Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berggren, Andreas Peter - Berggren, Gunnar - Berggren, 1. Jacob - Berggren, 2. Edward - Berggren, Sven - Berggrönt - Berggylta - Bergh, Anton Johan - Bergh, Edvard (jurist) - Bergh, 1. Edward (målare) - Bergh, 2. Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
721 Berggren—Bergh 722
Trinitatiskyrkan i Köpenhamn. Sin största
betydelse fick B. genom verket ”Folkesange og
melodier” (ii bd; 2:a tillökade uppl. 1861—71), där
han samlat främst dansk men även andra länders
folkmusik. B. utgav även samlingsverket
”Melodier til salmebog” och (1876) en biografi över
sin lärare C. E. F. Weyse.
Berggren, Karl Gunnar, militär (f. 1893
28/e), underlöjtnant vid Jämtlands fältjägarreg.
1915, överste i armén 1941 och chef för Gotlands
inf.-reg. 1942, inspektör för pansartrupperna
1945, för inf. och kav. 1946, generalmajor på
reservstat 1947. B. var 1931—35 sakkunnig till
1930 års försvarskommissions förfogande och är
som sakkunnig led. av 1949 års
försvarsutred-ning. Han var red. för ”Ny militär tidskrift”
1930—33> utövar militärt författarskap.
Berggren. 1) Jacob B., präst, reseskildrare
(1790—1868). Legationspredikant i
Konstankno-pel 1818—22, företog han därifrån resor till
Syrien, Egypten och Palestina samt reste senare i
Ryssland. B :s ”Resor i Europa och
Österländer-ne” (3 dir, 1826—28) blevo översatta till flera
språk. Han dog som kyrkoherde i Skällvik i
Linköpings stift.
2) Carl Edward B., målare (f. 1876 20/u),
överlärare vid Högre konstindustriella skolan i
Stockholm 1919. Tills, med skulptören G.
Larsson öppnade B. 1920 en förberedande konstnärs
-skola, vilken han leder ensam sedan 1933. B. har
utfört kyrkomålningar och porträtt.
Berggren, Sven, botanist (1837—1917). Han
blev e. o. prof, i botanik i Uppsala 1881 och i
Lund 1883, ord. prof. 1898 och tog avsked 1902.
B. deltog i de svenska expeditionerna till
Spetsbergen 1868 och till Grönland 1870 samt företog
1873—75 en forskningsresa till Nya Zeeland.
Hans vetenskapliga verk behandla huvudsaki.
mossorna men även den arktiska och nyzeeländska
fanerogamfloran.
Berggrönt, med bergblått besläktad, giftig,
grön mineralfärg, bestående av basiskt
koppar-karbonat, sammansatt enligt formeln CuCOs.Cu
(OH)2.
Berggylta, se Snultresläktet.
Bergh, Anton Johan, läkare (1830—90).
B. var den förste läkare i Sverige, som
uteslutande ägnade sig åt ögonläkekonsten. Även
såsom lärare verkade B. framgångsrikt, ehuru han
aldrig var anställd vid någon medicinsk fakultet.
Hans poliklinik och hans privata
mottagningsrum stodo öppna för medicine studerande,
varjämte han gav en mängd flitigt besökta kurser
i ögonspegling och ögonoperationer.
Bergh, Edvard, finländsk jurist och
skriftställare (1829—1903). Han blev 1864
justitieråd-man i Helsingfors, var mycket anlitad som
advokat och kommunalman samt var verksam som
tidningsman i Åbo på 1850-talet och senare i
Helsingfors (huvudredaktör av Helsingfors Dagblad
1862—64). Av betydelse för kännedomen om
Finlands inre historia och statsrättsliga utveckling
äro B:s arbeten: ”Vår styrelse och våra
landt-dagar” (1883—89), ”Finlands statsrättsliga
utveckling efter 1808” (1889), ”Finland under det
första årtiondet af kejsar Alexander III :s
regering” (1893—94).
Bergh. i) Johan Edward B., målare (1828
—80). Han var civil tjänsteman, innan han
ägnade sig åt konsten, studerade landskapsmålning i
Düsseldorf, Schweiz och Italien, var sedan 1857
verksam i Stockholm, även som lärare i den
land-skapsskola han inrättade vid Konstakademien
(ord. professor 1867). Hans tidigare målningar
— flera av dem med vildmarksmotiv, skog el.
fjäll — äro starkt påverkade av A. Achenbach
och Calame. Det var likväl som tolkare av svensk
natur han vann sin stora popularitet och fick sin
betydelse. Hans ljusa, vänliga, lugna, mediterande
lynne kom till sin rätt fullt ut i hans älskvärda
och kärleksfullt utarbetade, av djup naturkänsla
burna svenska stämningar. Bild se nästa sida.
2) S e v e r i n B., den föreg :s brorson,
historiker (1858—1919), fil. dr i Uppsala 1882, anställdes
s. å. i Riksarkivet, blev där 1896 amanuens och
1899 1 :e arkivarie. 1918 utnämndes han till
krigs-arkivarie. På ordnandet av Riksarkivets
administrativa arkivalier och vid dess utbildning till
landets centrala arkivmyndighet nedlade han ett
mycket samvetsgrant arbete. Han utgav bl. a.
tolv delar av ”Svenska riksrådets protokoll” och
lika många av ”Sveriges ridderskaps och adels
riksdagsprotokoll” från 16- och 1700-talet samt
skrev det värdefulla arkivhistoriska arbetet
”Svenska riksarkivet 1618—1837” (1916).
3) Sven Richard B., son till B.i), målare,
författare, museichef (1858—1919). Han var
studerande vid Konstakademien 1877—81 samt i
Paris för J. P. Laurens, vann medalj på Salongen
1883 och hedersmedalj vid världsutställningen
1889 samt förblev sedan bosatt i Sverige. Det
var med ett par ”vänporträtt” han vann sina
första framgångar, och det intima porträttet förblev
hans bästa område (”Min hustru”, ”Eva
Bonnier”, ”Konstnärsförbundets styrelse”,
”Strindberg”, ”Fröding”). Från figurkompositioner i
friluft el. rumsluft (”En hypnotisk seans”) övergick
han till romantik (”Riddaren och jungfrun”), till
naturlyrik (”Nordisk sommarkväll”) och till
stämningar (”De gamla på stranden”).
Spekulativt anlagd, böjd för analys och reflexion,
visade han sig alltid känslig för samtida strömningar
inom konsten, omfattade de idéer, som lågo i
luften, då de passade för hans lynne, och gjorde dem
till sin egendom. I svensk konstverksamhet under
den genombrottets tid, då han verkade, stod han
som en av de mest representativa och gedigna
krafterna. — Från oppositionens början 1885
hade han intagit sin plats bland de mot akademien
upproriska; han tillhörde Konstnärsförbundet
från dess stiftande, verkade tidtals på 1890-talet
som lärare i dess skola och blev med tiden en av
förbundets ledare. 1915 blev han överintendent
och chef för Nationalmuseum, sedan han förut
uppgjort ett förslag till dess ombyggande, vilket
omedelbart sattes i gång enligt hans plan. På
museet är B. rikt och mångsidigt representerad
med flera huvudarbeten, väl företrädd även i
Thielska galleriet, i K. O. Bonniers samling samt
i Göteborgs och Köpenhamns museer. — Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
