Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cartesianske dykaren - Caretesius, Renatus (René Descartes) - Carthago - Carthamus - Cartier, Jacques - Carton de Wiart, Henri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
Cartesius—Carton de Wiart
482
Den luftfyllda håligheten i dykaren står genom
en liten öppning i förbindelse med den
omgivande vattenmassan; utövas ett tryck på
kautschukhinnan, pressas vatten in i håligheten, och
dykaren sjunker; minskas trycket, drives vattnet
ut, och figuren höjer sig.
Cartesius, R e n a t u s (latinisering av hans
franska namn René Descartes [däka’rt]),
fransk filosof, matematiker och naturforskare
(1596—1650). Född i La Haye i Touraine,
tillhörde han en förmögen fransk adelssläkt. Sin
skolbildning erhöll han i jesuitskolan i La Flèche.
Efter att en tid ha deltagit i det förnäma
världslivet i Paris, sedan i ett par fälttåg under
30-åriga kriget och gjort vidsträckta resor,
återvände han till Paris men levde i
tillbakadragenhet, ägnande sig åt vetenskapliga studier. För
att var mera ostörd flyttade han 1629 till
Holland, där han vistades under 20 år. Där
författade han sina vetenskapliga arbeten. Men 1649
lät han genom drottning Kristinas enträgna
inbjudningar locka sig till Stockholm. Hans svaga
bröst uthärdade emellertid ej det stränga
klimatet, och han dog där redan följande år. Hans
stoft fördes 1661 till Paris.
C. är den moderna filosofiens egentlige
grund-läggare. Med medeltidens dogmatism bröt han
genom att fordra, att man måste börja
filosoferandet med att tvivla på allt, nämligen för att
finna en verkligt säker utgångspunkt, varifrån
man sedan kunde fortgå med sträng deduktion
efter föredömet av den enda dittills säkra
vetenskapen, matematiken. När han tvivlade, kunde
han ej tvivla på att han gjorde detta, och sålunda
blev han viss på sin egen tillvaro såsom
tvivlande. Och på samma sätt förhåller det sig med
alla yttringar av vårt medvetande el. vad C.
kallade vårt ”tänkande”. På så sätt hade han
funnit sin första säkra grundsats: ”Cogito, ergo
sum” (jag tänker, alltså är jag till). Bland mina
tankar finnes en, genom vilken jag kan få
visshet även om en annan verklighet än mitt eget
jag. I gudsidén har jag nämligen begreppet om
en fullkomlig verklighet. Såsom ofullkomlig kan
jag ej själv vara dess grund, då det i orsaken
måste finnas lika mycket fullkomlighet som i
dess verkan. Alltså måste det finnas en Gud
(det ontologiska beviset). Nu har jag
en klar uppfattning ej blott om min själ såsom
en tänkande varelse (res cogitans) utan även om
kroppar såsom i rummet utsträckta föremål
(res extensae). Sålunda finnes även en
kroppslig värld. Själ och kropp äro till arten skilda
substanser, och sambandet mellan dem söker C.
förklara genom livsandarna (spiritus animales).
Rörande den kroppsliga verkligheten utvecklade
han en strängt mekanisk fysik, som han
utsträckte även till den organiska verkligheten: djuren
äro maskiner utan medvetande.
C. hade ett bestämmande inflytande på
filosofiens utveckling ända fram till Kant. På den
moderna naturvetenskapen har C. utövat
inflytande genom sin strängt mekaniska uppfattning av
den kroppsliga verkligheten. Själv ägnade han sig
också åt naturvetenskaplig forskning, särskilt
in-NF IV — 16
Cartesius. Målning av Frans Hals. Louvren, Paris.
om mekaniken och optiken, varjämte han är en
av den analytiska geometriens grundläggare. Som
stilist är han en av den franska litteraturens
klassiker. — C:s huvudarbeten äro ”Discours de
la méthode” (1637; sv. övers, med kommentar
och inledning av A. Nyman, 1942),
”Medita-tiones de prima philosophia” (1641), ”Géometrie”
(1637) och ”Dioptrique” (1639). C:s samlade
arbeten ha utgivits 1897—1913 (13 bd). — Litt.:
O. Hamelin, ”Le système de Descartes” (1911);
E. Cassirer, ”Descartes. Lehre, Persönlichkeit,
Wirkung” (1939), ”Drottning Christina och
Descartes” (1940).
Carthägo, se Kartago.
Ca’rthamus, växtsläkte av fam.
korgblommiga. Hit hör C. tinctorius, enårig tistelartad
ört, flerstädes (bl. a. i Egypten, Persien,
Ost-indien, s. Tyskland) odlad i stor mängd som
färgväxt. De torkade rödgula blomkronorna
kallas s a f f 1 o r och innehålla ett rött
färgämne, k a r t a m in, som tidigare nyttj ades till
färgning av tyg. Safflor brukas till
förfalskning av saffran.
Cartier [kartje’], Jacques, fransk
upptäcktsresande (1491—1557). Han upptäckte 1534
S :t Lawrenceviken och seglade på en ny resa
1534—36 uppför S:t Lawrencefloden till byn
Hochelaga vid foten av en höjd, som han kallade
Mont royal (nuv. Montreal). C. ledde 1541—42
ett franskt kolonisationsförsök i Canada, som
dock misslyckades. 1598 utgavs ”Discours du
voyage de Jacques Cartier aux ter res neuves
de Canada” (ny uppl. 1861). Biogr. av Joüon
des Longrais (1888) och E. Peisson (1941).
Carton de Wiart [kartå’ da vjä’r], Henri,
greve, belgisk politiker (f. 1869). Han
praktiserade som advokat och blev 1896 medlem av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
