Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Canning, 1. George - Canning, 2. Stratford - Canning, 3. Charles John - Cannizzaro, Stanislao - Cannock - Cannon, Annie Jump
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Cannizzaro—Cannon
404
politik. Under intrycket av franska revolutionen
blev han anhängare av Pitt och inträdde som
sådan i underhuset 1793. Han blev 1796
understatssekreterare för utrikes ärenden, fick 1799
plats i India Board och blev 1800
”Jointpay-master of the Forces”. 1797—98 deltog han i
utgivandet av tidskriften The Anti-Jacobin och
bekämpade däri skarpt oeh satiriskt whigpartiets
jakobinska flygel. 1801 avgick C. med Pitt på
frågan om katolikernas emancipation. I Pitts
andra ministär var C. från 1804 ”Treasurer of
the Navy” men avböjde efter Pitts död en plats
i ”alla talangernas ministär” (1806). 1807—09 var
han utrikesminister i Portlands kabinett. Då C.
på något sätt fått kunskap om Tilsitfredens
hemliga artiklar, genomdrev han angreppet mot
Köpenhamn och danska flottan 1807. Än större
följder, särskilt för C. själv, fingo händelserna
på Pyreneiska halvön. C. ansåg, att
krigsministern Lord Castlereagh misskött kriget, och
intrigerade därför för att få bort denne. Då det
ej lyckades, avgick C., men Castlereagh,
underrättad om saken, utmanade honom, och det kom
till duell sept. 1809. Opinionen var mot C., som
under en följd av år miste sitt inflytande och
föga användes. 1814 blev han sändebud i
Lissabon och 1816 president för The Board of
Control.
Efter en mellantid av resor lät C. utnämna
sig 1822 till generalguvernör i Indien, då
Castle-reaghs självmord plötsligt ändrade situationen.
C. övertog dennes
plats som
utrikesminister och underhusets
ledare, och från nu
daterar sig hans stora
allmäneuropeiska
inflytande. Mot Heliga
alliansen hävdade C.,
att 1815 års traktaters
garanti för furstarna
var ”territoriell icke
politisk” samt ej
förpliktade till
intervention. Vid det spanska
problemets behandling
på Veronakongressen
1822 lyckades England genom Wellington
hindra samfälld intervention men kunde ej
avstyra fransk separatintervention. C. bröt dock
udden härav genom att erkänna de revolterande
koloniernas självständighet 1 jan. 1825. Till
Lissabon sände C. 1824 en engelsk eskader, och
till denna flydde port, konungen vid dom Miguels
statskupp april s. å. 1825 förmedlade C.
uppgörelse mellan Brasilien och Portugal, varvid
Brasiliens självständighet erkändes. Dec. 1826 stödde
han förmyndarregeringen för Maria da Gloria
mot dom Miguels insurrektion.
Svårast var den orientaliska frågan. Fruktan
för att Ryssland ensamt skulle lösa denna drev
C. att söka åstadkomma en för Frankrike,
England och Ryssland gemensam utgångspunkt för
ett ingripande. Detta lyckades, och i London
slöts 1827 en traktat mellan nämnda makter.
Efter engelske premiärministern Liverpools död
17 febr. 1827 hade C. bildat det nya kabinettet
men avled redan 8 aug. s. å.
Störst var C. som utrikespolitiker, en av de
första 1800-talsstatsmän, som insett
nationalstats-idéns genomgripande betydelse. Utan att vara
teoretisk frihetskoryfé kom C. som realistisk,
empirisk politiker med motvilja mot alla
ytterligheter att från synpunkten av Englands
fördel motarbeta Heliga alliansens
dogmatiskt-reaktionära program, därigenom befordrande politisk
frihet.
Litt.: J. A. R. Marriott, ”G. C. and his
times” (1903); H. W. V. Temperley, ”G. C.”
(1905), ”The foreign policy of C. 1822—27”
(1925); Dorothy Marshall, ”The rise of G. C.”
(1938).
2) Stratford C., den föreg:s kusin,
diplomat, se Stratford de Redcliffe.
3) Charles John, Earl C., son till C.i),
statsman (1812—62). I Peels ministär var han
1841—46 understatssekreterare för utrikes
ärenden. Han ingick 1853 som postminister i Lord
Aberdeens koalitionsministär och kvarstod som
sådan i Palmerstons ministär till juli 1855, då
han utsågs att som generalguvernör i Indien
efterträda Lord Dalhousie. C. tillträdde 1 mars
1856 detta viktiga ämbete. Följande år utbröt
det stora seapoysupproret, och under denna kris
visade C. prov på sällspord arbetsförmåga samt
en klar och måttfull uppfattning av läget. När
den indiska styrelsen 1858 omorganiserades direkt
under kronan, blev C. Indiens förste vicekonung
och inlade som sådan lysande förtjänster om
återuppbyggnadsarbetet efter upproret.
Cannizzaro [-itsa’rå]; Stanislao, italiensk
kemist (1826—1910), prof, i Genua 1857, i
Palermo 1860, i Rom 1870. Genom att underkasta
metoderna för bestämning av molekyl- och
atomvikter en kritisk granskning och genom att
begagna sig av gastätheten för bestämning av
molekylvikter och spec. värmet för bestämning av
atomvikter redde C. upp en stor del av den
oklarhet, som fanns i molekyl- och
atomvikts-begreppen under mitten av 1800-talet. C. har
vidare upptäckt bensylalkohol och den i
organiska kemien viktiga cyanamidsyntesen samt gjort
vackra arbeten över santonin.
Cannock [kä’nak], stad i mellersta England,
25 km n. n. v. om Birmingham; 37,000 inv.
Metallindustri, kolgruvor.
Cannon [kä’nan], Annie Jump, amerikansk
astronom (1863—1941), assistent vid Harvard
College, Cambridge, U.S.A., 1897—1911. Som
föreståndare för samlingen av astronomiska
fotografier vid Harvardobservatoriet (från 1911),
den största av dylika samlingar i världen, har
C. systematiskt bearbetat dessa fotografier och
därvid bl. a. upptäckt en stor mängd
föränderliga och nya stjärnor. Hennes största och
viktigaste arbete är den s. k. Draper-katalogen (9
bd, 1918—24), uppgjord av C. 1911—15,
omfattande 225,300 stjärnor, fördelade över hela
him
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
