Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Börjeson, John - Börjesson, 1. Johan - Börjesson, 2. Agnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Börjesson
298
”Fiskargosse på Capri”,
”Yngling med sköldpadda” (båda i
Nationalmuseum), ”Fången
viking” (i brons på
Djurgården) m. fl. Under sin
Stock-holmstid ägnade sig B.
hu-vudsakl. åt
monumentalskulptur och var en lång tid
framåt Sveriges snart sagt
officielle statybildhuggare. Hans
första staty, Ludvig Holberg,
utfördes för Bergen (B. vann
priset vid tävlan 1881). I
Sverige restes B:s statyer
över bl. a. Gei jer, med den
vackra sockelfiguren
”Tanken”, i Uppsala 1888, i
Stockholm Axel Oxenstierna på
Riddarhusgården 1890, Scheele
i Humlegården 1892, i Malmö
den med kraft karakteriserade
ryttarstatyn av Karl X Gustav
1896, i Karlskrona Karl XI
1897, i Hälsingborg Magnus
Stenbock samt i Göteborg
Karl IX, ryttarstaty, 1904 och
Jonas Alströmer 1905. B. utförde vidare statyn
”Simmaren” (1885), uppställd i brons i
Saltsjöbaden och på Langelinie i Köpenhamn, ”Syskonen
Astrup”, grupp i marmor, ”Grubblaren” (brons,
Nationalmuseum), ”Poesien” och ”Dramatiken”,
grupper på Dramatiska teaterns fasad, m. fl.
B:s alster på monumentalskulpturens område
utmärkas för djärvhet och kraft i ansatsen och
skärpa i den historiska karakteristiken.
Helhetsintrycket är givet med friskhet och energi.
Börjesson. 1) Johan B., skald (1790—1866).
John Börjeson: Staty av Karl X Gustav i Malmö.
Gideon Börje: Det döda barnet, 1919. Privat ägo.
Från gymnasiet i Göteborg sändes han till
Uppsala 1808, blev fil. mag. 1815, prästvigdes 1816
och kallades s. å. till adjunkt vid Uppsala
domkyrkoförsamling, utnämndes 1821 till
hovpredikant, 1828 till kyrkoherde i Veckholm, 1845 till
teol. dr och blev 1859 led. av Svenska
akademien. B. skrev dikter i Atterboms "Poetisk
kalender”. Hans större dikt ”Skapelsen” (1820)
rönte ett omilt mottagande, och först efter
tjugosex år utgav han ett nytt diktverk,
sorgespelet ”Erik den fjortonde” (två uppl. 1846; 3:e
uppl. 1873), som gjorde lycka både på scenen
och som bok. Det följdes av skådespelen ”Erik
den fjortondes son” (1847), ”Solen sjunker,
Gustaf I:s sista
dagar” (1856), ”Ur Carl
den tolftes ungdom”
(1858),
”Brödraskul-den: Erik den
fjortonde, senare
afdel-ningen” (1861) och
”En sammansvärjning
i Rom” (1866). B.
återupptog även sin
lyrik med ”Kärlek
och poesi” (1849) och
”Blommor och tårar
på en dotters graf”
(1854). I sin
dramatik sökte B.
efter
bilda Shakespeare men förmådde ej frigöra sig
från alltför flödande lyrik, och
karaktärsskild-ringen var ofta ytlig. B:s bästa karaktärsfigur
är Göran Persson i ”Erik den fjortonde”.
Flertalet av dikterna är stämningar, någon gång
känsliga och fina, oftast konturlösa. B:s
”Valda skrifter” utkommo 1873—74 (med biogr. av
N. Arfwidsson).
2) Agneta (Agnes) Fredrika B., den föreg:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
