Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aurangzeb - Aurantia - Aurantiacus - Aurea mediocritas - Aureavarieteter - Aurelianus (romersk kejsare) - Aurelianus (östromersk statsman) - Aurelius, 1. Bengt - Aurelius, 2. Erik - Aurell, Tage - Aureller, Johan - Aurén, Johan August - Aureola - Aureomycin - Aureus - Au revoir - Auricula - Auricularia auricula Judae - Auriga - Aurignacien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Aurantia—Aurignacien
92
gare varit ståthållare över Dekkan, lyckades
1658 i kamp mot sina bröder tillvälla sig makten.
A. var fanatisk muhammedan och sökte på allt
sätt trakassera annorlunda troende undersåtar.
De till följd av den intoleranta religionspolitiken
och den därigenom inaugurerade
erövringspolitiken företagna krigen mot staterna i Rajputana
(1679—81) och de självständiga staterna i
Dekkan (efter 1681) samt framför allt mot
mahratt-staterna ledde småningom till mogulväldets
undergång.
Aura’ntia, natrium- el. ammoniumsalt till
hexanitrodifenylamin, gult färgämne, som
användes för fotografiskt ändamål till ljusfilter;
användes även för färgning av läder och siden.
Aurantiacus, artnamn på växter och djur med
något guldgult organ.
Au’rea medio’critas, lat., den gyllene
medelvägen; lagom. Ur Horatius’ ”Oden” (II, 10).
Aureavarieteter, ärftliga former med abnormt
låg klorofyllhalt i bladen, som äro gula i stället
för gröna. Den gula färgen orsakas av att
klorofyllhalten är betydligt starkare nedsatt än
halten av de gula bladfärgämnena.
Aureliänus (d. 275 e. Kr.). Han var romersk
kejsare av låg börd men en lysande fältherre
och duktig regent — han blev kejsare år 270 —,
som på få år återgav det kort förut svaga och
splittrade romerska väldet fasthet och styrka.
Särsk. berömt var hans härnadståg mot drottning
Zenobia i Palmyra (273). Det kejserliga enväldet
framträdde mera öppet under honom. Han föll
offer för en sammansvärjning.
Aureliänus, östromersk statsman under
folk-vandringstiden omkr. 400. Han var för några
år det östromerska rikets ledare och har sin
betydelse däri, att han för lång tid undertryckte
det germanska inflytandet i landet.
Aurélius. 1) Bengt Olof A., präst (f. 1874
12/s), 1912—45 komminister i Oscars församl. i
Stockholm. A. är en mycket produktiv förf, av
populära och uppbyggliga teol. skrifter och
tidskrifts- och tidningsuppsatser. Av hans böcker
må nämnas: ”Tankar och bilder i religiösa
ämnen”, ”Vandrande sägner”, ”Reflexer från
världsbranden”, ”Jul i prästgården”, ”Guds rike”,
”Människor som jag mött”.
2) Sven Erik A., den föreg:s bror,
teolog (1874—1935); teol. lic. i Uppsala 1905,
doc. i exegetik 1907, prof, i N. T.:s
exe-getik i Lund 1912,
teol. dr s. å.,
biskop i Linköping 1927.
Bland hans arbeten
märkas: ”Föreställ-
ningar i Israel om de
döda och tillståndet
efter döden” (1907),
”Från Getsemane till
Golgata” (1911),
”Evangeliernas
uppkomst” (1921), ”Till
frågan om den
synoptiska traditionens
ursprung” (1923).
Aure’ll, Tage,
författare (f. 1895 2/s).
1913—19 verkade han
som tidningsman i
hemstaden Karlstad
och i Norrköping,
därefter som föreläsare.
Efter en längre tids
utomlandsvistelse
bosatte han sig 1931 i
Mangskog, Värmland.
Bland hans skrifter
märkas: ”Tybergs
gård” (1932), ”Till
och från Högåsen”
G934), ”Martina” (1937), ”Skillingtryck” (1943)
och ”Smärre berättelser” (1946). A. skildrar i
särpräglad berättarstil företrädesvis grå
existensers vanmakt inför tillfälligheternas spel.
Au’reller, Johan, målare (1626—96),
utförde åtskilliga arbeten för Magnus Gabriel De
la Gardie, bl. a. en altaruppsats i Lidköpings
kyrka (1679).
Aurén, Johan August, språkforskare
(1843—1911)» kollega vid Söderköpings läroverk
1882—1906. Han utövade genom sitt arbete
”Bidrag till svenska språkets ljudlära” (1869)
stort inflytande på den samtida svenska
forskningen. A. skrev även ”Bidrag till svenska
språkets qvantitetslära” (1874), ”De klusila
konsonantljuden” (1876) m. m.
Aure’ola, lat., strålkrona, helgongloria. —
Inom meteorologien beteckning för dimbild,
regnbågsfärgad ring, som stundom visar sig för en
person omkring skuggan av hans eget huvud, när
han befinner sig i dimma, som belyses av solen.
Aureomycin, ett antibiotiskt medel, framställt
ur Streptomyces aureofaciens. A., som påverkar
ett stort antal smittämnen, har på senaste år visat
sig som ett värdefullt läkemedel. Det har
framför allt kommit till användning vid en rad
infektionssjukdomar orsakade av sådana smittämnen,
som icke äro känsliga för penicillin el.
strepto-mycin, t. ex. Brucella (Maltafeber, kastsjuka),
vissa rikettsier (fläcktyfus, Q-feber), vidare
virusarter (atypisk lunginflammation). A. kan
tillföras i kapselform och har ringa biverkningar.
Au’reus kallades guldmyntet i Rom under den
äldre kejsartiden. Fick sedan namnet so’lidus.
Au revoir [å ravcoä’r], fr., ”på återseende”,
farväl till härnäst! vi ses igen!
Auri’cula, snäcksläkte av ordn. 1 ungs nä
c-k o r. Ögonen sitta vid tentaklernas bas. Skalet
är tjockt, äggformigt, med sista vindlingen
mycket stor och innerläppen med 2—3 veck. De
nutida arterna leva vid stränderna av Indiska
oceanen och Stilla havet.
Auriculäria aurfcula Judae, se Judasöra.
Aurlga, lat., körsven, särsk. vid kappkörningar
i romartidens cirkus; en stjärnbild mellan Taurus
och den n. polen. Se Kusken.
Aurignacien [årinjasjä’jj], kulturepok inom
den paleolitiska stenåldern, uppkallad efter
fyndplatsen Aurignac i dep. Haute-Garonne i s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
