Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beguni el. stranniki - Begynnelseljud - Begåvning - Begåvningsarter - Begär - Behaghel, Otto - Behaglig tid - Behaim, Martin - Béhaine, René - Beham, 1. Barthel - Beham, 2. Sebald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Begynnelseljud—Beham
560
för varandra anordna gömställen. Med
livegenskapens avskaffande 1861 försvagades rörelsen.
Begynnelseljud, se Uddljud.
Begåvning (synonymer: anlag, ”läggning”),
fallenhet för, förmåga av viss verksamhet; den
medfödda, förr el. senare framträdande faktorn
i en prestation (i motsats till övningen);
närmast de högre graderna av anlag. Medan t. ex.
för Cartesius, Leibniz, Locke och Helvétius
förmågan i allt väsentligt berodde på omgivning,
uppfostran och levnadsomständigheter (miljö)
och de flesta skolorganisatoriska åsikter och
strävanden förutsätta en miljöns och övningens
övervikt, tenderar nyare pedagogik att tillerkänna
den av viljan oberoende, av individens
psykofy-siska konstitution beroende begåvningen (anlaget;
ofta ej klart skilt från arvet) karaktären av
grundval och förutsättning även för övningens
effektivitet. B:s grad och egenart bestämma
gränserna för individens bildbarhet, uppfostrans
och undervisningens resultat. Psykologiskt
uppfattas b. som disposition för viss
verksamhet, yttrande sig i lätthet att lära denna och
vanligen men ej alltid förenad med glädje vid
dess utövande, ”intresse”, i det hela konstant
under individens liv, ehuru varierande med ålder
o. s. v. Då andelen av fallenhet och övning i
praktiken ofta är obestämbar, tenderar
språkbruket att beteckna praktisk lämplighet för och
framgång i viss verksamhet icke som färdighet,
skicklighet el. dyl. utan som b., oberoende av
i vad mån den är medfödd el. icke.
Begåvningen företer dels art, dels grad. Dess
lägsta grader (t. ex. av intellektuell b.: idioti,
imbecillitet, debilitet) betecknas som
utvecklings-hämningar (medfödda el. genom sjukdom
förvärvade), dess högsta grader pläga kallas talang,
snille och geni, det senare dock endast vid
originalitet och nyskapande förmåga.
Begåvningsarter. Psykologisk och pedagogisk
begåvningsanalys äger rum genom
prestations-försök med korrelationsstatistisk analys av
resultaten. Den har t. ex. för teoretisk begåvning lett
till teorien om en central faktor (intelligens).
”Praktisk b.” utgör ett samlingsnamn för all
slags lämplighet och framgång i praktiska
arbetsarter (utan hittills bekant medfödd central faktor)
från de enklaste manuella arbeten till de högsta
organisatoriska arbetsledaregenskaper. Praktiska
färdigheter i skolan visa i allmänhet en viss lägre
men dock tydlig positiv korrelation med allmän
intelligens. Musikalisk b. består i ett flertal, av
varandra rätt starkt oberoende gehörsegenskaper
och motoriska egenskaper, växlande för olika
instrument; endast då de i större antal
sammanträffa hos en individ, innebära de högre och
allsidigare receptiv musikalisk fallenhet.
Den äldre tendensen att förväxla färdighet med
b. ledde till en benägenhet att stillatigande
förutsätta en på förhand bestämd harmoni mellan olika
yrkesverksamheter och begåvningsarter.
Emellertid ha nyare psykologi och pedagogik fr. o. m.
Spearman (1904) och Binet (1908) börjat i
prestationsförsök bestämma begåvningsgrader
genom direkt prövning, och psykotekniken (yrkes-
psykologien) har fr. o. m. Münsterberg (1912)
börjat systematiskt undersöka förutsättningarna
för olika yrken i avsikt att så småningom skapa
vägledning och rådgivning vid yrkesvalet. Den
första begåvningsskalan av större praktisk
användbarhet utarbetades för intelligens av A. Binet,
för musikalisk b. av C. E. Seashore och G.
Révész, för mekanisk-teknisk fallenhet av O.
Lipmann, W. Moede och J. Stenquist.
Begär, det stadium i viljandet, där driften blir
medveten om sitt föremål och inriktar sig på
detta.
Behaghel [-hä’gal], Otto, tysk germanist
(1834—1936), prof, i tyska språket i Giessen
sedan 1888. B. har gjort en betydande insats som
forskare i tysk språkhistoria, främst genom sina
huvudarbeten, ”Geschichte der deutschen Sprache”
(1891; 5:e uppl. 1928) och ”Deutsche Syntax”
(4 bd, 1923—32), samt genom sin kritiska
verksamhet i Literaturblatt für Germanische und
Ro-manische Philologie.
Behaglig tid, lämplig tid; godtyckligt bestämd
tid. Användes som kameralistiskt uttryck i en del
sammansättningar : behaglig tids förläning o. s. v.
Béhaim, Martin, tysk sjöfarare och
geograf (omkr. 1459—1507). Född i Nürnberg och
tillhörande en patricisk köpmanssläkt, kom B.
tidigt som köpman till Nederländerna och blev
på en handelsresa till Portugal 1481 där
medlem av en kunglig kommitté (”junta dos
mathe-maticos”), som var tillsatt för att söka utfinna
ett praktiskt sätt att genom astronomiska
iakttagelser göra noggranna ortsbestämningar på
sjön. 1484—86 åtföljde han som astronom
amiralen Diego Cäo på dennes andra upptäcktsresa
längs Afrikas västkust. Vid ett besök i
Nürnberg 1490—93 förfärdigade han där den jordglob,
som gjort hans namn berömt och som ännu
befinner sig i släktens ägo. Genom den har B.
med rätta fått ett betydande namn i geografiens
historia, även om varken hans astronomiska och
nautiska kunskaper el. hans inflytande på
samtidens upptäckter voro så stora, som man förr
velat göra gällande.
Béhaine [beä’n], René, fransk författare
(f. 1889). Han är känd för sin väldiga
romanserie ”Histoire d’une société”, som omfattar ett
flertal romaner av stort tidshistoriskt och
psykologiskt intresse.
Beham. 1) Barthel B., tysk målare och
kopparstickare (1502—40), verksam i Nürnberg,
München och Italien. Han målade bibliska
motiv och talrika porträtt. I kopparstick utförde
han genrebilder, ornamentala kompositioner samt
mytologiska och allegoriska grupper med antika
motiv. Hans stil, som visar strävan efter
monumental och kraftfull form, är starkt påverkad
av B. 2) och av italienska förebilder.
2) Hans S e b a 1 d B., den föreg :s bror,
målare och kopparstickare (1500—50). Han
verkade bl. a. i Frankfurt am Main. Han utförde
talrika träsnitt, bl. a. bokillustrationer, men också
självständiga, som väggprydnader tänkta blad i
stort format samt kopparstick och
miniatyrmålningar. B:s temperamentsfulla framställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
