Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bethlen, 2. István - Bethmann, släkt - Bethmann-Hollweg, 1. Moritz August von - Bethmann-Hollweg, 2. Theobald von - Bethnal Green - Béthune
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Bethmann—Béthune
878
agrar- och bondepartierna. B. rekonstruerade
då ministären. Han lyckades bemästra de
svårigheter, som krig och revolution fört
med sig. Han utverkade 1922 Ungerns
upptagande i NF och lyckades 1924 på dettas
garanti anskaffa ett utländskt lån på 250 mill.
ungerska guldkronor för landets ekonomiska
återuppbyggande. Den finansiella krisen 1930
blev honom dock övermäktig, och då hans
ställning inom enhetspartiet försvagades, avgick
han 1931. Han lämnade 1935 enhetspartiet, då*
detta allt mer hade anpassat sin politik efter
nationalsocialistiska förebilder. Han uppträdde
under de följ, åren som en oförtruten kritiker av
regeringspolitiken. Som protest mot denna
lämnade han 1939 deputeradekammaren. Han hade
till 1944 säte i överhuset. Han uppges ha avlidit
i rysk fångenskap.
Bethmann, bankirsläkt i Frankfurt am Main.
Härstammar från Nederländerna och flyttade
därifrån undan religionsförföljelse till Nassau.
Bröderna JohannPhilipp B. (1715—93) och
Simon Moritz B. grundade i Frankfurt på
1740-talet den ansedda bankirfirman Gebrüder B.
Den fick stort uppsving under ledning av den
förres son Simon Moritz von B. (1768—1826),
som gjorde betydande affärer i statslån och 1808
erhöll österrikiskt adelsskap. Bankirfirman gick
ytterligare framåt under hans sonson, frih. S
i-mon Moritz von B. (1844—1902) och vår
på 1930-talet alltjämt en av Tysklands förnämsta.
Bethmann-Hollweg. 1) Moritz August
von B., tysk rättslärd och politiker (1795—
1877). Han blev 1820 e. o. och 1823 ord. juris
prof, vid Berlins univ., var 1829—42 prof, i Bonn
och därpå till 1848 Bonn-univ:s kurator. 1858—62
var han preussisk kyrko- och
undervisningsminister. B. var Savignys älsklingslärjunge och anses
ha varit banbrytande inom den tyska
civilprocessvetenskapen. Förutom flera tidigare skrifter
ägnade han däråt sitt huvudarbete ”Der Zivilprozess
des gemeinen Rechts in geschichtlicher
Entwicke-lung” (6 bd, 1864—74). Bland B :s övriga
skrifter märkes en biografisk studie över Savigny
(1867). Som preussisk lantdagsman (1849—55)
var B. ledare för ett moderat-konservativt
mel-lanparti.
2) Theobald von B., den föreg:s sonson,
statsman, rikskansler (1856—1921). Efter
avslutade juridiska studier och en vacker
äm-betsmannakarriär inom
Preussen utsågs han
1905 till preussisk
inrikesminister av kejsar
Vilhelm II. 1907 blev
B. tysk statssekr. för
inrikes ärenden och v.
president i preussiska
statsministeriet samt
14 juli 1909 efter
furst Bülow tysk
rikskansler och preussisk
ministerpresident. B:s
förtjänster som
ämbetsman voro
obestrid
ligen större än hans statsmannabegåvning. På det
utrikespolitiska området saknade han dessutom
erfarenhet. Hans förslag till valrättsreform för
Preussen (1910) var en halvmesyr, som slutl.
togs tillbaka. Bättre lyckades B. i riksdagen
1911 med sitt förslag till ny författning för
Elsass-Lothringen samt med en rad förslag 1911
—13 om ökning av arméns styrka.
Inrikespolitiskt strävade han efter praktisk reformpolitik,
ledd av en över partierna stående regering, som
var beredd att samarbeta även med
socialdemokraterna. I fråga om utrikespolitiken, vars
detaljer han överlät åt utrikesministern (först
Kiderlen-Wächter, sedan von Jagow), önskade
B. i främsta rummet en vänskaplig uppgörelse
med England men motarbetades därvid av
alltyskarna.
B:s ställning under i:a världskriget var oerhört
svår dels på grund av misstro från högsta
krigsled-ningen, dels till följd av kejsarens vankelmod.
B. motsatte sig länge det oinskränkta
u-båts-kriget såsom riskabelt med hänsyn till Amerikas
hållning, och när omsider i jan. 1917 beslut
fattades om att proklamera det, kvarstod han
endast för att ej genom sin avgång öka
riksledningens svårigheter. Hans försök att stimulera
befolkningen till uthållighet genom löfte om
”riksdagsvalrätt” för Preussen rönte motstånd
från flera ministerkolleger och från högsta
krigsledningen. När han till slut lyckades
genomdriva en förtydligande utfästelse (juli 1917),
var hans fall redan omedelbart förestående.
Detta förorsakades huvudsakl. av fientlighet från
högsta militärbefälets sida, vilket kom till
uttryck i en villkorlig avskedsansökan av
Hin-denburg och Ludendorff, samt även av den brist
på förtroende han mötte inom riksförsamlingen,
särsk. hos centrumpartiet.
B. drog sig nu helt tillbaka till privatlivet
och offentliggjorde 1919 första delen av sin
försvarsskrift, ”Betrachtungen zum Weitkrieg”
(1919; 2:a delen, ej helt fullbordad, utkom
postumt 1921; ”Betraktelser med anledning av
världskriget”, 1, 1919). — B. har inom och
utom Tyskland på en del håll med orätt gjorts
ansvarig även för många av de missgrepp inom
tysk politik under hans kanslerstid, som han ej
kunnat hindra. Hans betänkligaste fel var
bristen på fasthet och rask beslutsamhet i kritiska
situationer, då en stark och självständig
stats-mannapersonlighet med kraft att motstå
dynastiska och militära påtryckningar ovillkorligen
hade krävts.
Bethnal Green [be^nal gri’n], stadsdel i ö.
London; konfektions- och skoindustri.
Béthune [bety’n], stad i n. Frankrike, dep.
Pas-de-Calais, 27 km n. n. v. om Arras vid La
Basséekanalen; 22,000 inv. B. ligger inom
Frankrikes rikaste koldistrikt. Under 1 :a
världskriget var B., som låg bakom de allierades
linje, en viktig knutpunkt för engelsmännens
förbindelser. Staden kom att lida stora skador.
Stadens vackra vårdtorn (beffroi) från
1300-talet blev dock oskadat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
