Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danviks hem, Danviks hospital, Stiftelsen - Danvikspenningar - Danville - Danzay el. Dançay, Charles de - Danzig - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441 Danvikspenningar—Danzig 442
huset, S:t Görans hospital, Själagården,
Söndags-allmosan, Fredagsallmosan och sjukstugan vid
Munkbron—Gråmunkegränd under gemensam
förvaltning. I enlighet med k.br. 1531 flyttades
dessa anstalters sjuka och fattiga till
Gråbrödra-klostrets hus på Gråmunkeholmen
(Riddarhol-men). Detta och S:ta Clara kloster med
egendomar tillföllo stiftelsen. Närmast på gr. av
pesten flyttades det på denna tid s. k. hospitalet
1551 till Danviken vid nuv. inloppet till
Hammarbyleden från Saltsjön. — Enl. regi. 1533
(1553, 1626) skulle anstalten utom nödställda och
sjuka även mottaga ålderstigna betalande. —
Under häxprocesserna samt 1700-talets religiösa
och politiska upprördhet fördes många ”irrläriga”
ideologer o. a. oppositionella till dårvård på
Danviken, bl. a. prästmännen Anander och J.
Boè-thius. — Under 1500—1600-talen utvecklades
verksamheten efter hand; småningom uppstodo
dår- och kurhus, barnhem, skola, yrkesutbildning,
invalidhem. Men man avskilde även de
eländigastes avdelningar. Då Stockholms församlingar
vid 1700-talets mitt byggde egna fattighus,
upphörde Danviken att vara stadens
försörjningsinrättning. Barnen skickades till Stora barnhuset
1785, de veneriskt sjuka till Nya kurhuset på
Kungsholmen 1814, invaliderna till Ulriksdal
1822, de sinnessjuka till Konradsberg 1861. Kvar
voro c:a 335 personer. — Sedan 1813 förvaltas
stiftelsen av en sjumannadirektion under
överståthållarens ordförandeskap. Stiftelsens tillgångar
utgöra nu c:a 20 mkr, årliga inkomsterna ung.
800,000 kr. — Litt.: V. Sundberg och R. Hall,
”Om D. och dess verksamhet” (i Samfundet
Sankt Eriks årsbok 1916); G. Näsström, ”400 år
på Danviken” (1951).
Danvikspenningar. Från äldre tider till in
på 1600-talet insamlades medel till de fattiga i
utsatta bössor på fartyg, krogar och källare i
Stockholm samt vid Blockhusudden. Sedermera
övergick detta att bli en avgift på den utländska
varu- och sjötrafiken, utgående med 1/s2°/o på
alla till utrikes ort avgående varor
(”fattigpenningar”) och 6 runstycken för varje läst å till
utrikes ort avgående fartyg
(”Danvikspenningar”). Dessa avgifter sammanfördes 1858 till en
enda under benämning ”Danvikspenningar”,
utgående med 2 öre per läst å alla från utrikes
ort kommande fartyg. Numera är avgiften 1 öre
per ton för segelfartyg och V2 öre per ton för
ångfartyg. F. n. inflyta c:a 15,000 kr årl.
Danville [dä’nvil]. 1) Stad i Illinois, U.S.A.,
200 km s. om Chicago; 38,000 inv.
Järnvägsknut med j ärnvägsverkstäder, kvarnar och
sågverk; kolgruvor. — 2) Stad i Virginia, U.S.A.,
intill gränsen av Nord-Carolina vid floden Dan;
35,000 inv. Textil- och kvarnindustri m. m.; en
av världens förnämsta tobaksmarknader.
Danzay [däzä’] el. D a n c a y, Charles de,
fransk diplomat (omkr. 1509—89). Han var med
korta avbrott fransk resident i Köpenhamn från
1548 till sin död. Han var en lärd man,
förtrolig med A. S. Vedel, Tyge Brahe m. fl. D.
var på sin regerings uppdrag ivrig medlare under
nordiska sjuårskriget, besökte tre gånger Sverige
samt bidrog till fredsslutet i Stettin 1570.
Uppsökt av missnöjda svenskar 1572, underhandlade
han om att sätta Henrik av Anjou på Sveriges
tron. D:s för nordisk historia värdefulla
depescher äro utgivna för tiden 1567—73 av C. F.
Bricka 1901, iör 1575 och 1580—86 i
”Handlingar rörande Skandinaviens historia,” XI
(1824). Biogr. i ”Historiske samlinger”, bd 3
(1898), och (fransk) av A. Richard (1910).
Danzig [da’ntsi^], po. Gdahsk, stad i Polen,
belägen vid Weichsels numera av floden
övergivna men kanaliserade huvudfåra, Tote Weichsel,
i vojvodskapet Gdahsk (10,780 km2, 730,000
inv.); 165,000 inv. (1948).
Historia. D. nämnes första gången omkr.
1000. Staden lydde omväxlande under Polen och
under hertigar av Pommerellen samt kom 1308
under Tyska orden. De äldsta stadsdelarna,
Alt-stadt och Rechtstadt, uppväxte v. om Mottlau
med den ursprungliga hamnen och förenades
snart genom den s. k. Neustadt, medan s.
därom uppstod Vorstadt, samtidigt som
Speicher-insel inom Mottlaus båda armar fylldes av
magasin. På Mottlaus ö. sida utvecklades
Nieder-stadt. 1356 blev D. medl. av hansan och snart
en av de förnämsta handelsstäderna vid
Östersjön. Efter stridigheter med Tyska orden ställde
sig D. 1454 under polske konungens skydd och
fick vidsträckta privilegier. D:s handel (mest
med spannmål och trä) tog ett storartat
uppsving, och staden lyckades bevara sin frihet mot
polska anspråk. Åren 1629—35 ägde Sverige
rätt att uppbära tullen i D. Vid Polens 2 :a
delning 1793 kom D. till Preussen. 1807 erövrades
D. av fransmännen och förklarades genom
freden i Tilsit s. å. för fri riksstad. Efter elva
månaders belägring kapitulerade D. 1813 till
ryssarna och kom 1814 åter till Preussen.
Genom Versaillestraktaten 1919 avträddes D.
med närmaste område till de allierade för att
bilda ”Fria staden D.” under N. F. :s skydd.
Fristatén omfattade i huvudsak Weichsels delta
inom preussiska prov. Westpreussen. Den
utgjorde 1,893 km2 med ett invånarantal 1935 på
412,000, därav 91 °/o tyskar. — I de flesta
avseenden var D. en fri och självständig stad,
dess representation, kallad Volkstag, valdes enl.
allmän rösträtt på 4 år samt handhade
lagstiftningen och valde senaten, vilken utgjorde den
fria stadens regering. Författningen var ställd
under N. F: s kontroll och kunde endast ändras
med samtycke av förbundsrådet. Förhållandet
till Polen var mycket komplicerat. D. kom att
tillhöra det polska tullområdet men ägde eget
tullväsen; polackerna fingo dock i kontrollerande
syfte hålla tulltjänstemän på D:s territorium.
Dess viktigare järnvägar tillhörde Polen, dess
hamn och vattenvägar stodo under en blandad
polsk-danzigsk kommission. Den polska
regeringen tillvaratog inför utlandet D:s intressen
och var ensam företrädd i D. av en diplomatisk
representant, kallad generalkommissarie. Den fria
staden var principiellt obefäst, men senare
erhöll Polen rätt att till skydd för ett
ammuniti-onslager vid Westerplatte ute vid Danziger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
