Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Danmark
402
från spannmåls- till boskaps- och smörproduktion.
Mot slutet av 1800-talet gjorde också
storindustrien på allvar sitt inträde i danskt näringsliv.
Inrepolitiskt tillspetsades förhållandena mer och
mer. En av författningsfäderna, den starka
personligheten J. B. S. Estrup, blev
konseljpresident 1875 och regerade landet till 1894 under
oavbruten kamp med vänstern. Då folketinget,
där vänstern från 1870 hade majoritet,
begagnade sig av avslag å ”finansloven” samt s. k.
”visnepolitik” som vapen mot ministären, satte
han hårt mot hårt och utfärdade 1877 och 1885
—93 provisoriska finanslagar, som icke
godkändes av folketinget. Medan denna kamp
småningom skapade ett starkt högerparti av
godsägare, förutvarande nationalliberala ämbetsmän,
borgare och fiskare, funnos hos vänstern djupa
motsättningar mellan en nationell, grundtvigsk
del under män som Chr. Berg och Frede Bojsen
samt en radikal grupp under V. Hörup och
E. Brändes, som mer och mer närmade sig den
1871 grundade och från 1884 starkt växande
socialdemokratien. Denna splittring försvagade
i hög grad vänstern gentemot ministären och
möjliggjorde bl. a., att Estrup provisorievägen
genomförde Köpenhamns befästande och därmed
gjorde försvaret till en kastboll mellan partierna.
Framemot 1890 började ansatser till förlikning
visa sig. Flera av vänsterns ledare tröttnade
i kampen, och den moderate Bojsen trädde i
förgrunden. Böndernas ekonomiska
förhållanden, som de senaste årtiondena varit ljusa, höllo
under det allmänna prisfallet på att ändra sig,
och röster höjdes för en samlad agrarisk politik
efter oktoberföreningens mönster. Dessa
tendenser vunno också genklang i landstinget, som
dittills hade varit Estrups bästa stöd. Efter flera
olika försök avslöts 1894 en politisk förlikning,
de provisoriska lagarna upphävdes, och en
ordinarie finanslag antogs, medan de provisoriska
befästningarna stillatigande godkändes. Kort
efter förlikningens ingående avgick Estrup mot
sin önskan, och Reedtz-Thott bildade en ny
högerministär. Förlikningen hade genomförts
med endast en del av vänsterns röster, och de
radikala grupper, som hade röstat emot, fingo
majoritet i folketinget vid valen 1895, varefter
de bildade vänsterreformpartiet under ledning av
den framstående taktikern J. C. Christensen.
Reedtz-Thott föll 1897 på en finanskonflikt
mellan tingen. Under hans efterträdare Hörring (1897
—1900) och Sehested (1900—01) blevo högerns
svårigheter allt flera. Vänsterreformpartiet fick
i förbund med socialdemokraterna allt större
övermakt i folketinget, och i landstinget
uppträdde en del av högern, de frikonservativa
godsägarna, öppet mot ministären.
Då valen 1901 gåvo vänstern ytterligare
framgång, avskedade konungen ministären
Sehested och lät prof. Deuntzer bilda en ministär av
vänsterreformpartiet. En skattereform av
agrarisk karaktär genomfördes samt tiondeavlösning,
skollag, lag om ”menighedsråd” m. m., och man
tillsatte 1902 en försvarskommitté för att
utarbeta en försvarsplan. Men de gamla
motsätt
ningarna inom vänstern gjorde sig snart
gällande, och 1905 sprängdes ministären, i det att
de radikala medlemmarna utträdde och J. C.
Christensen bildade ett nytt kabinett, som mera
utpräglat representerade ”gårdmandspolitiken”.
En del av vänsterreformpartiet separerade under
namn av de radikala. Christensen stödde sig i
landstinget på de frikonservativa och närmade
sig i folketinget efter hand de gamla moderata,
av vilka Neergaard blev finansminister 1908. En
rad sociala lagar genomfördes, och sedan
regeringen segrat vid valen 1906, uppgåvo de
frikonservativa motståndet mot den länge
omstridda utvidgningen av den kommunala
rösträtten, vilken genomfördes 1908. Försvarsfrågan
tänkte Christensen lösa i samförstånd med de
frikonservativa i enlighet med kommitténs s. å.
avgivna utlåtande. Då inträdde den katastrofen,
att den nyss avgångne justitieministern Alberti,
angav sig själv som försnillare av många
millioner. Ministären avgick, och Fredrik VIII,
som jan. 1906 efterträtt sin fader, Kristian IX,
utnämnde ministären Neergaard, en
sammanslutning av de gamla moderata och
vänsterreformpartiet. Neergaards försvarsförslag, som
gick ut på att skapa en rad framskjutna fort
vid Köpenhamn, mötte motstånd hos J. C.
Christensen, och då valen icke skapade klarhet, måste
ministären avgå, varefter den gamle
vänsterledaren greve Holstein-Ledreborg 1909 bildade
ett kabinett, vari Christensen och Neergaard
in-gingo. Man genomförde en ny försvarsordning
mot de radikala, socialdemokraterna och vissa
delar av högern; enligt denna plan skulle
Köpenhamns lantbefästningar nedläggas 1922. Greve
Holstein föll kort därefter på ett
misstroendevotum, och konungen lät då de radikalas ledare,
Zahle, bilda ministär. Zahle, som stöddes av
socialdemokraterna, var i minoritet i båda tingen,
och då folketingsvalen 1910 icke ändrade
ställningen, måste han avgå, och en ny ministär
bildades av Klaus Berntsen, sedan
vänsterreformpartiet och de gamla moderata slutligen förenat
sig till ett parti. Berntsen föreläde okt. 1912
riksdagen ett grundlagsförslag, som utarbetats
av honom själv, Neergaard m. fl. och som
åsyftade att delvis återinföra junigrundlagen.
Förslaget mötte åtskilligt motstånd hos Christensen
och absolut ovilja hos högern och de
frikonservativa; de radikala och socialdemokraterna
däremot stödde det ivrigt; då de tillsammans
försatte vänstern i minoritet vid valen 1913,
framtvang Christensen ministärens avgång. Konungen
(från maj 1912 Fredrik VIII:s son Kristian
X) utnämnde därefter den andra ministären
Zahle, vilken nu, stödd av socialdemokraterna,
hade majoritet i folketinget. Då landstinget
alltjämt motsatte sig grundlagsändringen, upplöstes
det 1914. Valen gåvo grundlagsförslagets
anhängare majoritet, och förslaget antogs 5 juni
1915. Det skulle emellertid träda i kraft först
efter krigets slut.
1 :a världskriget bragte D. i ett allvarligt läge.
Tysklands krav på att minera sunden
omedelbart vid krigets början genomfördes; eljest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
