Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgittinorden el. Sankt Salvatorsorden - Birgittinritualen - Birgus - Biribi - Birk - Birka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Birgittinritualen—Birka
86
bullor ändrades detta; priorn kallades numera
generalkonfessor, valdes för obestämd tid och
ställdes i en underordnad ställning till abbedissan.
Birgittinerna erhöllo tidigt rika
avlatsprivile-gier, vilka i hög grad främjade ordens ställning
som religiös och ekonomisk institution. I
sammanhang med dess utbredning utom Sveriges
gränser gjordes försök att ge Vadstena kloster
ställning av ordens huvudkloster liksom ock att
införa generalkapitelsinstutionen. I det hela blevo
dessa strävanden att skapa en ordensförfattning
utan frukt.
Birgittinordens historia är en historia om
inbördes strider, brist på sammanhållning och
tidigt förfall. Är 1422 lyckades några italienska
birgittinbröder av påven utverka förbud mot
anläggandet av nya dubbelkloster och befallning
om de redan anlagdas omdaning till enkelkloster.
Efter långvariga strider förmåddes kurian 1435
att definitivt återkalla sitt edikt och, om än i
svävande ordalag, bekräfta
dubbelklosterförfatt-ningen. På Baselkonsiliet riktades angrepp mot
Birgittas uppenbarelsers gudomliga ursprung och
auktoritet. I konsiliets 1436 avgivna dom
förklarades hennes uppenbarelser varken till titel el.
innehåll kunna gillas, varför konsiliet förbjöd
deras spridande i dåvarande skick. Genom senare
påvliga resolutioner synes orden visserligen i det
hela ha återfått sina gamla privilegier, men
Ba-selkonsiliets dom utgjorde dock ett slag, varefter
den ej fullt repat sig, då under 1500-talet
reformationen i de skandinaviska länderna, England
och delar av Tyskland förstörde de
birgittinklos-ter, som där funnos. Under nyare tiden
framträdde inom orden nya, avvikande riktningar.
Marina de Escobar (d. 1633) införde i Spanien en
av Urban VIII godkänd reformerad orden av
nunnor (la recolleccion de N. M. Sancta Brigida).
I början av 1800-talet utdog fullständigt ordens
manliga gren; ännu återstående birgittinkloster
äro enbart nunnekloster.
Det största antal kloster, som birgittinerna ägt,
är 79. De förnämsta bland dem voro — utom de
båda svenska, Vadstena och Nådendal — Maribo
(på Laaland), Mariager (i Jylland), Munkeliv (i
Bergen), Marienkron (vid Stralsund),
Marien-wold (vid Lybeck), Gnadenberg (vid Nürnberg),
Marienmönster (nu Altomünster, ö. om Augsburg,
vid Dachau i Bayern), Marienwater (”Aquæ
Mariæ”, Nederländerna), Paradisus (nära
Florens), Sion (nära London) samt klostren i Genua
och Valencia. De flesta av dessa ha nu
försvunnit; av de kvarlevande märkas Altomünster,
Victoria Mariæ i Valladolid, Aquæ Mariæ i Uden,
Mariehaart i Weert och Maria-Sion i Devonshire.
Birgittinritualen. Ritualen för nunnornas
dagliga gudstjänst i Vadstena och övriga
birgittinkloster är känd under benämningen Cantus
soro-rum (”systrarnas sång”) el. någon gång
Virida-rium beatae virginis (”den heliga jungfruns
lustgård”). Den utgjordes huvudsaki. av Davids
psalmer, som sjöngos igenom under loppet av
varje vecka. Därtill kommo dagligen fem
hymner samt en mängd antifonier, responsorier,
ver-sikler, collectae (”böner”) och absolutiones
(”väl
signelser”). Endast i morgonmässan förekom
uppläsning av en längre prosatext (legenda) av
uppbyggligt innehåll. Denna text utgjordes
dagligen av tre stycken lectiones (”lektier”) ur Sermo
angelicus. I de övriga ”tiderna” (horae) hölls
endast en kort uppläsning, ett s. k. capitulum,
som hade sin bestämda lydelse för varje ”tid”.
De delar av gudstjänsten, som utfördes sångvis
(s. k. cantus), hade sina bestämda melodier.
Gudstjänsten utfördes av en horista, som ledde
det hela, vidare av två försångerskor, rectrices
chori, samt tvenne versiculariae (till utförande
av versikler m. m.). Därtill kom slutligen en
lectrix, som hade att uppläsa de nämnda
”lekti-erna” och ”capitula”. Ritualen i sin helhet är
ett verk av Birgittas skriftefader, Petrus
O 1 a i, och några vadstenabröder.
Bi’rgus, se Kokostjuv.
Biribi, hasardspel med bräde och kulor,
vanligt under 1700-talet och 1800-talets förra hälft.
Birk, urspr. i Norden under vikinga- och
medeltiden ett från häradsj urisdiktionen avskilt
rättskipningsområde, en handelsplats, där en
särskild rätt, kallad birkeret, bjarköyarrettr el.
biærköærætter, tillämpades. Jfr. Bjärköarätt. — I
Danmark betyder birkeret (el. tidigare även
bicerke ræt) till en början stadsrätt och b. staden
som särskilt rättsområde. En dyl. rätt, den
skånska, finns bevarad i ett stort antal handskrifter.
Den torde i sin urspr. form tillkommit ungefär vid
mitten av 1200-talet och synes egentl. ha varit
avsedd för Lund men upptogs sedan i andra
städer i Skåne, Halland, Blekinge och på
Bornholm.
I Danmark uppkommo även andra områden,
undantagna från den på landet rådande
härads-indelningen. Redan från 1200-talet innehade en
del kungliga och (till reformationen) kyrkliga
gods dylik ställning, och med tiden erhöllo
adelsgods liknande undantagsförmån. I nyare tid
förvärvade adeln i talrika fall en dyl. frihet för
sina gods och län. I dessa landbirk tillämpades
rättsregler, kallade birkeretter och delvis, kanske
på grund av namnlikheten, hämtade från städerna.
Kristian IV samlade dessa rättsregler i sin
Birkeret 1623 till en kodifikation, avsedd att gälla
ej blott för landbirk utan även för städer. I
dessa danska landbirk fanns en birkedommer och
en birkeskriver, å de adliga birken utnämnda av
godsägaren. Detta privilegium avskaffades genom
grundlagen av 5 juni 1849, och birkedomaren
blev en statlig ämbetsman.
Birka, Sveriges äldsta kända stad, låg på
n. delen av ön Björkö i Mälaren; omtalas i
Vita Anskarii av Rimbertus och i Adams av
Bremen kyrkohistoria. Staden besöktes omkr.
830 och 853 av vårt lands förste missionär,
Ansgarius. Den synes ha anlagts omkr. 800 och
förstördes el. miste sin betydelse i början av
1 ooo-talet. Adam av Bremen omtalar staden som
fullständigt övergiven i början av 1070-talet. —
B. var bekant för sin hamn och besöktes ”av en
mängd fartyg från danernas och nordmännens
såväl som från slavernas och sembernas
(kurlän-darnas) land samt från andra Skytiens folk”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
