Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buddism - Buddistmission - Buddleja - Budé, Guillaume
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Buddistmission—Budé
96
förgängligheten hos allt existerande, att fullt
förstå, att det icke gives någon individualitet. B.
predikar klart och öppet värdelösheten och
intigheten hos allt jordiskt och dröjer gärna vid
skildringen av de omständigheter, som vidlåda
människans både inträde i och utträde ur livet,
vilka den utmålar med allt annat än tilltalande
detaljer. En nödvändig förutsättning för att
kunna nå förlossningen är begripandet av att allt
jordiskt är lidande. Därom handla de ”fyra
sanningarna” om lidandet: lidandet, lidandets orsak,
lidandets upphävande och vägen till lidandets
upphävande, teser, som närmare skola ha utvecklats
av Buddha redan i hans första predikan i
Be-nares.
Den första sanningen har formen av rent
axiomatiska uttalanden: allt är helt enkelt lidande,
därför kräves intet bevis. Men orsaken till
lidandet behöver motiveras: det är ”törst”, trängtan
till jordisk existens, och denna ingår i sin tur
som ett led i den s. k. orsakskedjan
(paticca-samuppädd), b:s nyckel till tillvarons problem.
”Törsten”, det rent elementära kravet på liv,
förfäran för fysisk tillintetgörelse, måste alltså
bortelimineras, därest överhuvud taget förlossning
ur existensens band skall kunna vinnas. Blott
för ett fåtal kunde vägen till resignation gå på
meditationens och den därigenom vunna
kunskapens väg. För den stora mängden av bekännare
var vägen en annan, den ”åttafaldiga”, bestående
av rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt gärning,
rätt leverne, rätt strävan, rätt tänkande och rätt
meditation. I en del av ”stationerna” på denna
väg ligger innesluten buddismens morallag, om
vars höga värde ingen tvekan kan råda och som
för lekmän och munkar gemensamt stadgar fem
kardinalbud: du skall icke döda, du skall icke
stjäla, du skall icke leva okyskt, du skall icke
ljuga, du skall icke dricka rusdrycker.
Särskilt det första budet har en omfattning, som
gör det till en synd att skada något levande
väsen. För munkar och nunnor ha tillkommit
ytterligare fem bud, väsentligen avsedda att hindra
ett liv i lättja och överflöd. Upphävandet av
”törsten”, förintandet av begäret efter liv, leder
till nirvana, som inträder redan i detta liv
(jwan-mukti) och fullständigas genom individens
fysiska död.
Den av Buddha stiftade orden (för munkar
och senare även för nunnor) levde efter vissa,
— i huvudsak kanske av stiftaren själv
fixerade — regler, som till största delen
förefun-nos redan inom bramanismen. Tillträde till
orden stod öppen för alla utom grova förbrytare,
slavar och obotligt sjuka. Novisen gjorde sitt
inträde genom att anlägga den gula klädnaden,
raka sitt huvud och tre gånger upprepa
bekännelsen: ”jag tar min tillflykt till Buddha; jag tar
min tillflykt till läran {dhamma); jag tar min
tillflykt till församlingen (.swgAa)”. Detta första
inträde fullföljdes senare efter en viss prövotid
och, när novisen uppnått tjugo års ålder
(undantag härifrån gå vos dock), genom ett förhör inför
de äldre samt avläggande av vissa löften. Munken
fick endast äga en av tre plagg bestående
kläd
nad, en allmoseskål, en rakkniv, en synål, en
vattensil och (senare) en stav. Kloster (vihärd)
uppstodo snart i mängd. Munkarna skulle som
regel tigga sin föda och från början endast äta
ett mål om dagen; vissa mera luxuösa
födoämnen voro förbjudna, men absolut avhållsamhet
från animalisk diet ingick ej i de äldsta
stadgan-dena.
Traditionen vet att berätta, att omedelbart efter
Buddhas död ett konsilium av munkar skulle ha
hållits i Räjagriha och där sammanställt de
kanoniska skrifterna till ett helt — grundkällan
för alla de nuv. helt el. fragmentariskt bevarade
kanoniska samlingarna. Jämnt 100 år efteråt
skulle ett nytt sådant ha sammanträtt i Vaisäll,
där redan den bildning av olika skolor, som
snart skulle splittra b. i en mängd skilda
riktningar, började göra sig gällande. Ett tredje
konsilium i Päfaliputra (245 f. Kr.) under beskydd
av Asoka är ej antaget såsom auktoritativt mer
än av en del av den buddistiska kyrkan, likaså
ett fjärde, som antagligen i början av 2:a årh.
e. Kr. av Kani§ka sammankallades i Jalandhara.
Den bäst bevarade kanon är den på päli
avfattade, hos de ceylonesiska buddisterna gängse,
som uppdelas i trenne ”korgar” (pitaka),
nämligen vinaya (”disciplin, ordensregler”), sütra
(”lära”) och abhidharma (”metafysik”). Rester
av andra kanones (på sanskrit och s. k.
Gäthä-dialekt) förefinnas; utom Indien föreligger en hel
rad samlingar av kanoniska skrifter i Kina, Japan
Tibet o. s. v.
Om b:s senare utveckling inom Indien och i
länder utanför dess gränser se art. Japan,
religion, Kina, religion, Lamaism och Mahäyäna. —
Litt: H. Oldenberg, ”Buddha” (i2:e uppl. 1923);
J. Charpentier, ”Buddha” (1926), P. Tuxen,
”Buddha och hans lära” (1930), E. Lehmann,
”Buddha” (1907, sv. övers. 1928).
Buddistmission. Den norske missionären K.
L. Reichelt började 1922 i Kina
missionsverksamhet bland buddistiska (och taoistiska) munkar.
Härur uppväxte 1926 Den kristna
buddistmissio-nen, en självständig mission med högkvarter i
Oslo och understödjare även i Danmark och
Sverige (i förbindelse med Svenska kyrkans
mission). Centrum för verksamheten är sedan 1930
Tao Fong Shan (nära Hongkong).
Buddle’ja,
växtsläkte av fam.
Lo-ganiaceae med c:a
100 arter, mest
träd och buskar, i
de tropiska och
subtropiska delarna
av Asien, Amerika
och Afrika. Några
buskar odlas i
Sverige som
prydnadsväxter.
Budé [byde’],
G u i 11 a u m e, även
kallad Budaeus,
fransk lärd (1467
—1540), den förste
Buddleja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
