Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne - Etnologi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Dalarne
306
S:t Göran från Sollerö kapell. Statyett av trä från
omkr. 1500. Zorns samlingar.
Detalj av fälltäcke, Utanmyra. Daterat 1735. Nordiska
museet.
särsk. på det konstnärliga området och i
textilslöjden.
Karakteristiska för D. äro fäbodväsen,
tunnbröd, stolpbodar och kubbstolar. Från
omgivande provinser skiljer sig D. framför allt
genom sin byordningsorganisation och den i
samband därmed stående räkenskapsföringen på
träkaviar. Denna har i D. vunnit en rikare
utbildning och starkare hävd än inom något annat
europeiskt område. Yngre kulturformer, som
vunnit självständig utveckling inom provinsen,
äro olika slags hantverks- och
hemslöjdsproduk-ter men kanske allra mest måleriet. Detta har
florerat framför allt som väggmålning i form
av pappersbonader och som möbelmålning. På
1770-talet utbildades en självständig stil i
Rättvik och sedan även i Leksand, och detta måleri
fortlevde sedan ända inemot 1800-talets slut och
spreds jämte andra av provinsens hantverks- och
slöjdprodukter ut över större delen av det övriga
Svealand och Norrland.
Det, som populärt ansetts mest karakteristiskt
för D., är dess folkdräkter, vilka där kvarlevat
starkare och längre än i andra svenska bygder.
Liksom i fråga om så mycket annat i D. har
skillnaden mellan de olika socknarna varit
mycket stor. Mest slående i dräkterna äro kanske
de randade mönstren, de klara gröna, röda och
gula färgerna för kvinnor och barn, kvinnornas
snörda livstycken, de långa vita el. svarta
rockarna på männen samt de prydliga korta fårskinns-
pälsarna. Inom vissa socknar är textilkonsten
mycket högt utbildad och har i vår tid fått nytt
liv genom hemslöjdsföreningarna. Det var under
inspiration från D., som Artur Hazelius skapade
Nordiska muséet och Skansen i Stockholm, vilka
icke minst i D. fått en rad av efterföljare av
hembygdsgårdar och friluftsmuséer ute bland
bönderna själva.
Historia. Hela landskapet, utom Särna och
Idre, som till 1645 hörde till Norge, utgjorde
av gammalt ett härad (Dala hunda re), till
vilket även in på 1600-talet räknades Norbergs
och Skinnskattebergs bergslager, som nu höra
till Västmanland. Landskapet hade egen lag,
men dess domare lydde under Västmanlands
lagman. Administrativt lydde det under
medeltiden vanl. under fogden på Västerås slott, som
då hade en underfogde i D., men det hade även
ofta egen fogde. Sedan Gustav Vasa delat D. på
två fögderier, Västerdalarna med Järnbergslagen
och österdalarna med Kopparbergslagen, skedde
smärre förändringar under de följande regenterna,
tills enligt ett kungl. brev av 1647 Kopparbergs
län upprättades. I ecklesiastikt hänseende har D.
alltjämt tillhört Västerås stift. Av Gustav Vasa
och Karl IX hysta planer på en delning av
stiftet fullföljdes ej. — På grund av sitt avlägsna
läge inträdde D. först sent i historien.
Bergsbruket blev det, som knöt landskapet närmare
Mälarbygden. 1288 omtalas Stora Kopparberget,
på 1300- och 1400-talen tillkommo koppargruvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
