Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cervantes, Miguel de Cervantes Saavedra - Cervera, Don Pascual - Cervidae - Cervikal - Cervin, 1. Frans - Cervin, 2. Carl Gustaf - Cervin, 3. Carl - Cervin, 4. Carl Tage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
Cervera—Cervin
620
del påskyndades av en viss obekant författare
A. F. de Avellanedas tilltag (1614) att utge en
falsk fortsättning av ”Don Quijote”, försedd med
ett oförskämt företal. Mot slutet av sitt liv
arbetade C. på flera litterära verk; ett av dessa,
romanen ”Trabajos de Persiles y Sigismunda”
(Persiles’ och Sigismundas vedermödor), utkom
1617, året efter hans död. Den är ej fri från
den av C. själv förlöjligade riddarromantiken.
C:s samlade skrifter äro utgivna av J. E.
Hartzenbusch i 12 delar (1863—64) samt (med
undantag av de dramatiska) i ”Biblioteca de
autores espanoles”. — C. har ”Don Quijote” att
tacka för sitt världsrykte. Enligt egna ord hade
han vid författandet ej för avsikt annat än att
”hos allmänheten väcka avsky för de osanna och
vanvettiga riddarböckerna”. Riddarromanerna
voro emellertid redan då på upphällningen, och
sitt världsrykte vann C. genom den djupa
allmänmänskliga innebörden i ”Don Quijote”, som
gjorde honom till en diktare för alla folk och
för alla tider. ”Riddaren av den sorgliga
skepnaden” och hans oförliknelige vapendragare,
San-cho Panza, den originellaste skapelse, som något
lands vitterhet har att uppvisa, äro nämligen ej
allenast livslevande bilder av den spanske hidalgon
och den spanske bonden på C:s tid, utan de ha
blivit typer såväl för den spanska
nationalkarak-tären i allmänhet som för mänskligheten i alla
tider: å ena sidan den idealistiska,
självuppoffrande ridderligheten, som i sin ensidighet är
blind för den omgivande verklighetens krav, och,
å den andra, det sunda, illpariga bondförståndet,
den själviska prosan, som med all sin
inskränkthet har en öppen blick för det praktiska livet
men som därjämte kan förmås att tro på de
vidunderligaste förespeglingar, om den blott ser
i perspektiv någon vinst för sitt eget jag.
Litteraturen om C. är synnerligen rik. En
modern kritisk upplaga med noter, varianter och
lexikon av D. Clemente Cortejön utkom i Madrid
1905—13 (6 bd). Bland andra verk om C. må
nämnas ”Documentos Cervantinos” av C. Pérez Pastor
(2 bd, 1897—1902), ”C. y su época” av R. L.
Måinez (1901) och ”M. de C. Saavedra” av J.
Fitzmaurice Kelly (1913). Till svenska har
”Don Quijote” översatts av bl. a. E. Lidforss
(1891—92; ny uppl. 1905). Av novellerna ha
sex översatts till svenska under 1800-talets lopp;
de sex återstående utkommo 1916 i övers, av L.
Wistén (”Valda noveller”, 2 bd).
Cervera []>är<oä’ra], D o n Pascual, spansk
amiral (1839—1909). Han beordrades vid
spanskamerikanska krigets utbrott 1898 att med aktiva
spanska eskadern avgå till Cuba för att hindra
landsättandet av amerikanska stridskrafter. Efter
framkomsten ingick C. till Santiago (19 maj) och
blev där blockerad av överlägsna amerikanska
sjöstridskrafter. Då han försökte bryta sig ut
(3 juli 1898), förintades spanska eskadern, och
C. själv togs till fånga jämte större delen av
besättningarna. Efter fredsslutet ställd inför
krigsrätt, frikändes C. av denna.
Ce’rvidae, hjortfamiljen. Se Idisslare.
Cervikäl (av lat. ce’rvix, nacke). 1) Vad som
hör till el. har avseende på nacken, användes i
ordsammansättningar, t. ex. c.-kotor, c.-muskler,
c.-nerver. — 2) Vad som har avseende på
livmoderhalsen, i sammansättningar, t. ex.
c.-kana-len, c.-katarr.
Cervin. 1) Frans C., borgmästare, politiker
(1705—89). Han blev 1725 stadskassör och 1732
rådman i Landskrona samt var 1740—80
borgmästare i Karlshamn. Från 1734 var C. vid
elva riksdagar ledamot av borgarståndet och en av
de mera framstående kämparna för den vanligen
fåtaliga mössminoriteten. 1760 insattes han i den
s. k. nordencrantzska växelberedningen och deltog
ivrigt i uppgörelsen med hattarnas finanspolitik.
2) Carl Gustaf C., den föreg:s sonsons
son, finansman (1815—99). Han blev 1856
protokollssekreterare i K. m:ts kansli, varefter han
tog avsked och ägnade sig åt affärslivet. 1857
grundade C. en bankirfirma, vilken alltjämt bär
hans namn. En nitisk och gagnande
verksamhet utövade C. inom Stockholms läns
hushålls-ningssällskap. Han stiftade 1862 Stockholms läns
sparbank och tillhörde till 1899 dess styrelse.
3) Carl C., den föreg:s son, bankir (1850—
1919). Han anställdes 1873 i faderns bankirfirma,
av vilken han efter faderns död 1899 blev
ensam innehavare. C:s
namn är nära
förbundet med två större
fö-retagsrekonstruktio-ner, Nässjö—Oskarshamns järnväg 1898
och Klippans
pappersbruk, som 1911
ombil-dades till ab. Klippans
finpappersbruk, vari
bankirfirman ägde
aktiemajoriteten och där
C. intill sin död var
styrelsens ordf. C.
medverkade aktivt i
den utveckling, som
ledde till att de många skånska kolbolagen
successivt uppgingo i Höganäs-Billesholms ab. C.
utövade stor privat välgörenhet och hade
omfattande sociala intressen. Han skapade Romanäs
sanatorium (nära Tranås) och ett skyddshem för
kvinnor.
4) Carl Tage Robert C., den föreg:s son,
finansman (f. 1892 27/g), inträdde i Bankirfirman
C. G. Cervin 1914, var
firmans chef 1919—44.
C. är led. i styrelserna
för ett stort antal
företag, bl. a. Uddeholms
ab., ab. Klippans
finpappersbruk, Lessebo
ab. (ordf.),
Höganäs-Billesholms ab.,
In-teckningsbanken ab.,
Nässj ö—Oskarshamns
nya järnväg ab.,
Mar-ma-Långrörs ab.
(ordf.),
försäkrings-ab. Skandia och Freja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
