Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelforskning - II. Litterär-historisk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913 Bibelforskning 914
vid samma tid framlägges i ett arbete, ”Histoire
critique du Vieux Testament” (1678), av en
katolsk lärd, Richard Simon, den
uppfattningen av G. T:s uppkomst, att en rad
historieskrivare verkat intill Esra och efter hand
omskrivit och bearbetat äldre material. Ett nytt
skede i uppfattningen av G. T. kan man
emellertid — trots alla föregånde goda ansatser —
räkna först från katoliken Jean Astruc och
hans undersökningar (från 1753) av 1 Mosebok.
Han särskiljer de olika källorna i Pentateuken.
Ej långt därefter får en odogmatisk behandling
av det gammaltestamentliga stoffet, som söker
förstå det ur dess egen tid, betydande
representanter i J. S. Sem ler (d. 1791) och J. D.
Michaelis (d. 1791) samt i den senares
lärjunge, den på sin tid som exeget särsk.
inflytelserike J. G. Eichhorn (d. 1827). Ett
ivrigt litterär-kritiskt arbete bedrives nu. Ett
betydande bidrag ges av J. G. H e r d e r (d. 1803).
Med djup förståelse och sympati för det
folkligt ursprungliga i G. T. vet han att leva sig in
i dess ande och göra dess skatter på ett nytt
sätt tillgängliga. Längre fram (i början av
1800-talet) vidgar W. M. L. De Wette
synkretsen genom att med den litterära kritiken
förena även en starkt utpräglad religionshistorisk
betraktelse. W. Vatke (d. 1882) ger en
genial, samlad syn på Israels hela religiösa
utvecklingsgång. Främst i ledet bland
förkämparna för den gammalprotestantiska
inspirations-läran står W. Hengstenberg (d. 1869).
Emellertid förberedes jordmånen för kritikens
genombrott under senare hälften av 1800-talet,
då ett par för vår egen tids åskådning
bestämmande arbeten se dagen. Det ena är K. H.
Grafs (d. 1869) ”Die geschichtlichen Bücher
des Alten Testaments” (1866). Den hos Vatke
framträdande, redan förut (1833) av E. Reuss
(d. 1891) uttalade idén, att den stora prästerliga
lagstiftningen i Pentateuken, vars mosaiska el. i
varje fall tidiga ursprung förut ej betvivlats,
först tillhör en sen, efterexilisk (= efter
babyloniska fångenskapen) tid, och den därav följande
omkastningen i hela betraktandet av Israels
historiska utveckling, få i Grafs arbete en klar och
konsekvent utgestaltning. Grafs hypotes får en
stark ställning inom vetenskapen genom Julius
Wellhausen (d. 1918). I sina djupgående
undersökningar av Hexateuken och sin stora
”Geschichte Israels” (bd I, 1878) ger han i
glänsande framställning en stor, genomförd
bild av Israels utvecklingsgång, sådan den
avspeglas i dess litteratur. Två epoker framträda
här, skarpt åtskilda: den förexiliska periodens
Israel och den efterexiliska rituella
judendomen. En kritisk skola med radikalare färg har
vidare i enskildheter utformat Wellhausens
grundidé (t. ex. B. S t a d e, R. S m e n d, C. H.
Cornill, H. Gunkel, kommentarverken av
Nowack, Marti m. fl.). Men även hos mer
konservativt lagda forskare har kritiken, sådan
den i sina grundsatser och resultat kommer
fram hos Wellhausen, vunnit gehör. Så kan man
spåra verkan av hans idéer hos skotten S.
Dri
ver, i Strac k-Z ö c k 1 e r s kommentarverk,
hos O e 111 i, v. O r e 11 i, K a u t z s c h m. fl.
Frukterna av b:s landvinningar under 1800-talets
senare hälft ha klart och anderikt skänkts
Nordens forskning i dansken F. B u h 1 s arbeten. I
vårt land bröts väg för den kritiska riktningen
främst av E. Stave, S. Fries, N.
Söderblom och S. H e r n e r i ett flertal arbeten.
B) Nya testamentet. Den fornkristna
kyrkan saknade möjlighet till ett verkligt fritt,
kritiskt bedömande av N. T:s rent historiska
problem. Synpunkten på skrifterna såsom heliga,
av Guds ande ingivna var till den grad den
härskande, att den icke vid sin sida gav plats åt därav
obundna historiskt kritiska frågor. Under
medeltiden tryggade man sig så odelat vid kyrkans
auktoritet, att det icke heller då fanns jordmån
för ett kritiskt arbete. Först det under
humanismens tid vaknande intresset för antiken, dess
språk och litteratur röjde väg för ett dyl. arbete;
Erasmus Rotterdamus gjorde ej blott den
ny-testamentliga texten i tryck tillgänglig utan gav
ock impulser åt forskningen genom kritiska
anmärkningar rörande flera nytestamentliga
skrifter. Reformationen innebar en religiös förnyelse
och sysslade icke med vetenskaplig kritik av
bibelns böcker. Men när reformationen energiskt
hänvisade den enskilde till den religiösa
källåder, som i bibeln bragts i dagen, så kom detta
religiösa sysslande med skriften också att främja
ett rent vetenskapligt studium. Tyvärr kom
dock den möjlighet, som här yppades, icke att
bli verklighet i protestantismens närmast följande
skede. Detta kännetecknades av en genomgående
tendens att i bibelns böcker se en åtskillnadslös
enhet och behandla dem framför allt som en
arsenal, varur man hämtade vapnen i de dogmatiska
fejderna. Först den värdesättning, som under
1700-talet kom de kristna utkunderna till del
såsom skriftalster av människohand, medförde en
bestämd ändring häri. Redan i slutet av
1600-talet hade den katolske lärde R. Simon i sina
verk över såväl G. T. som N. T. brutit väg för
en från traditionella meningar fri behandling av
hithörande frågor. Och under rationalismens
tidsålder sökte man energiskt hävda rätten till
en obunden prövning av skrifternas ursprung,
på samma gång som intresset skärptes för det
tidshistoriska, det nationellt och lokalt färgade i
skrifternas innehåll, först och sist i Jesu
framträdande. J. S. Semlers arbete om ”fri
undersökning av kanon” (1771—75) förtjänar här
särsk. att nämnas. Emellertid hindrades
rationalismen genom sin ävlan att ur texterna alltid
hämta fram de ”förnuftsenliga” sanningarna rätt
mycket från att uppnå en rättvis historisk bild.
Det intresse för en undersökning av N. T.
och kristendomens äldsta historia, som 1700-talet
lämnat i arv, fortlever sedan under 1800-talet
och tar sig uttryck i en uppblomstrande, särsk.
inom tysk teologi synnerligen livlig verksamhet
på bibelvetenskapens område. Bland teologer, som
genom omfattande kritiska arbeten förde
forskningen framåt, böra från århundradets förra hälft
W. M. L. De Wette och E. Reuss
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
