Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Celse, Magnus von - Celsian - Celsing, ätt - Celsing, 1. Gustaf - Celsing, 2. Gustaf - Celsing, 3. Ulric - Celsius, släkt - Celsius, 1. Magnus - Celsius, 2. Johan - Celsius, 3. Olof d. ä. - Celsius, 4. Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Celsian—Celsius
584
Celostat.
rium sveogothicum”, utkom 1782. Av andra
avdelningen, en samling av de svenska
kyrkomötenas statuter m. m. från medeltiden, påbörjade
C. tryckningen; H. Reuterdahl utgav den sedan
som en 1842 avslutad serie akademiska
dispu-tationer, ”Statuta synodalia veteris ecclesiae
sveogothicae.”
Celsiän, se Fältspat.
Celsing, svensk adlig ätt. Kyrkoherden i
Högby socken, Linköpings stift, Andreas Petri
Nor-molanders (1599—1657) sonson, nedannämnde
C. 1), adlades 1718. Från dennes yngste son,
överstelöjtnant Fredrik C. (1739—86), härstammar
den nu levande ättegrenen. En äldre son, C.2),
blev friherre 1778 men slöt själv sin ätt.
1) Gustaf C., diplomat, ämbetsman (1679
—1743). Som auditör följde C. svenska armén
genom Polen och Ryssland till Bender. Efter
storvisirens förräderi vid Prut 1711 skrev C.
på turkiska mot denne en anklagelseskrift,
vilken han, som förklädd insmugit sig bland
janit-scharvakten, överlämnade till sultanen, då denne
en fredagsmorgon red till Sofiamoskén.
Händelsen är behandlad av V. von Heidenstam i
”Karolinerna”, II (1898).
2) G u s t a f C., den föreg:s son, friherre,
diplomat och ämbetsman (1723—89). C. sändes
redan vid unga år till Turkiet för att
tillvarataga Sveriges intressen. Han lyckades under
1740-talets svåra krig skaffa Sverige ett
värdefullt stöd från Turkiets sida. C. blev envoyé
1750 och företrädde därefter i mer än 20 år
Sverige i Konstantinopel. 1770 utnämndes han
till president i Kommerskollegium, och 1773
återvände han hem.
3) U 1 r i c C., den föreg :s bror, diplomat,
orientalist (1731—1805). Efter brodern Gustaf var
han envoyé i Konstantinopel 1770—80 samt
senare i Kursachsen 1782—86 och i Wien 1787
—89. I Turkiet ökade han den av fadern och
brodern grundlagda samling arabiska, persiska
och turkiska handskrifter han testamenterade till
Uppsala universitet.
Cedsius, svensk släkt, härstammande från
sedermera kyrkoherden i Ovanåker, Hälsingland,
Ni-colaus Magni Alptaneus (1577—1658), vars son,
nedannämnde C. 1), antog namnet C., en
latiniserad anslutning till namnet på hemsocknens
prästgård, Högen. Barnen till C. 3) adlades
1756 von Celse; med överstelöjtnanten Olof
von Celse (1757—1838) utslocknade släkten
C.-von Celse.
1) Magnus Nicolai C., matematiker och
fornforskare (1621—79). Han var född och
verksam i Uppsala, där han 1656 blev rektor
för katedralskolan, 1668 prof, i matematik vid
universitetet och tillika 1677 kyrkoherde i Gamla
Uppsala. Hans förnämsta vetenskapliga insats
var dechiffreringen (1675) av de s. k.
hälsingerunorna. Publiceringen därav påbörjades 1677,
avbröts av C:s död men fullföljdes senare av
sonen C. 3).
2) Johan C., den föreg:s son, dramatisk
diktare (1660—1710), slutl. häradshövding i
Sotholms hd. C. tillhörde under sin studietid i
Uppsala en grupp studenter, som gav
dramatiska föreställningar där och tidtals även
uppträdde i Stockholm (1685—91) på den s. k.
Lejonkulan. Studenttruppen författade själv sin
repertoar, och C. har bidragit med ”Tragedien
om Orpheus och Eurydice” (1687, utg. 1901 av
P. Nodermann). Av C. känner man även
”Co-moedia de Disa”, uppförd av studenter i
Uppsala vid distingen 1687 (utg. 1892 av H. Schück
i ”Samlaren”, 13).
3) Olof C. d. ä., den föreg :s bror, polyhistor
(1670—1756). Han blev fil. mag. i Uppsala
1694, akademiadjunkt i filosofi där 1699, prof,
i grekiska 1703 och i
österländska språk
1715. 1707 blev han
därjämte kyrkoherde
i Börje och teol. dr
1719, teol. prof, och
kyrkoherde i Vaksala
1727 samt domprost i
Uppsala 1736. C. var
en av de första
ledamöterna i
Vetenskaps-societeten i Uppsala
(1719) och i Veten-
skapsakademien
(1739) • Under en av
Karl XI bekostad
ut
rikes resa (1696—98) förvärvade C. stora insikter
i sitt huvudämne, de österländska språken. C.
besatt stor lärdom å vitt skilda områden. Med
E. J. Biörner förde han en häftig strid om
runornas ålder. C. var skicklig botaniker och
författade om bibelns örter det ryktbara arbetet
”Hierobotanikon sive de plantis sacrae scripturae”
(1745—47). Det var C., som i Uppsala först
tog sig an Linné (1729). C. beskrev även
Upp-salatraktens flora, utgav 136 akad. dissertationer
m. m.
4) Anders C., den föreg:s brorson, astro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
