Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bin - Binas föda och byggnadsmaterial - Bisamhällets utveckling under årets lopp - Binas fiender - Bisjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Bin
54
terar 10 mill. blombesök. Och likväl utgör denna
siffra ej mycket mera än V4 av den färdiga
honungens vikt, ty den hemförda nektarn är helt
tunnflytande (93,76% vatten), och bina måste
därför skaffa bort överskottet av vatten. Detta
sker genom avdunstning och ventilering, varvid
arbetsbinas vingar ständigt vibrera, så att den
fuktighetsmättade atmosfären avlägsnas, varvid
samtidigt under inverkan av invertin, ett i biets
saliv befintligt ämne, rörsockret delas upp i
frukt-och druvsocker, två sockerarter, vilka skulle
undergå alkoholjäsning, om de bragtes i beröring
med jästsvampar. Honungen innehåller nu blott
15,20% vatten och är färdig att lagras i cellerna
och förseglas med ett vaxlock, sedan den blivit
tillsatt med en ytterst ringa kvantitet myrsyra,
som hindrar jäsning. Frömjölet förser bina med
äggvite- och fettämnen. Slutligen bör också
nämnas det s. k. klibbvaxet, också kallat propolis,
vilket troligen härstammar från olika träds
knoppar. Det användes till att täta kupan med och
brukas särsk., när en ny kupa tas i besittning
och vid förberedelserna för övervintringen.
Klibbvaxet brukas även som balsameringsmedel, när
större insekter tränga in i kupan och, sedan de
dödats, ej kunna bortskaffas.
Bisamhällets utveckling under årets lopp.
Förberedelserna till övervintringen bestå i tätning
av alla sprickor samt upplagring av vinterförråd
av honung och frömjöl. Binas vana att därvid
lagra upp vida mera, än de behöva, gör, att en
rationell biskötsel kan äga rum, varvid kupan
blott skattas på så mycket av honungen, att
kolonien har tillräckligt kvar för sitt vinterbehov.
Äggläggningen avstannar, och bifolket samlar sig
i en klunga i kupans mitt för att där genom den
samlade mängden av egen värme kunna upptaga
kampen mot kölden. Runt omkring sig ha bina
celler fyllda med frömjöl; högre upp, där
värmen är större, finns honungsförrådet.
Allteftersom temperaturen sjunker, flyttar sig klungan
högre upp under ständig förbrukning av förråden.
Temperaturen i kupan bör ej gå under io°, om
djuren skola klara sig. När temperaturen på
våren börjar stiga, börja arbetarna allt mera
att röra på sig. Första tecknet på att livet åter
börjar pulsera är, när arbetarna ila ut genom
flustret och tömma sina tarmar, som vid denna
tidpunkt äro överfyllda, enär de aldrig tömmas
i kupan. Visen lämnar ej kupan men börjar nu
så småningom lägga ägg i arbetarceller, varvid
den del av kakan väljes, som är uppvärmd av
bifolket. Endast i denna begränsade del sker
äggläggningen under vårens början, och när dessa
arbetare kläckts, beläggas samma celler ånyo med
ägg, varför tillväxten under denna tid sker
långsamt. I samma grad som vegetationen utvecklas,
tilltager kolonien emellertid oavbrutet, cell efter
cell förses med ägg, så snart dess gamla invånare
kläckts, och i samma mån tömmes
honungsförrådet, så att det slutligen är nästan uppätet.
Förr el. senare måste en ny drottning skaffas.
Vanligen sker denna förnyelse i form av en
svärmning, varvid en del av bifolket med sin
gamla drottning lämnar boet och skaffar plats för
en ny, fruktbar drottning. När bifolket nått sin
höjdpunkt och naturen är som mest givmild,
börja de första drönarna att uppträda, och
ama-sonstatens dagar äro förbi. Snart därpå börja
arbetarna att anlägga visecellerna, och sedan dessa
av drottningen försetts med ägg, äro hennes
dagar i den gamla kupan räknade. Så snart den
första visecellen försetts med lock, d. v. s. omkr.
9 dagar innan den nya drottningen framkommer,
ger sig omkring hälften av arbetarna och
drönarna jämte den gamla drottningen iväg för att
grunda en ny stat; denna svärm, som kallas
”försvärmen”, flyger vanligen ej långt, enär den
befruktade och äggfyllda visen är för tung för
att tillryggalägga längre sträckor. Är bisamhället
starkt, följer på denna svärm ett antal s. k.
efter-svärmar, vilka äro betydligt rörligare. Om bina
ämna låta flera svärmar ge sig iväg, lämna de
flera viseceller oskadade. När den första
drottningen är färdig att lämna sin cell, börjar hon
avge ett egendomligt dovt läte, liknande
”kva-kva”; om hon på detta upprepade gånger ej fått
något svar, vet hon, att ingen rival finnes i
närheten, och kryper ut i kupan. Snart varseblir
hon de övriga visecellerna och upphäver då ett
tutande läte, ”tyt-tyt”. Besvaras ej detta, emedan
de andra visarna ännu ej äro färdiga, börjar hon
bita sönder dessas celler för att döda
viselarverna, vilket dock hindras av arbetarna. I annat
fall, d. v. s. om svar höres, lämnar även hon
boet vid lämplig väderlek. Emellertid närmar sig
hösten, födan blir allt knappare, och drönarna,
som numera spelat ut sin roll, representera nu
blott överflödiga munnar. Drönarslakten tager
sin början, varvid de fullvuxna drönarna dödas
el. jagas ut ur kupan för att duka under för
hunger och köld, och de i boet befintliga
drö-narcellerna tömmas, de outvecklade larverna
sön-derbitas och utsugas, och resterna kastas utanför
kupan. — Litt: E. W. Teale, ”Den gyllene
flocken” (1942); A. Lundgren & G. Notini, ”Boken
om bina” (1943).
Binas fiender. I likhet med andra
samhällsbildande insekter exploateras även bina av ett stort
antal andra insekter. Dit hör förutom snyltbina
(se Bifamiljen) även en mängd andra parasitiska
former, tillhörande guldsteklar, parasitsteklar,
vridvingar och stekelflugor. De mest bekanta äro
följ ande: b i v a r g e n (Philanthus triangulum),
en till fam. rovsteklar hörande, 12—16 mm lång
stekel med i svart och gult tecknad kropp. Den
anfaller och förlamar med ett styng av sin
gadd tambin, som den nedsläpar i sina i marken
byggda bon till mat åt avkomman. B i 1 u s e n
(Braula coeca) kallas en till fam. Braulidae
hörande fluga, vilken lever som kommensal på bina.
Den är 1,25 mm lång, glänsande rödbrun till
färgen; de kraftiga benen äro i spetsen
försedda med tätt tandade klor, med vilkas
tillhjälp djuren ej blott klamra sig fast vid
värddjuren utan även snabbt förflytta sig på dem.
Sin föda får bilusen genom att kittla biets
mundelar, så att en droppe honung stötes upp, som
förtäres. Se även Vaxmottet.
Bisjukdomar. Hos bina uppträder ett flertal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
