Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Binjurarna - Binka - Binneberg - Binnikemaskar, bandmaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Binka—Binnikemaskar
66
fina maskor av bindväv, som utgöra stöd för
bark- och märgceller. Hos lägre ryggradsdjur
äro b. ej ett enhetligt organ. De båda elementen
bark och märg äro där skilda.
Ett operativt avlägsnande av b. medför
muskel-förslappning, kraftlöshet och sänkning av
kroppstemperaturen, varefter döden snart följer. B. äro
sålunda livsviktiga organ (j fr även Addisons
sjukdom). Ur binjurens märg har man lyckats
extrahera hormonet adrenalin (se d. o.).
Binjurebarken innehåller ett stort antal verksamma
ämnen bl. a. av steroidnatur. De reglera bl. a.
salt-och vattenomsättning, kolhydratomsättning och
fettomsättning. Bland binjurebarkens steroider
märkes även det av Kendall isolerade ”compound
E”, som visat sig ha utomordentlig betydelse för
några kroppsvävnaders tillstånd och som av
Hench använts vid ledgångsreumatism.
Bi’nka, växtsläkte, se Erigeron.
Binneberg, socken i n. Västergötland, strax n.
om Billingen vid Tidans biflod ösan; Vadsbo
härad, Skaraborgs län; 4,67 km2, no inv. (1950).
Jordbruksbygd. 278 har åker. Kyrkan av sten
härstammar från uoo-talets förra del. Bildar
med Odensåker, Tidavad och Låstad ett pastorat
i Skara stift, Mariestads kontrakt; utgör tills,
m. socknarna Locketorp, Väring, Horn, Frösve
och Säter storkommunen B., 141,88 km2, 3,255 inv.
(i95o). .
Bi’nnikemaskar, bandmaskar (Cest odes},
en avdelning av plattmaskarna. B. leva
som snyltgäster i tarmen av alla slags
ryggradsdjur; de sakna tarmkanal och mun, i det de
genom huden uppsuga det redan smälta
tarminnehållet. En b. består av ett ofta mycket litet
(1—2 mm brett) ”huvud”, med vars sugskålar,
resp, hakar, den fäster sig i tarmen, och ett
växlande antal ”leder”, vilka främst innehålla både
han- och honorgan och som ”mogna” äro fyllda
av massor av mikroskopiska ägg. Nya, helt
små leder bildas ständigt bakom huvudet och
tillväxa, medan de förskjutas bakåt. De bakersta
lossna och avgå en och en (Taenia} el. i längre
kedjor (Dibotkriocephalus}. Ur äggen kläckes
en liten rund larv, som medelst sex hakar kan
borra sig fram genom djuriska vävnader; dennas
utveckling kräver minst en s. k. mellanvärd.
Omkr. 20 arter av b. förekommer i människan;
blott 4 äro av betydelse i n. och mell. Europa. I
vårt land vanligast är den breda b. (Dibothrio-
Fig. 1. Huvud av binnikemaskar, a Taenia solium, b
Taenia saginata, c Dibothriocephalus latus.
NF III —3
Fig. 2. Binnikemasken Taenia solium.
cephalus latus, fig. 1 c), 5—9 m lång, som man
kan ådraga sig vid förtärande av rå (gravad), illa
kokt el. illa stekt fisk. Denna art är i n. Europa
särsk. utbredd kring Bottniska och Finska viken
och blir i Norrlands kusttrakter mot n. allt
vanligare. Äggen läggas i tarmen samt utvecklas
och kläckas, om de, utförda ur kroppen, komma
i vatten. Den lilla larven simmar omkring med
långa flimmerhår och måste för att fullborda
sin utveckling genomgå två ”mellanvärdar”. Först
måste den sväljas av ett litet kräftdjur (Cyclops},
i vars kroppshåla den borrar sig in. Sedan måste
denna Cyclops sväljas av en fisk, i vars muskler
el. inre organ b.-larven borrar sig in och
tillväxer till en 1—3 cm lång,, oledad larv, som
sedan, med födan inkommen i en människa,
utväxer till en b.
Vidare finnas i Norden två arter av släktet
Taenia, den numera i samband med
trikinbesikt-ningen mycket sällsynta beväpnade b.
(Taenia solium, fig. 1 a, 2 och 3} och den sedan
1887 alltmer uppträdande obeväpnade b.
(Taenia saginata, fig. 1 b}; den förra (2—3 m)
överföres genom svinkött, den senare (7—8 m)
genom nötkött, som förtäres i rått el. halvrått
skick (t. ex. råbiff). Dessa b:s ägg måste för
att kläckas inkomma i magen av nämnda djur.
Väl kläckta, borra sig larverna, som sakna
flimmerhår, in i tarmens vägg, varifrån de med
blodet kringföras i kroppen. I musklernas
bindväv, även i inre organ, ss. hjärna och
lever, slå de sig ned och utväxa till
vätskefyllda s. k. biåsmaskar el. ”dynt”, som
innehålla ett inkrängt b.-huvud. Då
dynthal-tigt kött smältes i magen, frigöras
dyntblå-sorna, huvudet utkränges och börjar i tarmen
att från sin bakända knoppa b.-leder. — En
tredje art, Taenia echinococcus, lever som b. hos
hunden (i Sverige mycket sällsynt); dess väldiga
dyntblåsor (ekinokocker), av ända till barnhuvuds
storlek, kunna däremot utvecklas hos människor,
som vid sysslande med infekterade hundar
kommit att svälja ägg. Bland husdjurens b. märkas
Taenia expansa (4—10 m), som lever hos
nötkreatur, getter och får och som hos fåren kan
framkalla en allmän svaghet, som leder till
döden. Biåsmasken av Taenia coenurus (i hundens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
