Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterberg, 2. Kurt - Atterbom, Per Daniel Amadeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Atterbom
54
1928 blev ord. byråingenjör och 1937—40 var
byrådirektör. Vid sidan härav har han ägnat sig
åt musiken. 1912 debuterade han som dirigent i
Göteborg, 1916—22 var han musikalisk ledare vid
Dramatiska teatern och tf. kapellmästare vid
Konsertföreningen i Stockholm. Han har kommit att
intaga en av de ledande posterna inom svenskt
musikliv. 1919 blev han musikkritiker i
Stock-holms-Tidningen, 1924 ordf, i Stim och till 1947
i Föreningen Svenska tonsättare. Även i
internationella sammanslutningar har han intagit en
bemärkt plats. Bl. a. blev han hederspresident i
Tonsättarnas
internationella förbund 1938.
I sina många
kompositioner hämtar han
tema och motiv nästan
genomgående från
svensk folkton, som är
utnyttjad i en starkt
personlig stil. Av hans
åtta symfonier tilldrog
sig särsk. den sj ätte
uppmärksamheten, då
A. med den vann
första pris i en stor
amerikansk tävlan. A.
har även skrivit ett
flertal konserter för violin, violoncell, horn och
piano jämte orkester samt flera sviter. Utom
kammarmusik har A. dessutom skrivit musik för
scenen: operorna ” Härvard harpolekare” till egen
text (1919), ”Bäckahästen” till Österlings text
(1925), ”Fanal” (1934), sagooperan
”Aladdin” (1940), ”Stormen” (1948),
balettpantomimerna ”De fåvitska jungfrurna” (1920) och
”Per Svinaherde” (1921) samt scenmusik till
flera pjäser, ett Requiem och flera kantater.
1940 valdes A. till Musikaliska akademiens sekr.
Atterbom, Per Daniel Amadeus, skald,
litteraturhistoriker (i79019/i—i85521/t). Han var
komministerson från Åsbo i Östergötland och
sysslade redan som barn med författarskap och
litterära studier. Efter skolgång i Linköping
blev A. student i Uppsala 1805, måste redan
1806 anta informatorstj änst i Östergötland, där
han började trycka dikter i Linköpingsbladet,
men fick 1807 återvända till Uppsala. Han
genomgick 1806—07 en våldsam själskris, som
utmynnade i svärmisk religiositet. 1807 bildade A. med
några kamrater ett vittert sällskap,
”Auroraför-bundet” och sysslade med en ivrig
författarverksamhet med vars frukter månadsskriften
Phos-phoros (1810—13) och den av A. utgivna Poetisk
kalender (1810—22) samt Svensk litteraturtidning
(1813—24), utg. av A. och Palmblad, inledde den
rent nyromantiska dikten och spekulationen i
Sverige. Med utgångspunkter i tysk och svensk
för romantik hade A:s alstring, efter bekantskapen
med Goethe, Tieck, Novalis, bröderna Schlegel,
Schelling m. fl., hastigt utvecklats genom
påverkan från dem, och A. uppträdde 1810 polemiskt
mot upplysningsfilosofien och den akademiska
epigonpoesien, förkunnande en platonsk-idealistisk
världsåskådning och en romantisk konstlära, vars
huvudsyften voro känslans och fantasiens
herravälde samt en musikalisk form. Om A:s diktning
under stridsåren ännu visade åtskilliga drag av
omogenhet i både tanke och stil, gav den likväl
också rika prov på de sällsynta egenskaper, som
tillförsäkrat honom en av de främsta platserna
inom vår lyrik, näml, melodisk och suggestiv
verskonst, utsökt naturkänsla, symboliskt djup och
rik stämning. Hans främsta dikter från denna tid
äro ”Erotikon”, ”Skaldarmal”, cykeln
”Blommorna” samt fragmenten av ”Fågel blå” (1818).
Dessutom offentliggjorde A. under dessa år
märkliga estetiska avhandlingar om Bellman och
Ehrensvärd, vilka båda han satte synnerligen
högt, samt om Thorild som romantikernas
föregångare. Under den långa utländska resa,
som han av vänner sattes i stånd att företaga
1817—19 till Tyskland och Italien, kom han i
beröring med flera av tidens ledande andar, bl. a.
Schleiermacher, Steffens, Jean Paul, Schelling,
Fr. Schlegel, Tieck och Grillparzer. Hans
”Minnen från Tyskland och Italien” utgåvos 1859 i
2 bd.
Efter hemkomsten 1819 utsågs A. till kronprins
Oskars lärare i tyska språket och litteraturen.
1821 blev han docent i allm. historia under Geijer
och 1828 prof, i filosofi, vilken professur han
1835, då han utgav ”Studier till philosophiens
historia och system” utbytte mot den nyinrättade
i estetik och modern litteratur. 1839 invaldes han
efter Ling i den för honom så länge stängda
Svenska akademien och hälsades där välkommen
av Tegnér. A. var politiskt konservativ och
intog en avvisande hållning emot tidens liberala
rörelser, varför han ock å sin sida alltifrån
1830-talets mitt utsattes för omilda, ofta orättvisa
anfall av stockholmspressen. 1826 hade han gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
