Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bulgarien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Bulgarien
126
det gamla B:s glansperiod. Han förde
lyckosamma krig med de grekiska kejsarna och
behärskade dessutom de serbiska furstarna; vid hans
hov i Preslav uppblomstrade en litteratur på det
fornslaviska (kyrkslaviska) språket. Efter hans
död började snart tillbakagången, den västliga
delen av riket avföll, och petjeneger och
ma-gyarer härjade landet, där dessutom
bogomiler-nas kätteri vid denna tid började vinna insteg.
Ryssarna behärskade under några år det östliga
riket, och sedan de 972 blivit fördrivna av
grekerna, kom landet under östromerska riket.
Väst-bulgarien under Samuel (d. 1014) uppehöll ännu
kampen mot östrom, men slutligen lyckades
kej-sar Basileios II (”bulgardödaren”) 1018 införliva
hela B. med sitt rike, östroms herravälde bröts
1186 genom en resning under ledning av
bröderna Peter och A s e n, varigenom det andra
bulgariska riket (1186—1393) grundlädes,
med Trnovo som huvudstad och säte för ett
återupprättat bulgariskt ärkebiskopsdöme. Riket växte
under ständiga fejder med grekerna och de efter
Konstantinopels fall bildade latinska väldena och
nådde under Asens son Johannes Asen II
(1218—41) till Svarta, Egeiska och Adriatiska
haven; men efter hans död gingo hans erövringar
åter förlorade. B:s historia under den följande
tiden är fylld av inre strider och krig mot
yttre fiender; en tid stod landet i beroende av
Serbien. Mot turkarnas invasion gjorde B. ej
mycket motstånd; tsar § isman (1365—93)
trädde i vasallförhållande till dem. De
resnings-försök, som han senare gjorde, ledde till B:s
fullständiga erövring, beseglad genom Trnovos
fall 1393. Även bulgariska kyrkan miste sin
självständighet och inordnades 1394 under det
grekiska patriarkatet i Konstantinopel.
2) B. under turkiskt välde. De kristna
bulgarerna underkastades ett växande politiskt och
ekonomiskt förtryck. I kulturellt avseende voro
bulgarerna nedtryckta av den grekiska kyrkan.
Först på 1800-talet gjorde sig en nationell rörelse
gällande. Bulgariska emigranter och köpmän i
Bukarest och Ryssland började sprida bulgariska
böcker och upprätta nationella skolor (den första
i Gabrovo 1835). Frihetsrörelsen riktade sig
främst mot den grekiska kyrkan och kröntes
också med framgång, i det att sultanen 1870
upprättade ett särskilt bulgariskt exarkat
under en exark i Konstantinopel. Mot det
turkiska väldet företogos under 1860- och 1870-talet
upprepade resningar och då ett mera omfattande
uppror 1876 nedslogs med ytterlig grymhet (de
”bulgariska gräsligheterna”), bidrog detta att
framkalla rysk-turkiska kriget 1877—78, vilket
slutligen återgav B. dess frihet.
3) B. som furstendöme (1879—1908)
och konungarike (från 1908). Genom
preliminärfreden i San Stefano 3 mars 1878
upprättades ett autonomt och till Turkiet
tributskyl-digt furstendöme B., som utom det egentliga B.
även omfattade östrumilien och stora delar av
Makedonien, nående till Egeiska havet. B:s
område blev emellertid starkt minskat genom
Berlin-traktaten 13 juli s. å. Det inskränktes till landet
mellan Donau och Balkan jämte området kring
Sofia, medan östrumilien blev en turkisk provins
med administrativ autonomi och de makedoniska
områdena återgingo under direkt turkisk styrelse.
Arbetet på den nya statens organisation
leddes under övergångstiden av den ryske
kommissarien furst Dondukov-Korsakov. Konstitutionen
antogs i Trnovo 28 april 1879. Följande dag
utsågs till furste den 22-årige hessiske prinsen
Alexander av Battenberg (reg. 1879—
86). Han var till en början helt hänvisad till
Rysslands stöd, i synnerhet som
krigsministerposten och de högre of ficersplatserna’tills vidare
bekläddes av ryssar, och då dessa ofta ville spela
herrar i landet, uppkommo slitningar; hos sin
kusin Alexander III råkade fursten ohjälpligt i
onåd. Den starkt demokratiska författningen gav
fritt spelrum åt ursinniga partifejder. Då dessa
oavbrutet fortforo, gjorde furst Alexander 1881
en statskupp, varigenom han tilltvingade sig
utomordentliga fullmakter för 7 år. På de viktigaste
posterna i regeringen insattes ryssar. Emellertid
kändes det ryska oket allt hårdare, och 1883
satte Alexander författningen åter i kraft. De
ryska generalerna lämnade i förbittring B. —• I
både B. och östrumilien växte rörelsen för de
båda ländernas förening, och genom en oblodig
revolution i Filippopel genomfördes denna 18
sept. 1885. Furst Alexander tog efter
revolutionens genomförande ledningen och accepterade
föreningen. Turkiet nöjde sig med att protestera.
Då serberna 1885 började krig mot B., besegrades
de av Alexander i slagen vid Slivnica och Pirot.
Fred slöts i Bukarest 3 mars 1886 utan
förändring i de båda staternas inbördes förhållanden.
Det ärorika och lyckosamma kriget betryggade
B:s förening med östrumilien. Turkiet medgav
(1 febr. 1886), att generalguvernör skåpet över
denna provins uppdrogs åt furst Alexander för
5 år i sänder. Oaktat unionens teoretiskt lösliga
karaktär genomfördes dock genast en faktisk
sammansmältning. Trots furstens förtjänster i
kriget bedrevs fortfarande mot honom en hätsk
opposition. En sammansvärjning bildades av
missnöjda officerare, otvivelaktigt under medverkan
av ryska agenter. Furst Alexander överfölls
natten till 21 aug. 1886 i sitt palats i Sofia och
fördes ur landet. En provisorisk regering bildades
i Sofia, men en militär motrevolution utbröt
genast på flera håll och fick snart sin ledare
i kammarpresidenten Stambolov i Trnovo. Furst
Alexander återvände i triumf till B. Han sökte
nu förgäves blidka tsar Alexander III, och då
han ej fann nödigt stöd hos andra stormakter,
ansåg han situationen ohållbar och abdikerade 7
sept. Regeringen uppdrogs åt ett regentskap med
Stambolov i spetsen.
7 juli 1887 valdes till furste prins
Ferdinand av Sachsen-Koburg. B:s verklige regent
förblev alltjämt Stambolov, vilken under 7 år
såsom ministerpresident utövade en faktisk
diktatur, med härd hand nedslående upprorsförsök
och sammansvärjningar samt avvisande den ryska
politikens öppna och hemliga angrepp. Furst
Ferdinand, som strävade efter en formellt erkänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
