Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Carl Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Bellman
610
höra till hans senaste år, ss. ”Fjäriln vingad
syns på Haga”, och blott några månader före
sin död begynte han i bysättningshäktet författa
sin tyvärr föga mer än påbörjade
levernesbeskriv-ning, i vilken han i karakteristiska drag skildrar
sin barndomstid. Från 1783 är han oupphörligt
uppvaktad av lagsökningar, och de biografiska
händelserna i hans senare liv bliva data för
dessa; 1788 begärde han sig själv i konkurs men
återtog ansökningen, och 1794 insattes han för
en kort tid i bysättningshäktet på slottet.
De kretsar, i vilka B. umgicks under denna
tid, voro dels tidens konstnärer, dels hyggliga
borgar familj er, där man hjälpte honom i hans
bekymmer och för vilka han ännu kunde vara
en lustigkurre. Till de senare höra särsk.
roja-listen bryggaren Abraham Westman och
hov-gulddragaren P. Widman, vars vackra Älwik
på Lidingön han besjungit. Hans egentliga
vänner voro konstnärerna och bland dem särsk.
Elias Martin, Pilo, Palmstedt, Louis Masreliez,
Desprez och framför allt Sergel. Han lärde sig
se med deras ögon och förstod dem, och
umgänget med dem har verkat befruktande på hans
senare skaldskap. I litterära kretsar kände sig
B. mindre hemma, även om från dessa håll en
starkare uppskattning kom honom till del under
hans sista år. Hans liv under denna tid
för-dystrades mycket av hans sjukdom, lungsoten. —
B. beskrives av alla, som känt honom, som en
ytterst älskvärd och vänlig man med det bästa
och ömmaste hjärta, men han var också en
förnäm natur och mån om sin skaldeära.
B. är begraven på Klara kyrkogård, där
Svenska akademien rest hans vård. Akademien
slog 1849 sin medalj över B., och hans minne
tecknades då av Atterbom och Valerius.
Till sitt väsen är bellmansdikten i hög grad
svenskt-nationell trots de korsande inflytanden
från många främmande håll. Tegnér observerade
hos B. ”vemodsdraget över pannan” ss. ett
nordiskt sångardrag och skapade för hans del
antitesen om ”en sorg i rosenrött”. I sin diktning
ger B. helt visst uttryck åt livets intighet och
korthet och hängiver sig åt en stark
förgäng-lighetskänsla mitt i alla kärleks- och
dryckes-orgierna. B. är artist och griper
stämnings-bilden med impressionistisk snabbhet. I hög grad
äger han sinne för de måleriska detaljerna och
skildrar gärna, hur de olika färgerna stå mot
varandra. Rokokons naturskildringskonst har i
B. sin obestridlige mästare. Först småningom, i
samband med hans egen personlighets frigörelse,
växer hans naturkänsla fram. Denna var icke
sentimental, snarare passionerad, och med
hemlig rysning betraktar han naturen: ”Natur, din
prakt vid dagens timma hjärtat ömt upprör”
(1787). Hans naturpoesi är visserligen alltid
pastoral, men någon gång kan han frigöra sig
även härifrån. Den natur, som han skildrat,
är det stockholmska parklandskapet i dess
sommarprakt, och han står därvid i samklang med
äldre svensk naturskildring. Han följde med
spänning skiftningen i atmosfärens liv öch
har skildrat åskvädrets dramatiska effekter lika-
NF II — 20
väl som den förlamande stillheten i den
skarpa vinterkölden. Med åren fördjupas hans
naturkänsla, och ju mer livet fyller honom med
bitterhet och övergivenhet, dess mer blir naturen
hans tröstare, hos vilken han helas och renas.
B. är idylliker, men även hans idyll skiftar och
kan växla från den slöa bakgårdsidyllen med
grisar och hundar, pigor och kärror till naiva
lyckostämningar i klar och daggfrisk
morgonluft. Stockholms stolta och glansfulla läge fyller
honom med vördnad och beundran, och han har
skildrat det i oefterhärmliga strofer, liksom han
också fångat det pulserande stadslivet i hamnar,
gränder och bodar.
B. använder en omfattande mytologisk apparat,
som han behandlar med stor frihet. I
Fredmans 25 :e epistel skildras Ulla Vinblad på sin
överfart till Djurgården som Venus på snäckan,
följd av alla vattnets och luftens mytiska väsen.
B. kallade själv med stark betoning sin art av
diktning för ”musikalisk poesi”, och så gott som
allt vad han skrivit är avsett att sjungas. Musik
och text ha efter Kellgrens berömda ord ”så
sammansmält till en skönhet, att man föga kan
se, vilken mest skulle sakna den andra för sin
fullkomlighet”. Melodierna äro på några enstaka
undantag när icke B:s uppfinning, utan dem tog
han fritt ur tidens rika melodiskatt av
opéra-comiques och sångsamlingar men kunde för sina
ändamål aptera även andra vilka melodier som
helst, ss. psalmer, marscher o. s. v. Dessa
lämpade han självständigt för sina syften och
om-bildade dem att tjäna dessa. För harmonisering
av melodierna och deras utskrivning fick han
vanligen hjälp av några musikaliska vänner, ss.
Kraus el. Ählström.
B. var själv den oförliknelige bellmanssångaren
men lät de sista 15 åren av sitt liv mera sällan,
och ofta trugad, höra sig. Ännu några månader
före hans död hörde den unge J. D. Valerius
honom med sprucken stämma sjunga ”Drick ur
ditt glas”. En tradition om skaldens sätt att sjunga
utbildades och bevarades särsk. inom den glada
orden Par Bricole, som i B. såg en av sina
stiftare.
B. har förvärvat en folklig popularitet mer
än någon annan svensk skald och har i folkfantasien
fått en viss legendarisk gestaltning. Hans sånger
förklara ännu för stockholmaren med
oförminskad kraft skönheten i naturen kring hans
stad; den årliga bellmansdagen, på vilken
skaldens minne firas, är i Stockholm en folkfest,
i vilken mycket av gammal Djurgårdstradition
bevarats. Den infaller 26 juli och är årsdagen
av den av Byström skulpterade bellmansbystens
avtäckning på Djurgården 1829 under oerhört
livligt deltagande från allmänheten och i
kungliga familjens närvaro.
En samlad upplaga av B:s skrifter utgavs först
av P. A. Sondén (”Valda skrifter”, 1—6, 1835
—37), sedan av J. G. Carlén (”Samlade
skrifter” (5 bd, 1861). Denna upplaga kompletterades
av C. Eichhorn (Ny samling, 1—2, 1876—77).
Av Bellmanssällskapet påbörjades en
standard-upplaga av Bellmans skrifter 1921. B:s nyligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
