Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelkanon - I. Gamla testamentet - II. Nya testamentet - Bibelkommentar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
Bibelkommentar
920
Gud ingivna” strängt avgränsades från annan
litteratur och blevo en obetingad norm för lära
och liv.
I. Gamla testamentet. Den första kristna
församlingen övertog från judarna i Palestina deras
småningom tillkomna skriftkanon, det hebreiska
G. T., vartill då räknades i) lagen (hebr.
tara) el. de 5 Moseböckerna, 2) profeterna
(hebr. nebiim), därav a) ”de äldre”, näml. Josua,
Domareboken, Samuels- och Konungaböckerna,
och b) ”de yngre”, näml. Jesaja, Jeremia,
Hese-kiel och de 12 mindre profeterna, och till sist
3) de s. k. skrifterna el.
hagiogra-f e r n a (hebr. ketubim, grek, hagiografa, ”de
heliga skrifterna”): Psalmerna, Ordspråksboken,
Job, Höga visan, Rut, Klagovisorna, Predikaren,
Ester, Daniel, Esra-Nehemja och
Krönikeböckerna.
Denna kanon har tillkommit så småningom
under en lång period. Lagen är den först
samlade gruppen. Den tillerkändes i jämförelse med
övriga grupper ett särskilt värde. Enligt Nehemja
8—10 uppläste Esra ”Mose lagbok”, som besvors
av folket; möjligen var den av Esra
promulge-rade urkunden identisk med den s. k.
”Präst-kodex”, med vilken sedermera de övriga delarna
av Moseböckerna sammansmälts. — Till lagen
fogades så småningom ”profeterna”. ”De äldre”,
d. v. s. de historiska böckerna, intogo i
medvetandet en befästad, auktoritativ ställning. De
egentliga profetiska skrifternas samling kan
anses ha förelegat väsentligen färdig i början av
2:a årh. f. Kr. — Sista led i judarnas kanon
blevo hagiograferna i deras nuvarande
omfattning.
Att skarpa gränser ännu ej åtdragits kring de
sålunda samlade skrifterna, visas därav, att man
i den i Egypten uppkommande grekiska
översättningen av judendomens heliga böcker
(Sep-t u a g i n t a) även gav plats åt ett ej ringa
antal andra judiska litterära alster, ”apokryferna”.
Först på den judiska synoden i Jamnia (omkr.
100 e. Kr.) stadfästes en gammaltestamentlig
kanon med det nuvarande omfånget, om ock tvivel
rörande ett par av skrifterna icke helt
förstummades. —• Septuagintas inflytande gjorde, att
dess även apokryferna inneslutande bibel också
blev den första kristenhetens. Inom kyrkan
tvekade man länge om vilken ställning man skulle
intaga till apokryferna. Till sist lät den katolska
kyrkan en grupp av dem formligen rycka upp till
jämbördighet med de kanoniska skrifterna genom
beslut på Tridentinska mötet 1546, varemot de
protestantiska kyrkorna draga en bestämd gräns
mellan dem och de kanoniska böckerna.
II. Nya testamentet. Utgestaltningen av en
nytestamentlig kanon är också resultatet av en
längre utveckling, under vilken på olika
tidpunkter och av olika motiv den ena skriftgruppen el.
enskilda skriften efter den andra fått en inom
hela kyrkan el. åtminstone större delar av denna
erkänd kanonisk karaktär. Vid slutet av 1
ootalet förelåg redan en väsentlig
överensstämmelse inom kyrkans olika delar rörande en betydande
del av N. T:s 27 skrifter, om ock enhetlighet
i uppskattningen av flera bland dem ännu länge
saknades.
Bredvid G. T. trädde hos de kristna från
början en kanon av annat slag, näml, den
muntliga traditionen om Herren, om vad han sagt
och gjort. Ännu på 1 oo-talet rinner denna
muntliga traditionsström. Ju mer den emellertid
genom avlägsenhet från händelserna måste
försvagas, dess mer blev det nödvändigt för
församlingen att hålla sig till den skriftliga fixering, som
traditionen sedan 60-talet fått i flera inom
kristenheten lästa och skattade evangelieskrifter.
Jus-tinus martyren (omkr. 150) är för oss ett vittne
om att ”evangelier” (här säkerligen identiska med
våra fyra), som enligt honom söndagligen lästes
i församlingsgudstjänsterna, begynt betraktas
som heliga skrifter. En mansålder senare
föreligger hos Ireneus (omkr. 185) den fyrdelade, med
G. T. likvärdiga evangeliekanon klart avgränsad,
ett resultat, vartill även kyrkans kamp mot
gnosticismen med dess mindervärdiga evangelier
och hemliga tradition bidragit. Pauli brev
anföras för första gången i sitt fulla antal, 13,
såsom heliga skrifter hos Ireneus. Redan förut
har Marcion (140) bredvid Lukas’ evang.
sammanställt en kanon av 10 paulinska brev (alla
utom pastoralbreven). Han företog emellertid
starka ingrepp i brevens text, dikterade av hans
gnostiska åskådning, och kyrkans kamp mot
Marcion bidrog därför att öka den helgd, varmed
hon omgav Pauli brev i deras ordagranna
lydelse. Den stegrade vördnaden för apostlarna
införde i Irenei kanon också ”Apostlarnas
gärningar”, och slutl. finna vi hos honom som
kanoniska även 1 Petri brev, 1 och 2 Joh. brev
och Johannes’ uppenbarelse. Ungefär samtida
vittnesbörd — Tertullianus, det romerska s. k.
Muratoriska fragmentet, Clemens Alexandrinus
— bestyrka, trots en viss skiftning, att vårt N. T.
omkr. 200 föreligger färdigt till sin grundform,
med en ”apostolos”-del fogad till de fyra
evangelierna. Kring 1 Petri och 1 Joh. brev såsom
kärna sluta sig så småningom de övriga s. k.
katolska breven; från slutet av 300-talet har man
att räkna med alla sju som en säker del av kanon.
Joh. Upp. blir genomgående med värme omhuldad
i västerlandet; i östern mötes denna bok däremot
av ett segt motstånd, särsk. inom syriska kyrkan.
Ett motsatt öde träffar Hebréerbrevet; tidigt
införes det i östern bland Pauli brev och får av
detta skäl kanonisk karaktär, i västerlandet
avvisas brevet däremot såsom icke-paulinskt.
Åtdragandet av gränserna kring kanon har betytt
uteslutandet av flera kristna skrifter, vilka här
och där — särsk. hos orientens teologer —
värdesatts bredvid el. i närheten av våra kanoniska
skrifter. Viktigast av dessa äro ”Apostlarnas
lära”, Clemens’ två brev, Barnabas’ brev,
Hermas’ ”Herde”, Petri apokalyps. Genom
Athana-sios i östern (367) och flera synoder i
västerlandet (i Rom 382, i Afrika 393, 397, 419) får
kanonbildningens resultat kyrklig fastställelse.
Kristenheten har vid sidan av G. T. skapat sig
ett eget, ett nytt testamente med 27 skrifter.
Bibelkommentar. Alltsedan fornkyrkan har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
