Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskötsel - Bislet - Bismarck (stad) - Bismarck, von, släkt - Bismarck, 1. Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Bislet—Bismarck
110
hållanden. I hedområden t. ex. för man dem
gärna ut i ljungen vid tiden för dess blomning.
Bisamhällenas antal ökas på naturligt sätt
genom svärmning. Denna består däri, att en
mängd bin — i regel åtföljda av den gamla
drottningen — någon dag under juni el. juli lämnar
kupan för att bilda en koloni. Bina flyga sedan
under starkt surrande några minuter fram och
åter i luften och sätta sig därefter i en tät klunga
på någon plats i närheten, där de, om drottningen
är med, hålla sig stilla en god stund, varunder
biskötaren har tillfälle att verkställa
stock-ni n g e n, d. v. s. överföra bina till en tom kupa,
som de sedan själva inreda utan skötarens hjälp.
Svärmningen medför emellertid ofta avsevärda
olägenheter för en rationell b., och man brukar
därför helst skaffa sig nya samhällen genom
konstlad delning av de gamla, s. k. k o n
st-svär m n i n g el. avläggning. I samband
med avläggning bedrives ofta
drottningodling, vilken tillgår så, att man låter bina
uppföda drottningar ur helt unga, ännu icke tre dagar
gamla larver.
Vad beträffar binas skötsel i allmänhet, är det
nödvändigt att lämna dem omsorgsfull vård ej
blott under sommarmånaderna. De måste sålunda
noga skyddas mot solsken, blåst, fukt och andra
störande yttre omständigheter. Av stor vikt är
också deras ändamålsenliga ”invintring”, varvid
särsk. måste tillses, att de ha lagom litet
utrymme och att den av samhället självt alstrade
fuktigheten på lämpligaste sätt bortledes. Vidare måste
de ha tillgång till foder — sockerlag, mjöl etc. —
under tider, då de ej själva kunna sörja för sin
näring.
Vaxet och honungen förstod man urspr. att
komma åt blott genom bisamhällenas
tillintet-görelse, s. k. sl aktning. Numera tillgodogör
man sig dessa produkter utan att döda bina, s. k.
skattning, varvid en mindre mängd honung
kvarlämnas. Sålunda låter man bina avlagra sin
honung i särskilt honungsrum el. i lös
skattlåda. Kakorna tömmas numera genom
centrifugering, s. k. s 1 u n g n i n g.
B :s betydelse som folknäring ligger ej så
mycket i den direkta behållningen av vax och honung
som fastmer däri, att bina framför allt tjänstgöra
som blombefruktare. Man beräknar
sålunda, att omkr. 3/4 av avkastningen av de växter,
vilkas blommor befruktas genom insekter, d. v. s.
fruktträd, bärbuskar, köksväxter o. s. v., äro att
tillskriva binas verksamhet.
Litt.: A. Holm, ”Handbok för biodlare”
(1918); A. Lundgren, ”Lärobok i b.” (6:e uppl.
1943); A. Lundgren & G. Notini, ”Boken om
bina” (1943)-
Bislet, idrottsplats i Oslo.
Bismarck [bi’zmäk], huvudstad i
Nord-Da-kota. U.S.A., vid Missouri och Northern Pacific
Railway; 19,000 inv. B. grundades 1873.
Bismarck, von, gammal adelssläkt från
Altmark i Brandenburg, vilken fått sitt namn efter
staden Bismarck i kretsen Stendal därstädes. Ätten
omtalas första gången 1270, då en Herbert B.
tillhörde stadsadeln i Stendal och var ålderman i ett
gille där. På 1300-talet förvärvade släkten slottet
Burgstall, som den 1562 utbytte mot Crevese,
Schönhausen och några andra gods. Släkten
delades i två linjer, Crevese och Schönhausen, och
till den sistnämnda hörde tyske rikskanslern O. E.
L. von B. (se nedan). Om dennes äldre son, H
er-be r t v. B., se nedan; dennes son, f. d.
ambassadrådet, furst O 11 o v o n B. (f. 1897), är
innehavare av fideikommisset Schwarzenbek i Lauenburg
och g. m. en svenska, Ann-Mari Tengbom.
1) Otto Eduard Leopold, Furst von B., hertig
av Lauenburg, tysk statsman (1815 V*—98 3%),
det moderna tyska rikets skapare. Född på
släktgodset Schönhausen i Altmark, inskrevs B.
1832 vid univ. i Göttingen och gjorde sig där
känd som en munter och slagfärdig kårstudent.
Efter att 1835 ha avlagt juridisk examen i Berlin
inträdde han i den preussiska förvaltningen med
avsikt att bli diplomat. Han lämnade dock snart
statstjänsten för att ägna sig åt familjegodsens
vård och slog sig 1839 ned på Kniephov
(Hinter-pommern). Efter faderns död övertog han 1845
Schönhausen. Hans obändiga livslust tog sig
de första åren ofta nog uttryck i galna upptåg.
Hans förlovning och giftermål 1847 med Johanne
v. Puttkammer bragte honom över till en
pietistiskt färgad religiositet. Som ombud i Preussens
första förenade lantdag s. å. gjorde B. gemensam
sak med sina konservativa umgängesvänner och
var särsk. under det oroliga året 1848 en bestämd
motståndare till alla radikala rörelser. I den nya
nationalförsamling, som i febr. 1849
sammanträdde för att slutligt revidera den oktrojerade
författningen, tog han livlig del och förfäktade
skarpt de konservativa intressena. Ett starkt,
hela Tyskland dominerande Preussen var B :s mål,
men för revolutionärernas enhetsplaner hade han
endast skarpa sarkasmer.
B :s verksamhet som Preussens ombud i
Frankfurt am Main 1851 blev också en kamp mot
Österrikes överlägsna inflytande. Vid ett besök i Paris
1857 mottogs han med utsökt artighet av
Napoleon TII, som för honom antydde sin önskan om
samförstånd med preussiska regeringen och sina
sympatier för Preussens makttillväxt i norra
Tyskland. 1859 sändes B. som minister till
Petersburg. Vistelsen i Ryssland gav honom tillfälle
att knyta personliga förbindelser, som senare
blevo av betydelse för hans ställning till denna makt.
Emellertid hade år 1860 lantdagens
representanthus börjat sina angrepp mot prinsen-regenten
Vilhelms stora arméreform. Vilhelm, som 1861
blev Preussens konung, sökte ihärdigt
upprätthålla sitt verk, varpå han ansåg statens styrka
och framtidsförhoppningar vila. När det liberala
motståndet skärptes, riktade krigsministern Roon
gång efter annan konung Vilhelms
uppmärksamhet på B. såsom den lämpligaste att med energi
bekämpa oppositionen. I febr. 1862 hemkallades
B. från Petersburg, men vid hans hemkomst till
Berlin ansåg sig konungen ej behöva honom där
utan förflyttade honom i maj s. å. till Paris som
sändebud. Men de liberalas angrepp blevo allt
häftigare, och konungen var slutligen beredd att
abdikera. Då inträffade B. i Berlin, telegrafiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
