Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bysantinsk konst - Byggnadskonst - Skulptur - Målarkonst - Litt. - Bysantinsk notskrift - Bysantion (Bysans, Byzans) - Büsching, Anton Friedrich - Byske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Bysantinsk notskrift—Byske
240
kitekturen fortsätter i stort sett på de gamla
linjerna och bringar föga nytt; de viktigaste
områdena äro nu Grekland och Makedonien (Mistra,
Athos), Serbien, Bulgarien, Trapezunt. Den
”tredje guldåldern” på 1300-talet betecknar endast
inom måleriet något väsentligt nytt. — Den
bysantinska arkitekturen griper även över till
Italien, där San Marco i Venedig (invigd 1095)
framstår som en bysantinsk korsformig
kupolkyrka med kupoler över korsarmarna.
Av bysantinsk profanarkitektur har föga
bevarats. De viktigaste resterna finnas i Istanbul;
därjämte märkas fästningsmurar och kastell på
olika platser, märkliga därigenom, att de bevara
och åt den senare medeltidens västeuropeiska
be-fästningsarkitektur förmedla den romerska
mur-tornsbefästningen. Därjämte märkas ett fåtal
palatsbyggnader från rikets tidigare århundraden.
— Den bysantinska arkitekturen är väsentligen
att betrakta som interiörkonst. Särskilt äro
kyrkorna oftast beräknade på sin inre rumsverkan,
medan exteriören, ehuru stundom, vanligast under
den ”andra guldåldern”, rikt utstyrd med
möns-termurningar, polykrom marmorbeklädnad,
dekorativa reliefer, någon gång med arkader och
mosaiker, är helt beroende av den inre anordningen.
Skulptur. I den bysantinska konsten var
figural friskulptur synnerligen sällsynt; av sådan i
större skala må nämnas många kej sar statyer från
tiden före bildstriden. Däremot var reliefen en
flitigt idkad konstart, vanligen i litet format, ofta
i elfenben. Ännu viktigare var den dekorativa
skulpturen, som i stor utsträckning användes i
byggnadskonstens tjänst.
Målarkonst. För utsmyckning av
monumentalbyggnader användes framför allt mosaiker.
Från tiden före bildstriden har föga bevarats;
märkligast äro, jämte mosaikerna i ett par
kyrkor på Cypern och i kyrkorna S :t Georg och S :t
Demetrius i Saloniki, de stora mosaikcyklerna i
de ortodoxas baptisterium (400-talet) samt Sant’
Apollinare in Classe, Sant’ Apollinare nuovo och
särskilt San Vitale (alla från 500-talet) i
Raven-na. Dessa mosaiker visa en högtstående
monumentalstil, präglad av upphöjt, ej sällan något
ceremoniöst allvar. Figurteckningen är ofta
imponerande och storslagen, särskilt i de
majestätiska Kristus- och Mariabilderna. — Efter
bildstriden mildras mosaikernas stränga, högtidliga
stil. Inom denna period faller utsmyckandet av
kyrkor bl. a. i Nicaea, Phokis (S :t Lukas), Aten,
Venedig (San Marco) och på Sicilien (Cefalü,
Palermo). Den ”bysantinska renässansens”
intresse för grekisk kultur och det ivriga studiet av
grekisk litteratur avspeglas med största tydlighet
i bokmåleriet, där motiv ur bibeln, sagan och den
kristna allegorien återges i en livfull och elegant
teckningsstil. Särskilt blev psaltarillustrationen
glänsande tillgodosedd. Samtidigt ger
elfenbens-skulpturen i sin ädla hållning en återklang av
grekisk skönhetskänsla. Perioden är en
blomst-ringstid även för andra konstarter, för
brons-gjutning (märkliga kyrkdörrar, även i italienska
kyrkor), emalj- och guldsmideskonst, vävnad,
sidenbroderi m. m.
Under den ”tredje guldåldern”, då det
östromerska riket återvunnit sin frihet efter det
latinska kejsardömets fall, framträder den
bysantinska målarkonsten såväl som arkitekturen i
mindre glansfulla former än tidigare. Mosaikerna
avlösas nu av målningar, men dessa förete
överraskande drag, som visa, att den långt ifrån
stelnat i schematiska former. Denna riktning
avlägsnar sig från den traditionella
monumentalstilen, åstadkommer jämte idealfigurer
kompositioner med poetisk känsla, dramatiskt patos,
smidig rytm, koloristisk känsla och raffinerad smak
såväl i färgval som behandlingssätt. Fresker,
som belysa denna period, finnas i Istanbul (i
kyrkan Kahrie Djami), i Mistra (nära Sparta)
och flerstädes i Makedonien och Serbien. — Till
medeltidens slut höra också de äldsta
stafflimålningarna (”ikoner”).
Det östromerska rikets konst utövade under
loppet av ett årtusende en mycket stark inverkan
på konstverksamheten i västra Europa. De
grekisk-katolska ländernas kyrkokonst har alltintill
vår tid vårdat och utvecklat dess traditioner.
Även muhammedansk konst har påverkats.
Litt.: O. M. Dalton, ”Byzantine art and
ar-chæology” (1911); C. Diehl, ”Manuel d’art
by-zantin” (2:a uppl., 2 bd, 1925—26) och A.
Gra-bar, ”Histoire de 1’art byzantin” (3 bd, 1933—36).
Bysantinsk notskrift, en intervallskrift, som
utbildades på 600—900-talet i orienten av Andreas
från Kreta, Johannes Damascenus m. fl. Dess
äldsta bevarade dokument kunna ej tydas.
Däremot har detta lyckats med den s. k.
medelbysantinska notskriften från 1200-talet.
Bysa’ntion (Bysans, Byzans, lat,
By-sa’ntium), äldre namn för Konstantinopel
(Istanbul). Staden grundlädes på västra stranden av
Bosporen omkr. 660 f. Kr. av grekiska kolonister
från Megara; uppblomstrade raskt till följd av
sitt för handel fördelaktiga läge, kom 515 under
persiskt välde men befriades 478 av Pausanias
och ingick i attiska stadsförbundet; blev 355
självständigt. B. erövrades 196 e. Kr. av den
romerske kejsaren Septimius Severus, som till
stor del lät förstöra staden. Den hämtade sig
småningom och upphöjdes 330 av Konstantin
den store till romerska rikets huvudstad under
namnet Konstantinopolis.
Büsching, Anton Friedrich, tysk
geograf (1724—93), verksam bl. a. som rektor vid
ett gymnasium i Berlin. B. ersatte de dittills
härskande kosmografierna med
geografisk-statis-tiska lands- och statsbeskrivningar och utgav de
första geogr. bibliografierna samt den första
mer livskraftiga geogr. tidskriften: ”Neue
Erd-beschreibung” (n bd, 1754—92), ”Magazin für
die neue Historie und Geographie” (25 bd, 1767
—93) och ”Wöchentliche Nachrichten von neuen
Landkarten, Büchern u. s. w.” (1773—87).
Byske. 1) Kommun i Västerbotten, n. om
Skellefteå, kring Byske älv utmed Bottniska viken;
Skellefteå tingslag, Västerbottens län; 1,090,91
km2, 8,992 inv. (1950). Kommunen är delad i
två förs., Byske, omfattande 636,38 km2, 6,316
inv., och Fällfors (i n. v.), omfattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
