Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beryllium, Be - Berylliumförgiftning, beryllios - Berzeliit - Berzelius, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Berylliumförgiftning—Berzelius
838
ten olösligt pulver. Motsvarande salter, av vilka
kloriden, BeCh, karbonatet, BeCOs sulfatet,
BeSCh, och nitratet, Be(NOs)2, äro de viktigaste,
äro samtliga vattenlösliga. Lösningarna ha en
säregen söt smak, varför metallen av sin franske
upptäckare först kallades glucine, ett namn som
fortlever i England i formen glucinum.
Berylliumförgiftning, b e r y’l 1 i o s.
Inandning av berylliumdamm har hos arbetare utsatta
härför visat sig kunna framkalla egenartade
lungförändringar av inflammatorisk typ samt
hudutslag.
Berzeliit, ett för Långbans gruvor i
Värmland karakteristiskt, gult mineral, bestående av
kalciummagnesiumarseniat.
Berzelius, Jöns Jacob, kemist (1779 2%—
1848 7/s), Sveriges berömdaste naturforskare efter
Linné. Född i Väversunda i Östergötland, blev B.
tidigt föräldralös och genomgick Linköpings
gymnasium under många umbäranden. Efter att ha
från skolan avfärdats till univ. som ”en yngling
av tvetydigt hopp” blev B. 1796 student i
Uppsala och ägnade sig där under fortsatta
ekonomiska svårigheter åt medicinska studier. Utan
någon förtjänst härom från lärarnas sida
fängslades han snart helt av ett brinnande intresse för
kemiska laborationer, vilka han till stor del
bedrev på egen hand ”i en mörk skrubb med en
spisel” invid sitt studentrum. Under år 1801
avlade han sina examina och disputerade 1802 för
med. doktorsgraden. Sedan slog han sig ned i
Stockholm som oavlönad adjunkt vid kirurgiska
skolan och sökte på skilda vägar skaffa sig
någon inkomst; han erhöll endast en
fattigläkartjänst. Tills, m. mineralogen Hisinger gjorde han
nu sin första mera betydande och i utlandet
uppmärksammade undersökning, ”Försök med
elektriska stapelns verkan på några salter och på
några af deras baser” (1803), vari man finner
upprinnelsen till B:s elektrokemiska teori. Samma
samarbete förde 1804 till upptäckten av
grundämnet cerium. Först sedan B. 1807 utnämnts till
prof, i medicin och farmaci vid kirurgiska
skolan (efter 1810 Karol. inst), kunde han helt
ägna sig åt kemien och utförde under de nu
följande tolv åren flertalet av sina viktigaste
experimentella undersökningar. Han kallades
1817 till den berömde kemisten Klaproths
efterträdare i Berlin med rätt att själv bestämma
sin lön men avböjde. 1818 utsågs B. av
Veten-skapsakad. till dess ständige sekr.; 1832 erhöll
han avsked från sin professur. Led. av Sv.
akad. 1837 samt av 84 utländska lärda sällskap.
Han adlades 1818 och blev friherre 1835.
Den centrala delen i B:s väldiga livsverk
ut-göres av hans mångåriga arbete över de
bestämda kemiska proportionerna, vilket han städse
betraktade som sin livsuppgift. Detta arbete
förutsatte långt större precision vid den kvantitativa
analysen, än man dittills lyckats uppnå. B.
besegrade med sin ihärdighet alla svårigheter och
kunde bestämma den kvantitativa
sammansättningen av flertalet (närmare 2,000) då kända kemiska
föreningar och därur härleda de i dem ingående
grundämnenas relativa vikter el. föreningsvikter
(”atomvikter”). Såsom enhet för atomvikterna
valde B. syrets; dess atomvikt antogs vara 100.
Såsom de övriga ämnenas atomvikter antogos,
om ock med flera undantag, de viktsmängder,
som kunde förenas med 100 delar syre för att
bilda den lägsta syrsättningsgraden. Stödd på
Gay-Lussacs undersökning över
volymförhållandena hos gaser, som förenas, satte B. i sin
”volymteori” likhetstecken mellan antalet
volymenheter och antalet atomer och betraktade
sålunda t. ex. vatten som en förening av 2
atomer väte och 1 atom syre. 1818 utg. han en
atomviktstabell, gällande för omkr. 50
grundämnen, och dennas siffror avvika beträffande de
vanligare grundämnena efter omräkning
förvånande litet från senare precisionsbestämningar.
På 11 år hade han sålunda ensam fullbordat
detta jättearbete, under vilket ett och samma
försök för precisionens skull ofta upprepades 20
—30 gånger.
Underbart nog medhann B. under tiden 1807
—18, som betecknar höjdpunkten av hans
skaparkraft, vid sidan av atomviktsbestämningama
även de mest grundläggande arbeten på andra
områden av kemien. För sina ”Föreläsningar i
djurkemien” (2 dir, 1806—08) utförde han
analyser av talrika animaliska ämnen, ss. blod,
mjölk, galla m. m., vilka äro grundläggande för
den fysiologiska kemien. Senare (1813) påvisade
han, att de bestämda kemiska proportionerna
gällde även för de organiska föreningarna, och lade
därvid grunden för den organiska
elementarana-lysen; för en rad organiska syror uppställde han
de första organiska atomformlerna, som i regeln
visat sig vara väsentligen riktiga. — 1812
uppdrog B. grunddragen till sin berömda
elektrokemiska teori, som tidtals betraktats som hans
största verk. Enligt denna var den kemiska
fränd-skapen av elektrisk natur. Grundämnena ordnades
efter sin elektriska laddning i en serie, som
började med det mest negativa, syret, och slutade
med de nyupptäckta alkalimetallerna som de mest
positiva; ett negativt ämne kunde sålunda bli
positivt gentemot ett mera negativt, t. ex. svavel
i svavelsyra. Varje förening bestod av en
positivt och en negativt laddad del, t. ex. kolsyrad
+ —
kalciumoxid (Ca O . CO2); utan en sådan
motsättning kunde en kemisk förening ej komma
till stånd. Från denna grund uppbyggde B. med
sträng konsekvens sitt ”dualistiska” system, vilket
han från 1830 även sökte tillämpa på organiska
föreningar. Här stötte han dock på svårigheter,
som han ej kunde övervinna och som med tiden
bragte hela teorien på fall. Dess grundtanke om
f rändskapens elektriska natur har i nyare tider åter
kommit till heders. — I nära anslutning till denna
lära utvidgade och reformerade B. de kemiska
benämningarna. Större delen av hans
terminologi användes ännu i dag. I samband härmed
skapade B. det ännu i dag allmänt gällande kemiska
teckenspråket. — Vidare utförde han talrika
mineralanalyser, varvid han upptäckte grundämnena
selen (1818) och torium (1829), samt uppställde
ett alldeles nytt, på kemiska grunder fotat
mine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
