Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calvin, Johannes (Jean Cauvin) - Calvinism (kalvinism)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Calvinism
354
författad trosbekännelse. Han vann ock rådets
bifall till en fullständig kyrkoordning. Vid
dennas genomförande började opposition framträda,
krisen tillspetsades och slutade med C:s och
Farels avsättning och landsförvisning 1538.
C. begav sig nu på Butzers inbjudan till
Strass-burg. Här fann han, trots sin verksamhet som
predikant och teologisk lärare, ledighet för
litterära arbeten av olika slag. Så utkom t. ex. den
2 :a till tredubbla omfånget utvidgade upplagan av
”Institutio” (1539) och strax därpå en
kommentar till Romarebrevet. I Strassburg nådde C:s
religiösa och teologiska åskådning under Butzers
påverkan sin fulla utbildning; där föddes den
specifika calvinismen. — I Genève mognade
under tiden förhållandena till en ny kris, och
önskan att få C. åter blev allt starkare. C.
vägrade först men gav slutligen efter; i sept. 1541
var han åter i Genève. Rådet var berett att i
allt foga sig efter hans vilja.
Nu började på allvar arbetet på att genomföra
C:s teokratiska ideal. Rådet upphöjde 1541
den av honom författade kyrkoordningen,
”Or-donnances ecclésiastiques”, till lag, 1542 följd
av ny katekes och gudstjänstordning. I C:s
kyrkoordning träder kyrkans betydelse ss. en
de enskilda kristna uppfostrande, ledande och
tuktande frälsningsanstalt i förgrunden. Genom
gudomlig uppenbarelse är enligt C. även dess
yttre ordning bestämd. Till kyrkoregementet höra
enligt skriften fyra ämbeten: 1) predikoämbetet;
2) skol -el. lärarämbetet; 3) kyrkotuktämbetet;
4) diakonämbetet. I deras tillsättande har
församlingen ingen del. Nya präster och lärare
tillsättas av la vénérable compagnie, som bildas
av pastorerna, förstärkta med de teologiska
lärarna; kyrkotukten — det för C. centrala •—
handhaves av le consistoire, som består av de
andlige och 12 av rådet utsedda lekmannaäldste.
Deras uppsikt sträcker sig över alla
förhållanden, andligt och världsligt, stort och smått.
Principerna äro asketiskt stränga, allt friare väsen,
alla slags förlustelser o. s. v. betraktas med
yttersta misstänksamhet. Religiösa avvikelser
likställas med borgerliga förbrytelser och straffas i
svårare fall med döden.
I glädjen över C:s återkomst böjde man sig
till en början villigt under dessa bestämmelser.
Men deras överdrivna stränghet retade till
motstånd. Därtill kom C:s politik att gynna
inflyttandet sär sk. av franska emigranter. Från 1543
står mot C. ett verkligt oppositionsparti. Dess
medlemmar bruka kallas ”libertiner”. C. mötte
oppositionen med hänsynslös hårdhet och
tillgrep gång på gång landsförvisningens och
dödsstraffets vapen. Mest uppseende väckte C:s
förfarande mot den frejdade vetenskapsmannen och
bekante antitrinitarien Miguel Servet. På C:s
initiativ greps denne vid ett. tillfälligt besök i
Genève 1553, dömdes till döden och brändes.
För C. betydde denna åtgärd den principiella
segern över hans inre fiender. Ett obetydligt
upplopp 1555 använde C. för att fullständigt spränga
motpartiet. I stort sett var C. från denna tid,
trots att han ännu endast hade en predikants
ställning och först 1559 förvärvade sig
borgarrätt i Genève, dess erkände monark, den ledande
ej blott vid kyrkliga utan ock vid borgerliga,
även rent ekonomiska reformer.
C:s originalitet låg i en ovanlig förmåga att
reproducera och behärska invecklade tankegångar
och att med fransk logisk klarhet dialektiskt
samarbeta även sådana, som innerst voro
motsägande, till en ny, självständig evangelisk
åskådning. C., själv en främling i Schweiz, gav
sitt verk internationell karaktär och omfattning.
Från C:s teologiska skola i Genève, upprättad
1559, sändes reformationsarbetare ut över hela
Europa; genom en oerhört vidsträckt
korrespondens stod han med dem i ständig förbindelse,
själv på avstånd ledande reformationsverket i
Frankrike, England, Skottland o. s. v. Om C:s
teologiska åskådning se Calvinism.
Den bästa upplagan av C:s skrifter är den
i ”Corpus reformatorum” ingående, av Baum,
Cunitz, Reuss m. fl. red. (bd 29—87, 1863
—1900). Hans utomordentligt rika brevsamling i
urval, tysk övers., utgavs av R. Schwarz,
”Cal-vins Lebenswerk in seinen Briefen” (2 bd, 1909).
Litt.: E. Doumergue, ”Jean C.” (7 bd, 1899—
1927); Hj. Holmquist, ”Luther, Loyola, Calvin”
(1912; 3:e uppl. 1926); P. Wernle, ”C.” (1919);
H. Bauke, ”Die Probleme der Theologie C:s”
(1922); P. Brunner, ”Vom Glauben bei C.”
(1925); A. Runestam, ”Calvin-forskningens
nuvarande läge” (i ”Sv. teologisk kvartalsskrift”,
1927—28, med litt.-hänv.); K. Fröhlich,
”Gottes-reich, Welt und Kirche bei C.” (1930); J.
Bo-hatec, ”C. und das Recht” (1934); J. Mackinnon,
”C. and the reformation” (1936); H. Otten, ”C:s
theologische Anschauung von der Prädestination”
(1938); H. Olsson, ”C. och reformationens
teologi” (1943).
Calvini’sm (k a 1 v i n i’s m), den
läroåskåd-ning och kyrkliga riktning, som utgår från
Johannes Calvin (se d. o.) och ledes av hans
grundsatser.
Calvin utgick i sin åskådning direkt från
Luthers tankar, och den mognade under inflytande
av Butzer. Någon central punkt, från vilken hela
den religiösa åskådningen utbygges, ss. hos
Luther rättfärdiggörelsen genom tro, kan knappast
påvisas hos Calvin, även om grundvalen förblir
denna rättfärdiggörelselära med därur
framspringande frälsningsvisshet och frimodighet.
Särsk. i tre punkter framträder härvid Calvins
egenart. 1) Läran om skriften. Calvin är
den förste, som — visserligen i anslutning till
Butzer — utbildat en verklig inspirationslära och
på denna grundat skriftens auktoritet. Hans
uppfattning av bibeln gav åt alla dess delar
principiellt samma giltighet. Härigenom strömmade
gammaltestamentligt stoff in i läran; en
gammaltestamentlig krigsanda och straff rättfärdighet
inkom i calvinismen. — 2) Läran om
nattvarden. Även här fullföljer Calvin Butzers
arbete. Med Luther fasthåller han, att vi i
nattvarden träda i fullt real gemenskap med den
gudamänsklige Kristus och vinna delaktighet
NF IV— 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
