Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Claudel, Paul - Claude Lorrain - Claudianus, Claudius - Claudius, släkter - Claudius, 1. Appius Claudius Sabinus (Attus Clausus) - Claudius, 2. Appius Claudius - Claudius, 3. Appius Claudius Caecus - Claudius, 1. Tiberius Claudius Caesar Augustus Germanicus (romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
861
Claude Lorrain—Claudius
862
olika bedömd. Av sina hetaste beundrare har
han gjorts till föremål för en kult; i mer
akademiska kretsar ser man däremot kyligt på hans
verk, som åtm. formellt icke låter inordna sig
i någon bestämd fransk tradition. Hans
uppfattning av skaldens uppgift sammanfaller f. ö.
med den tyska nyromantikens. Skalden är en
inspirerad siare, den gudomliga andens organ;.
C:s ”Art poétique” (1907) är en teodicé. Hans
språkform är ett slags
fria, rimlösa rytmer
efter de
gammaltestamentliga profeternas
mönster. Det
religiösa och moraliska
patos, som bär upp
hans verk, kan väl
endast fragmentariskt
anses ha fått ett
konstnärligt fullödigt
uttryck; den konkreta
gestalt- och
bildframställningen synes ha
förblivit ett sekundärt
intresse för C. Men
denna torso av en skald har otvivelaktigt de
monumentala måtten inne. — Som essäist har C.
förutom med sin poetik bl. a. framträtt med en stor
saml. studier över diktare och dikt, ”Positions
et propositions” (2 bd, 1928—34). — Litt,: J.
Madaule, ”Le génie de P. C.” (1933), ”Le drame
de P. C.” (1936); A. Wyller, ”P. C.” (s. å.);
L. Gillet, ”C. présent” (1942); H. Colleye, ”La
poésie catholique de C.” (1945); B. Halda,
”Con-naissance de C.” (s. å.); C. Truc, ”P. C.” (s. å.);
L. Gillet, ”C. Péguy” (1946).
Claude Lorrain [kläd lårå’], fransk målare,
se Gellée.
Claudiänus, Claudius, från Alexandria, den
siste romerske skalden av betydenhet. Vistades
395—404 e. Kr. vid kejsar Honorius’ hov, där
han i Stilicho hade en mäktig beskyddare. C.
besjöng i episka dikter dels mytologiska ämnen,
såsom Proserpinas bortrövande, dels samtida
händelser — han är därför en viktig historisk
källa — såsom Honorius’ och Stilichos konsulat,
el. angrep i satiriska smädedikter östromerska
hovets mäktiga. C. förenade grundliga studier
med rik fantasi; språket är i det hela klassiskt
rent.
Clåu’dius, namn på två romerska släkter, en
patricisk och en plebejisk med resp,
huvudlinjerna Pulcher och Marcellus. Till den förra
hörde bl. a.:
1) Appius C. Sabinus (förut Attus
C 1 a u s u s). Han skall ha invandrat från
sabi-nerlandet, blev konsul 495 f. Kr: och framställes
som en avgjord förfäktare av patriciernas
företrädesrättigheter gentemot plebej erna.
^. Appius C., konsul, decemvir (se d. o.). De
för 4^ f. Kr. valda decemvirerna behöllo
olagligen sin ’myndighet även för 3:e året. En
oförutsedd tilldragelse gjorde snart slut på deras makt.
C. blev intagen av häftig kärlek till en plebejisk
flicka, Verginia, som var förlovad med en f. d.
folktribun. Då C. på olagligt sätt sökte få
henne i sitt våld, stötte den förtvivlade fadern en
kniv i sin dotters bröst. C. anklagades inför
folket, men innan målet slutbehandlats, tog han
sig själv av daga i fängelset.
3) Appius C. Caecus, censor 312 f. Kr.,
den första skarpt utpräglade personlighet, som
möter oss bland romarna, berömd för sina
storartade anläggningar, Aqua Appia, Roms första
vattenledning, och Via Appia. Egenmäktig till
sin natur, genomdrev han trots motstånd av
senaten och de förnäma flera reformer i
demokratisk anda: fria personer utan jordegendom, bl. a.
en mängd frigivna, fingo tillträde till en tribus
(rote) och därmed medborgarrätt; senaten
omorganiserades, varvid t. o. m. frigivnas söner
däri upptogos. C. var konsul två gånger samt
deltog i flera fälttåg. På ålderdomen enl.
traditionen blind (därav namnet Caecus, ”den
blinde”), skall han med sitt eldiga tal ha förmått
senaten att avslå Pyrrhos’ fredsanbud. C. är
den förste kände romerske författaren: utom
nyssnämnda tal utgav han en samling tänkespråk;
bekant är ”Var och en är sin lyckas smed”.
Clåu’dius, romerska kejsare. 1) T i b e r i u s
C. Caesar Augustus Germanicus, i
historien vanl. kallad C., romersk kejsare 41—
54 e. Kr., född 10 f. Kr. i Lugudunum (Lyon),
d. 54 e. Kr. Han var son till Augustus’
styvson Drusus och Antonia, triumviren Antonius’
dotter. Från barndomen var C. sjuklig; för sin
kroppsliga svaghet och andliga efterblivenhet hade
han behövt omsorgsfull vård men blev i stället
föraktad även av modern och sina närmaste (utom
av Augustus) och hänvisades till dåligt sällskap,
mest frigivna. Så utbildades hans karaktär,
under forntiden förlöjligad, för vår tid i flera
avseenden gåtfull och obegriplig; hans skaplynne
var en egendomlig förening av grov sinnlighet
och intresse för andlig verksamhet (språk- och
hävdaforskning).
Efter mordet på Caligula blev C. i sin
egenskap av broder till
den avhållne
Germanicus utropad till
kejsare. Han var som
sådan välmenande men
saknade
självständighet och viljekraft
samt behärskades av
sina gemåler och i
synnerhet av sina
frigivna, som ej sällan
för sina egna
intressen begagnade hans
svagheter. Regeringen,
som faktiskt låg i
händerna på de
fri
givna, särskilt sekreteraren Narcissus, var i
många avseenden gynnsam för riket. Den åsyftade
att stärka furstens makt på bekostnad av
senats-aristokratien samt att utjämna motsatserna mellan
Italien och provinserna. Finanserna (under
Pallas) sköttes väl. Storartade byggnadsföretag
utfördes, bl. a. en hamnanläggning vid Ostia och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
