Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arkona - Arkont - Arkos - Arksignatur - Arktis - Arktisk fauna - Arktisk flora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TA
Arkont—Arktisk flora
772
Medeltida arkivolter vid Piazza S. Pellegrino i
Viterbo. 1200-talet.
på Rügen, med ett 24 m högt fyrtorn. — A.
var under vendernas tid en ansenlig stad; där
låg Svanteviks rikt utsmyckade tempel med en
kolossalbild av guden; därifrån utgingo de
vendiska vikingarnas plundringståg. A. var
föremål för upprepade anfall av danskarna, tills
Valdemar den store och biskop Absalon (1169)
in-togo platsen. Vid A. synas ännu rester av den
vendiska stadens mäktiga fästningsvallar.
Arko’nt kallades den högste ämbetsmannen i
vissa grekiska stater. I Aten funnos under
historisk tid nio arkonter, årligen valda. Den
förste bland dem kallades företrädesvis arkont.
Han gav sitt namn åt det löpande året. Den
andre bar namnet b a s i 1 éü’s (konung),
emedan han hade att fullgöra vissa religiösa
förrättningar, vilka det fordom ålegat konungen att
utöva. Den tredje kallades polemark
(krigsöverste), emedan han i äldre tid stod i spetsen
för krigsväsendet. De sex återstående a. kallades
tesmoteter (lagskipare) och hade att efter
lottning leda förhandlingarna vid domstolarna.
Arkos [-å’s], beteckning för vittringsprodukter
av granit och gnejs m. m., som stundom bilda
det omedelbara underlaget för
sedimentformationer (vanl. sandsten). Finnas i vårt land i
bottnen av kambro-silurformationen och flerstädes i
bottnen av de prekamb riska (jotniska)
sandstenarna.
Arksignatur, en kort sammanfattning av
bokens titel och en siffra för arkets
ordnings-nummer, placerad underst på första textsidan av
varje ark. I äldre böcker brukades bokstäver
för att beteckna bladens ordningsföljd i
”lägget”.
A’rktis, nordpolsområdet, i vilket den
varmaste månadens medeltemp. understiger io°. Se
Arktisk fauna, Arktisk flora och Arktiskt klimat
samt Polarexpeditioner och Polarländer.
Arktisk fauna. Det arktiska området
kännetecknas framför allt av sin fattigdom på
djur-former, då endast få arter ha förmått lämpa
sig efter de hårda livsvillkor polarländerna
er
bjuda. Bland egentliga landdäggdjur märkas av
rovdjur isbjörn, polarvarg, fjällräv, hermelin
samt s. delen av området järv. Idisslarna
representeras av renen samt myskoxen, som
numera blott anträffas på Grönlands östkust och
vid den arktiska regionens sydgräns i
Nordamerika. Gnagarna företrädas av fjällämmeln samt
flera ständigt vita arktiska harformer. Av
havs-däggdjur märkas valross och ett flertal andra
säldjur samt valar. Fågelvärlden utgöres till
övervägande del av simfåglar och vadare, såsom
lommar, måsar, andfåglar, tordmular,
lunne-fågel, grisslor, alfågel m. fl. Simfåglarna häcka
ofta tillsammans i oräkneliga skaror på
bergväggarnas avsatser (”fågelberg”).
Arktisk flora. Till det arktiska floraområdet
räknas de delar av Europa, Asien och Amerika,
som ligga n. om trädgränsen. Den arktiska
växtvärlden överensstämmer i många avseenden med
den alpina, beroende på delvis likartade yttre
betingelser, t. ex. den låga medeltemperaturen
och den korta vegetationsperioden.
Vegetationsperioden i de arktiska trakterna
torde i medeltal kunna beräknas till ung. två
månader el. något mera. De flesta arktiska
växter äro fleråriga. Dvärgväxt är mycket vanlig,
och de underjordiska delarna av plantan äro ofta
mycket kraftiga i förhållande till de
ovanjor-diska. I likhet med fjällväxterna äro
polar-växterna ofta xerofilt utbildade. Många arter
ha små, läderartade blad, andra ha hoprullade.
Tjock hårbeklädnad och vaxöverdrag
förekomma hos en hel del. Många växa i låga, täta
tuvor, och andra krypa spaljéformigt utefter
marken, varigenom de bli skyddade mot blåsten.
De gynnsammaste växtplatserna erbjuda torra,
väl vindskyddade sydsluttningar, som kunna
uppvärmas relativt starkt av de ej så snett som
på släta marken infallande solstrålarna. På
sådana växtplatser når den arktiska vegetationen
sin kraftigaste utveckling i form av busksnår,
huvudsaki. bildade av videarter, såsom
Salix bicolor, Salix glauca, Salix hastata, Salix
lanata och Salix lapponum. Björkar (Betula
odorata var. tortuosa) av större höjd, 3—6 m,
finnas endast i sydvästligaste Grönland. Andra
väl skyddade sydsluttningar täckas av örtmattor
med en för arktiska förhållanden ovanligt stor
artrikedom. Här växa flera Taraxacum-arter,
Erigeron uniflorus, Campanula uniflora, Bartsia
alpina, Veronica alpina, Sibbaldia procumbens,
Thalictrum alpinum, Polygonum viviparum,
Gym-nadenia albida m. fl. Stora sträckor intagas av en
vegetation av låga ris och dvärgbuskar, som ha
betydligt mindre anspråk på vindskydd och
snöbetäckning. I dessa hedar ingå Phyllodoce
coeru-lea, Loiseleuria procumbens, Cassiope tetragona,
Vaccinium-ar ter, dvärgbjörk, kråkris
m. fl. På mager grus- och blockmark finnes en
gles, låg vegetation, bestående av växter med
djupa pålrötter el. med långa, underjordiska
ut-löpare el. på marken utbredda grenar, t. ex.
Papa-ver radicatum, flera Saxifraga-arter, Draba-arter,
Silene acaulis, Carex-arter m. fl. På starkt fuktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
