Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Bakterier
262
antal arter av kocker; de flesta äro saprofyter.
Från luften och jorden komma de på människans
hud och slemhinnor, där de kunna uppträda i
synnerligen riklig mängd utan att åstadkomma
några sjukliga förändringar. De flesta kocker
sakna även patogen verkan på djur. Bland de
för människan patogena arterna finnas däremot
några av våra vanligaste sjukdomsalstrare, främst
de s. k. varbildande kockerna. Den
farligaste av dessa är Streptococcus pyogenes.
Denna kock, som uppträder i form av kedjor el.
diplokocker och som tämligen lätt kan odlas på
vanliga substrat, förekommer sällan i luften el.
på jorden men håller framför allt till hos
människor och djur el. i deras närhet. Dess mest
karakteristiska patogena egenskap är, att den ger
upphov till inflammationer, som ofta utbilda sig
till varbildningar. På ingångsstället kan
en abscess bildas, streptokockerna kunna från
denna el. direkt från ingångsporten sprida sig i
hudens lymfkärl och där ge upphov till
inflammation av ytlig men starkt utbredd karaktär,
ros. Ej sällan komma de in i blodet och kunna
då ge upphov till allmän blodförgiftning.
Från slidan kunna de vid förlossningen sprida
sig vidare genom livmoderns vener och orsaka
barnsängsfeber, och vidare kunna de
uppträda som orsak till vissa former av
lunginflammation. Ofta finner man streptokocker som
sekundär infektion vid andra sjukdomar.
Praktiskt taget är det bevisat, att streptokockerna äro
orsaken till scharlakansfeber. Immunitet efter
genomgången streptokockinfektion uppstår i allm.
ej.
Till varbakterierna räknas även Staphylococcus
pyogenes, under vilken benämning man
sammanfattar ett större antal varandra mycket närstående
arter. Dessa äro lätta att odla på vanliga
substrat och äro fakultativt anaeroba; kulturerna äro
relativt motståndskraftiga mot intorkning,
uppvärmning och desinfekterande kemikalier. — De
olika arterna producera i kultur färgämnen,
vilket förhållande man nyttjat för deras indelning.
Man har sålunda bl. a. Staphylococcus aureus
(guldgul), 5. citreus (citrongul) och S. albus
(intet färgämne). Stafylokockerna bilda dels ett
ägg-viteupplösande enzym, dels ett toxin, som löser
röda blodkroppar (staphylolysin), och ett,
som löser vita (1 e u k o c i d i n).
Stafylokockerna äro mycket vanliga och förekomma
praktiskt taget konstant på människans hud. Intränga
de genom denna i underhuden el. djupare, bilda
de med tillhj älp av ovannämnda enzym och
toxiner smärre el. större, i regel väl begränsade
varbildningar (furunkler och abscesser). Sådana
kunna även uppträda i inre organ, och ej sällan
kunna stafylokocker spridas till blodet,
förorsakande blodförgiftning.
Diplococcus pneumoniae uppträder som
diplokocker med celler av rundad el. lansettlik form
och ofta omgivna av en kapsel. Den förekommer
mycket ofta i människans svalg utan att därför
alltid utöva någon patogen verkan. Den utgör
den vanligaste orsaken till
lunginflammation. Pneumokockerna kunna även ge upphov
till varbildningar, särsk. i lung- och hj ärtsäckar,
leder, hjärnhinnor och hornhinnan.
Till kockernas grupp hör även Diplococcus
meningitidis, meningokocken, som förorsakar
smittsam varbildning i hjärnans och ryggmärgens
mjuka hinnor, s. k. epidemisk
hjärnhinneinflammation. Likaså hör dit
Diplococcus gonorrhaeae, som ger upphov till en
varig katarr från urin- och könsorganens
slemhinnor, dröppel el. gonorré. I båda dessa
fall har man med penicillinterapi nått god
effekt.
Bland de patogena bacillerna spelar den
s. k. t y f u s-c o 1 i g r u p p e n s b. en stor roll.
Hit höra framför allt nervfeberns b., Bacillus
typhi, vidare de talrika arter, som bland annat
orsaka matförgiftning och som rymmas under
benämningarna Bacillus paratyphi A. och B. samt
Bacillus enteritidis Gärtner. Slutligen hör hit
Bacillus coli, vilken normalt förekommer i
människans och djurens tarmkanal men under vissa
förhållanden kan utöva patogen verkan.
Samtliga dessa mikrober äro korta stavar, som — ofta
även i samma kultur — kunna avsevärt växla i
storlek; de bilda ej sporer och äro försedda med
cilier, som ge dem en ganska god rörelseförmåga.
Enstaka colistammar kunna sakna rörelseförmåga.
De olika arterna särskiljas genom sin olika
förmåga att jäsa sockerarter med el. utan bildning
av gas samt genom olika agglutination.
Para-tyfus B.- och Gärtnerbacillen producera ett
tarm-slemhinnan starkt retande ämne. Tyfusbacillen
förekommer nästan uteslutande hos människan el.
i människans utsöndringar. Den är orsak till
nervfebern. Paratyfus A. förekommer även
huvudsaki. hos den sjuka människan och
orsakar ett febertillstånd, påminnande om
nervfeber. Paratyfus B. förekommer som parasit hos
ett stort antal djur, såväl friska som sjuka. Hos
människan framkallar den lättare el. våldsammare
tarmkatarrer, ofta med nervfeberliknande
allmänsymtom, hos djur tarmkatarr och
blodförgiftning. S v i n p e s t och r å t t-t y f u s äro
exempel på djursjukdomar, som förorsakas av olika
paratyfus B.-stammar. Bacillus coli, vilken
normalt förekommer i alla varmblodiga djurs
tarmkanal, kan under vissa förhållanden orsaka
sjukdomar (blås- och urinvägskatarrer,
b u k h i n n e i n f 1 a m m a t i o n) men är
i övrigt ej patogen.
Bacillus diphtheriae är orsaken till difteri och
ger upphov till fast sittande beläggningar i
svalget och luftrören. Den bildar ett äkta toxin, som
har starkt giftig verkan på hjärta och nervsystem.
Den är en lång, icke sporbildande stav, som är
lätt att odla. — Stelkrampsbacillen, Bacillus tetani,
som ofta finnes i jord, är likaledes en smal stav,
som bildar ett för nervsystemet synnerligen
giftigt toxin, vars verkan tar sig uttryck i våldsam
kramp, men är i motsats till difteribacillen
sporbildande och anaerob. Till bacillernas grupp
höra vidare m j ä 11 b r a n d ens alstrare,
Bacillus anthracis, som angriper djur och någon
gång även människor, Bacillus pestis, som ger
upphov till böld- och 1 u n g p e s t hos
män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
