Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benedictus, romerska påvar - Benedictus av Aniane - Benedictus av Nursia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Benedictus av Aniane—Benedictus av Nursia
634
lanska huset. B. VIII hade hårda strider att
utkämpa mot adelspartiet i Rom och anslöt sig till
kejsar Henrik II :s kyrkliga reformpolitik. Hans
brorson B. IX blev beryktad genom sin
sedeslöshet och avsattes 1046 men lyckades ånyo 1047
för en kort tid bli erkänd som påve. B. X
uppsattes 1058 av adelspartiet men tvangs redan 1059
av Hildebrand (sedermera Gregorius VII) att
vika för reformpåven Nikolaus II. B. XI (påve
1303—04) hade förut varit dominikanernas
general och förde en försonlig kyrkopolitik. B. XII
(påve 1334—42) var till börden fransman och
sökte återföra fred inom kyrkan både på det
dogmatiska området och i dess förhållande till staten.
Han började låta uppföra påveresidenset i
Avignon.
Benedictus XIII är namnet på två påvar.
Den förste, påve 1394—1417, hette Petrus de
L u n a, var aragonier till börden och utfäste sig
vid sitt val att, om så behövdes, för endräktens
skull abdikera. Då han sedan envist vägrade att
uppfylla sitt löfte, avsattes han av kyrkomötet i
Pisa, vilket stadfästes av Konstanzkonsiliet 1417.
Den andre, påve 1724—30, hette V i c e n z o
Maria Orsini. Han hade föga framgång i
sina reformsträvanden och var invecklad i
konflikter med kejsaren, Frankrike, Sardinien och
Portugal.
Benedictus XIV (1675—1758), påve från
1740, hette urspr. Prospero Lambertini.
Han vann som ärkebiskop i Bölogna (1731
—40) stort anseende och var en bland Roms mest
framstående påvar. Prästerskapets sjunkna
anseende sökte han höja genom strängare kontroll
över dess bildning och
vandel. B:s
utrikespolitik var fredlig, och
han lyckades utj ämna
gamla stridigheter med
de italienska makterna
samt med Spanien,
Portugal och kejsaren.
Till sin allmänna
kyrkliga åskådning var
B. vidhj ärtad och
tolerant. Med jesuiterna,
vilkas missionsmetoder
han ogillade, hade han
råkat i strid redan
i början av sitt ponti-
fikat och sökte, ehuru förgäves, verkställa
reformer inom denna orden. För vetenskapliga
frågor hyste B. ett livligt intresse och var
själv framstående författare, särsk. i
kanonisk rätt. B. föranstaltade om en ny
upplaga av Index.
Benedictus XV (1854—1922), påve från
1914, hette urspr. Giacomo della Chiesa
och tillhörde en grevlig familj samt fick sin
utbildning i den kyrkliga adelsakademien. B. var
anhängare till Rampolla, under vilken han 1883
■—87 arbetade i Madrid under dennes nuntietid
där och sedermera 1901—03 som ett slags
understatssekreterare, då Rampolla var statssekretera-
re. Mindre förtroende
åtnjöt B. hos Pius X,
och han avlägsnades
från kurian genom att
1907 utnämnas till
ärkebiskop i Bologna.
Till kardinal
upphöjdes han maj 1914 och
blev 3 sept. 1914 vald
till påve, säkerligen
icke minst på grund av
sin ådagalagda
politiska smidighet. B.
förstod att med stor
skicklighet manövrera
katolska kyrkan genom de ömtåliga
tidsförhållandena. Även om kyrkan utsattes för sådana
motgångar som habsburgsmonarkiens
sammanstörtande, kunde den å andra sidan räkna sådana vinster
som det katolska Polens återuppstående,
inrättandet av officiell diplomatisk förbindelse med Tyska
riket och England samt ett första återknytande
av de officiella förbindelserna med Frankrike.
Kanoniseringen av Jeanne d’Arc maj 1920 bidrog
att stärka påvens inflytande hos fransmännen. I
Italien begynte B. utjämning mellan Vatikanen
och italienska staten. Under och efter kriget
uträttade B. ett stort verk för att mildra nöden
och lidandena och sökte, ehuru förgäves, medla
mellan de krigförande. I sin inre kyrkopolitik
fullföljde han Pius X :s kamp mot modernismen
och protestantismen. Sitt intresse för bibeln
visade han genom att redan i nov. 1914 tillsätta en
påvlig kommission för ”Vulgatas revision och
emendation”. 29 juni 1917 promulgerades den
nya kanoniska lagen.
Benedi’ctus av Aniäne, benediktinordens
reformator (omkr. 750—821). Han var först krigare
men blev, efter att ha undgått en dödsfara, munk
och grundläde 779 klostret Aniane i Languedoc,
som blev ett verkligt mönsterkloster. Han var
Karl den stores medhjälpare vid införandet av
ordning och tukt i klosterlivet. På synoden i
Aachen 817 antogs den av B. överarbetade
bene-diktinregeln såsom gällande i hela frankiska
riket.
Benedi’ctus av Nu’rsia, det västerländska
munkväsendets organisatör. Född i Nursia nära
Spoleto i Umbrien, säkerligen före 500, och
tillhörande en förnäm familj, greps han under sin
studietid i Rom av asketidealet och drog sig
undan till bergsgrottorna vid Subiaco, där han
hängav sig åt den strängaste askes. Ryktet om hans
helighet lockade stora människoskaror att söka
hans råd och undervisning, och han fick snart
många lärjungar. Behovet att ordna dessas
undervisning och uppsikten över dem förmådde
honom att i trakten anlägga 12 mindre kloster,
vilkas överabbot han själv blev. Stridigheter i
Subiaco föranledde honom dock snart att med några
följeslagare bryta upp och draga till den halvt
i ruiner liggande staden Cassium i Kampanien.
På berget ovanför staden (Monte Cassino) låg
ett gammalt romerskt kastell, och där redde han
ett hem för sina munkar, enl. traditionen 528.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
