Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bülow, 1. Friedrich Wilhelm, greve Bühlow von Dennewitz - Bülow, 2. Ernst von Bülow-Cummerow - Bülow, 3. Heinrich von - Bülow, 4. Bernhard von - Bülow, 5. Hans von - Bülow, 6. Karl von - Bülow, 7. Bernhard von (statsman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Bülow
226
kåren Oudinot vid Luckau 4 juni. När kriget
efter stilleståndet ånyo utbröt, var B. chef för
3 :e preussiska armékåren, som tillhörde den
under svenske kronprinsen Karl Johans befäl
stående norra tyska armén. B. slog ånyo Oudinot vid
Gross-Beeren 23 aug., varigenom Berlin räddades
från eljes överhängande anfall, och 6 sept.
strandade ett sådant (under Ney) huvudsakligen på
preussarnas tapperhet i slaget vid Dennewitz.
Under hela fälttåget låg B. i ständiga konflikter
med Karl Johan, vilka blivit mycket olika
bedömda av svensk och tysk krigshistorisk
forskning. B. stred sedermera i Belgien och Frankrike
och anförde centern vid Laon 9—10 mars 1814.
Under 1815 års fälttåg bidrog han med 4 :e
preussiska armékåren väsentligt till de
förbundnas seger vid Waterloo.
2) Ernst von B.-Cummerow, tysk
agrarpolitiker (1775—1851). Han sökte i en
mängd skrifter (1821—51) hävda en politiskt och
ekonomiskt privilegierad ställning åt jordägarna,
detta i opposition både mot byråkratien och den
moderna konstitutionalismen. Han stiftade 1848
en ”förening till egendomens värn”, som då
plägade kallas ”junkerparlamentet” och senare blev
ursprunget till Preussens konservativa
godsägar-parti.
3) Heinrich von B., friherre, preussisk
diplomat (1792—1846). Han blev diplomat med
Wilhelm von Humboldt som läromästare och
verkade ivrigt för tyska tull föreningens tillkomst,
var preussiskt sändebud i London 1827—41,
Preussens ombud vid förbundsdagen i Frankfurt
am Main 1841—42 och utrikesminister 1842—45,
dock utan att som sådan mycket kunna påverka
den allmänna politiken.
4) Bernhard Ernst von B., den föreg:s
brorson, dansk-tysk diplomat och politiker (1815
—79. Född i Holstein, studerade han vid tyska
universitet och trädde 1839 i dansk statstjänst,
utarbetade 1846 motiveringen till Kristian VIII :s
öppna brev av 8 juli om arvföljden i danska
monarkien och lämnade 1848 vid slesvig-holsteinska
upprorets utbrott statstjänsten men återvände
1849 i dansk tjänst, sändes s. å. i diplomatiska
värv till Frankfurt am Main och var danskt
ombud (för Holstein och Lauenburg) vid
förbundsdagen där 1851—62. Han förde där bl. a.
med stor skicklighet de förhandlingar med
Preussens ombud, Bismarck, som ledde till hertigens
av Augustenborg renuntiationsakt av 30 dec. 1852.
Han anlitades 1856—57 för förhandlingar i Berlin
och Wien i den danska författningsfrågan.
Växande missnöje med ministären Halls
”eider-dans-ka” politik föranledde B. att okt. 1862 avgå från
sin post i Frankfurt. I stället gick han i
meck-lenburgsk tjänst. Bismarck gjorde honom 1873
till tysk statssekreterare för utrikes ärenden. På
denna post var han till sin död en av Bismarcks
förtrognaste och arbetskraftigaste medhjälpare.
5) Hans Guido von B., tysk musiker (1830
—94), som dirigent elev av Wagner, som pianist
av Liszt, pianolärare vid Sterns konservatorium
i Berlin 1855—64, sedan till 1869
hovkapellmästare i München, där han inlade stora förtjänster
NF IV — 8
om Wagnerverkens
stilenliga framförande
på hovoperan. På
1870-talet företog han
konsertresor i Gamla
och Nya världen och
hyllades som en av de
allra främsta samtida
pianisterna. 1877
utnämndes han till
hovkapellmästare i
Hannover men utbytte
denna plats redan tre år
senare mot
hovmusik-intendentsbefattningen
i Meiningen. B. skapade här en mönsterorkester,
med vilken han företog konsertresor i Tyskland,
och ansågs som samtidens främste dirigent. 1885
avgick han, innehade sedan olika
dirigentbefattningar och utövade även en betydande
lärarverk-samhet vid konservatorier. Som författare
framträdde han dels som kritiker, dels som
reseskildrare. Hans kompositioner omfatta pianoverk,
sånger och orkesterstycken. — Biogr. av A.
Steiner (1906), H. Riemann, I (1908), T. W.
Werner (1927) m. fl. — B. var i sitt första
äktenskap g. m. Liszts dotter C o s i m a
(omgift med Rich. Wagner).
6) Karl Wilhelm Paul von B., tysk general
(1846—1921). Han deltog i 1866 och 1870—71
års krig, blev 1903 chef för 3 :e armékåren, 1904
general av infanteriet, 1912 generalöverste och
generalinspektör över 3 :e arméinspektionen med
säte i Hannover. Vid krigsutbrottet 1914 blev
B. chef för 2:a armén och framträngde genom
Belgien in i Frankrike. Efter Marne-slagen, för
vilkas utgång B. till stor del torde bära ansvaret,
deltog han med sin armé i försvaret av
Aisne-fronten. B. blev jan. 1915 general fältmarskalk;
i april s. å. nedlade han sitt befäl. Se B :s
”Mein Bericht zur Marneschlacht” (1919).
7) Bernhard, furst von B., son till B.4),
tysk statsman (1849—1929). Född på släktgodset
Klein-Flottbeck i Holstein, blev B. efter
deltagande i 1870—71 års krig officer men övergick
till den juridiska ämbetsmanna- och 1874 till
diplomatbanan. Efter tjänstgöring i Rom, S :t
Petersburg, Wien, Aten, Paris och Bukarest blev
B. 1894 ambassadör i Rom. Av stor betydelse
för B :s framtid blev hans 1886 ingångna gifte
med den italienska
furstinnan Maria di
Camporeale, som gav
honom utmärkta
förbindelser, särsk. i
Italien. Okt. 1897 blev
B. statssekreterare för
utrikes ärenden,
verkade energiskt för
den nya
kolonialpolitiken och blev greve
juni 1899, sedan han
genom förhandlingar
uppnått, att Spanien
avträdde Marianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
