Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byråingenjör - Byråinspektör - Byråkrat - Byråkrati - Byråkartiskt system - Byråkratius, Sankt - Byråsekreterare (notarie) - Byråsystem (byråkratiskt, enrådighets- el. styrelsesystem) - Byråveterinär - Byrätt - Bysamfällighet - Bysans - Bysantinism - Bysantinologi - Bysantinska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byråinspektör—Bysantinska litteraturen
235
legrafstyrelsen, Lantmäteristyrelsen,
Kommerskollegium samt Patent- och registreringsverket.
Byråinspektör, titel på tjänstemän i en del
ämbetsverk, vanl. inom verkets administrativt
tekniska arbetsområde.
Byråkrat (se Byråkrati), anhängare el. utövare
av ämbetsmannavälde, i tjänsten dryg ämbetsman.
Adj.: Byråkratisk.
Byråkrati, ”skrivardöme”, ämbetsmannavälde,
kännetecknas av förvaltningens otillbörliga
för-mynderskap över medborgarnas görande och
låtande.
Byråkratiskt system, se Byråsystem.
Byråkrätius, Sankt B., svensk skämtsam
personifikation av byråkratien, särsk. med tanke
på strängt pedanteri och benhård formalism.
Byråsekreterare, tidigare benämnd notarie,
lägste ord. ämbetsman i vissa statliga ämbetsverk.
Byråsystem, även kallat byråkratiskt,
enrådighets- el. styrelsesystem,
säges råda inom de statens ämbetsverk och
myndigheter, där chefen vid avgörande av vissa
i gällande instruktion angivna ärenden ensam
fattar beslut. Den tjänsteman, som berett el.
inför chefen föredragit ett ärende, vari beslut
meddelas, har därvid rätt att, för det fall han
hyser en från chefens skiljaktig mening i
protokollet reservera sig mot dennes beslut. Motsats
till byråkratiskt system är k o 11 e g i a 1 s
y-s t e m.
Byråveterinär, titel på tjänstemän hos
Medicinalstyrelsen.
Byrätt, se By.
Bysamfällighet, jord el. särskild rättighet till
jord (ss. rätt till bete, skogsfång el. jakt, till
torv-, sten- el. grustäkt), som tillhör delägare i
en by gemensamt. Om förvaltningen av dylika
samfälligheter gäller särskild lag, 13 juni 1921,
enligt vars bestämmelser majoritetsbeslut under
vissa villkor lända till efterrättelse för samtliga
delägare. Om mera stadigvarande förvaltning
anordnas, måste beslutet godkännas av domstol.
Bysans, se Bysantion.
Bysantini’sm, från förhållandena i bysantinska
riket härledd benämning dels på invecklat
hov-ceremoniell och kryperi för högt uppsatta, dels
på kyrkans beroende av staten, både i
administrativt hänseende och i dogmatiska trosfrågor.
Bysantinologi, den vetenskap, som sysslar med
utforskningen av de inom det bysantinska riket
under medeltiden levande folkens alla
kulturgrenar, främst dess grekiska språk och litteratur
samt dess konst. En kraftig blomstring nådde
b. på 1600-talet under fransmännens ledning (Ch.
de Fresnes, Sieur du Cange). B. förnyades av
tysken K. Krumbacher (1856—1909), som 1892
grundade Byzantinische Zeitschrift. Andra organ
för b. äro bl. a. Byzantinisch-neugriechische
Jahr-bücher (sedan 1920) och Byzantion (sedan 1924).
Bysantinska litteraturen, det hävdvunna
namnet på medeltidens litteratur på grekiska språket
i det bysantinska (östromerska) kejsardömet.
Under det långa tidevarv av mer än ett
årtusende, som ligger emellan det gamla Bysantions
upphöjande till huvudstad och den turkiska
er
236
övringen, alstrades inom den grekiska världen
kolossala litteraturmassor. Bysantinarnas
litteratur utgick från den hellenistiskt alexandrinska
litteraturen, rönte stark påverkan från österlandet
och präglades i hög grad av den grekiska
kyrkans inflytande. Från och med att ett univ.
upprättades i Konstantinopel 863, börjar
litteraturintresset att stiga, och på 1100—1200-talet
infaller blomstringsperioden. Intet folk i världen
kan inom historieskrivningen uppvisa
en så oavbruten skildring som det grekiska
alltifrån perserkrigen till den turkiska erövringen.
Prokopios öppnar på 500-talet raden av dessa
framstående hävdatecknare och efter följes av
Agathias, Theofylaktos Simokattes, kejsar
Konstantin VII, Anna Komnena, Johannes
Kinna-mos, Dukas och många andra. De skildra icke
blott östromerska rikets öden utan även hela
Orientens historia.
Det allmänna intresset för religiösa frågor gav
åt den bysantinska teologien en ledande
ställning för en lång tid framåt. Det teologiska
arbetet inriktade sig företrädesvis på dogmatik och
polemik. Även på exegesens område lämnar den
bysantinska teologien i kommentarer och särsk.
i de s. k. catenae, utdrag från tidigare exegeter,
värdefulla bidrag till kännedom om den äldre
kristna litteraturen. Dessutom märkas en rik
asketisk-mystisk litteratur, talrika
helgonbiografier samt religiösa föredrag och predikningar
från olika tider.
Bysantinarnas lynne hade en starkt
filologisk-retorisk anstrykning. Filologi,
retorik, grammatik och encyklopediskt författarskap
hade en mängd idkare. Främst bland dessa står
den litterärt mångsidigt verksamme patriarken
Fotios. Inom filologiens och encyklopediens
områden må nämnas Tzetzes och Suidas. Detta
författarskap och det livliga samlandet av klassisk
litteratur på grekiska fick sedan stor betydelse
för renässansen. Mindre framstående är
bysantinarnas profana diktning. Bristen på originalitet
och poetiskt sinne är här obestridlig. Mestadels
producerades små epigram, vidlyftiga
versromaner (t. ex. ”Rodante och Dosilles” av Teodoros
Prodromos) och lärodikter, i regel den torraste
prosa på vers el. ock rena obetydligheter,
existerande blott för formens skull. Helt annorlunda
var förhållandet på den kyrkliga diktningens
område. Inom hymnpoesien skapade Bysantion
storslagna och originella diktverk; i Romanos
hade den grekiska kyrkan sin väldige skald,
”hymndiktningens Pindaros”. Ett kristet epos
uppstod också; Nonnos på 400-talet och Georgios
Pisides (600-talet), som skrev ”Hexaèmeron”,
kunna nämnas bland epikerna. Jämsides med
denna alstring, avfattad på kyrkans och de lärdes
språk, som bildade sig efter den klassiska
grekiskan, började emellertid enkla folkliga dikter
att nedskrivas på det levande språket,
”vulgärgrekiskan”. Småningom tillkommo lärodikter (t.
ex. ”Spaneasdiktema”), religiösa dikter,
romantiska berättelser på vers, djurhistorier o. dyl. på
detta folkspråk. Av särskilt intresse är den
hjältediktning, som uppstod på folkspråket; det vik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
