Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Crompton, Samuel - Cromwell, 1. Thomas - Cromwell, 2. Oliver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Crompton—Cromwell
156
Crompton [kra’m(p)tan], Samuel,
engelsk uppfinnare (1753—1827). Han uppfann
1774 en förbättrad spinnmaskin (”mule jenny”).
Cromwell [krå’mcoal]. 1) Thomas C., Earl
of E s s e x, engelsk statsman (1485—1540). C.,
som från 1512 var köpman i London, kom 1520 i
tjänst hos Henrik VHI:s minister, kardinal
Wolsey. C. vann snart den mäktige mannens
förtroende och användes av denne vid
klosterindragningen 1524. Från 1523 var han medl.
av parlamentet. Kort efter Wolseys död, 1531,
blev C. medlem av rådet (”Privy Council”) och
vann inom kort
Henrik VHI:s öra,
framför allt genom att
föreslå denne att själv
göra sig till engelska
kyrkans överhuvud för
att sedan med lätthet
kunna nedslå allt
motstånd i kyrkliga
frågor som förräderi.
1533 blev C.
skatt-kammarkansler, 1534
statssekreterare och
riksregistrator och
1535 som
”generalvikarie” högste
le
dare av den kungliga kyrkopolitiken. Han blev
1536 sigillbevarare, 1539 lordkammarherre och
ledde förhandlingarna om konungens giftermål
med Anna av Kleve.
C. ställde hela sin rådighet och hänsynslösa
kraft till konungens förfogande och blev dennes
lydiga verktyg i striden mot den rika och
oberoende katolska kyrkan inom England, vilken nu
lösslets från Rom och ställdes under konungens
supremati. Han ledde 1536 den stora
klosterindragningen, vilken skaffade honom binamnet
”malleus monachorum” (munkarnas hammare).
I samband med de kleveska
giftermålsförhand-lingarna verkade han för Englands närmande
till n. Tysklands protestantiska furstar. Genom
sin hänsynslöshet och girighet gjorde sig C.
allmänt hatad, framför allt bland de rättrogna
katolikerna. Hans fall föranleddes närmast av
konungens missnöje över äktenskapet med Anna
av Kleve; ytterst berodde det på att C. ej längre
behövdes, sedan den kyrkliga suprematipolitiken
genomförts. Han blev anklagad för högförräderi,
maktmissbruk, tagande av mutor och spridande
av kätterska böcker. Han sändes genast till
Towern, dömdes av parlamentet till döden och
halshöggs. — Litt.: Biogr. av R. B. Merriman
(1902) och P. Wilding (1935).
2) Oliver C., den föreg:s systersons
sonson, protektor i den engelska republiken, ”the
Commonwealth” (1599—1658). Född i staden
Huntingdon i grevskapet med samma namn,
tillhörde C. en i grevskapet ansedd adlig släkt och
var son till en lantbrukare. C. växte upp
under inflytelse av sina föräldrars strängt
puritanska sinnesriktning och vistades 1616—17 vid
univ. i Cambridge men måste efter faderns död
avbryta studierna för att biträda modern vid
skötandet av husets ekonomi. 1620 gifte han
sig och övertog själv fädernegården. I det
offentliga livet uppträdde C. först efter sitt inval
i underhuset 1628 som representant för
Huntingdon. Om hans verksamhet i detta parlament är
föga känt, och lika sparsamma äro
underrättelserna om hans liv under de följ, n åren. Vid
det s. k. ”långa parlamentets” inkallande 1640
valdes han till ombud i underhuset för staden
Cambridge.
Under första tiden av parlamentssessionen tog
C. ingen mera framträdande del i husets
förhandlingar; han stödde Pyms politik och hävdade
i några mindre frågor med kraft sin puritanska
uppfattning. När inbördeskriget sommaren 1642
bröt ut, uppsatte C. i sin hemtrakt en utvald
trupp av ryttare, kraftiga, plikttrogna och
allvarligt gudfruktiga lantmän och borgare, hos
vilka han förstod att ingjuta samma religiösa
hänförelse och okuvliga mod, som besjälade
honom själv. Som anförare för denna ryttartrupp
(”järnsidorna”) slöt han sig till Essex’ armé.
Följande år växte truppen ut till ett helt
kavalleriregemente, organiserat efter samma grunder.
C. ordnande försvaret i den s. k. ”östra
associationen” och blev som en av de fyra
rytteriöverstarna i earlens av Manchester nya här
faktiskt dennes närmaste underbefälhavare (från
början av 1644 formligen hans generallöjtnant).
Vid striderna kring York anförde han vid
Marston Moor (2 juli) parlamentshärens vänstra
flygel och avgjorde där genom sitt
oemotståndliga anfall slaget till parlamentets förmån.
Dittills hade C. gjort sig känd mest som framstående
rytterigeneral; nu började han även bli bekant
som huvudman för de många independenterna i
parlamentshären, de ivrigaste puritanerna, vilka
kraftigt hävdade den religiösa frihetens
grundsats även mot de mäktiga och ofördragsamma
presbyterianerna. Med C:s trupper som mönster
omorganiserades armén 1644. I denna skulle
icke längre några parlamentsmedlemmar föra
befäl. Den form, vari den nya stadgan slutligen
antogs (april 1645), möjliggjorde, att C., till en
början provisoriskt, kvarstod som generallöjtnant
och rytteriets befälhavare. C. bidrog mer än
någon annan till parlamentshärens avgörande seger
vid Naseby i mell. England (14 juni s. å.).
Sedan konungen våren 1646 nödgats fly till
skottarnas läger och de skotska soldaterna utlämnat
honom till parlamentet (jan. 1647), tycktes dettas
seger vara fullständig.
C. framträdde nu alltmera öppet som den av
independentiskt sinnade officerare behärskade
härens ledare i dess stora konflikt med den
övermodiga presbyterianska majoriteten inom
parlamentet. Härens missnöje med parlamentet sökte
han i det längsta hålla tillbaka, enär han ej ville
uppriva den enda författningsenliga myndighet
landet ännu ägde. Då hans medlingsförsök
misslyckades, tog han ledningen av armén och sökte
t. o. m. nå en överenskommelse med Karl I.
Förhandlingarna med konungen strandade på
dennes ohjälpliga opålitlighet. Karls flykt till
ön Wight och allians med presbyterianerna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
