Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alkemi - Alkestis - Alkfåglar - Alkibiades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Alkestis—Alkibiades
312
Alkekung, hanne i vinterdräkt.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
ämne, kallat ”de vises sten”, ”den röda
tink-turen”, ”det stora elixiret” m. m., vilket genom
sin blotta närvaro skulle kunna förvandla oädla
metaller till guld och som dessutom kunde
förläna evig ungdom och hälsa. Alkemisternas konst
omgavs städse med en slöja av hemligheter, och
de flesta meddelanden om guldmakeriets teknik
ha form av obegripliga symboler.
Säkerligen leder a. sitt ursprung från de
senantika konstgj utningsverkstäderna i Egypten,
där man ägde stor skicklighet i konsten att
framställa guldliknande legeringar. Alkemien
florerade i Egypten och Syrien ända till och
efter den arabiska erövringen. Talrika grekiska
och syriska skrifter i ämnet bevarades och
översattes av arabiska lärde, genom vilka a.
under 1000- och noo-talen överfördes till
västerlandet. Den fick här under 1200-talet sin
största blomstringsperiod. Medeltidens lärdaste
män, såsom Albertus Magnus, R a y m u
n-d u s L u 11 u s och Roger Bacon, sysslade
ivrigt med försök att göra guld, och såväl då som
under följande århundraden understöddes
alkemisterna ofta av furstar, som hoppades kunna
tillgodogöra sig frukterna av deras arbete.
Under 1500-talet gav Paracelsus kemien
den nya uppgiften att uppfinna och tillreda
läkemedel. Genom B o y 1 e utvecklades sedan en
friare kemisk vetenskap. Guldmakeriet bedrevs
dock ännu länge, ehuru det snart kom i
vanrykte med anledning av den myckna svindel,
som företagsamma äventyrare bedrevo genom
att påstå sig behärska hemligheten. Bland
märk
ligare personer, som under senare tider sysslat
med a., kan nämnas Strindberg. — Litt.: J.
Read, ”Prelude to chemistry: An outline of
alchemy, its literature and relationships” (1936).
Alke’stis (lat. Alce’stis el. Alce’ste), gemål till
konung Admetos. Hon gick frivilligt i döden
för att rädda sin makes liv men räddades av
Herakles efter en brottning med dödsguden.
Alkfåglar, Alcifo’rmes, är namnet på en
ordning bland fåglarna, som nära ansluter sig till
måsarna. Hithörande fåglar äro simfåglar
och kännetecknas därav, att fotterna äro fästade
långt bakåt, så att fågeln sitter i upprätt ställning
och stöder sig på hela tarsen. Fotternas tre
framtår äro förenade genom simhud, baktå
saknas. Vingar och stjärt äro korta. A. äro
havsfåglar, tillhörande n. halvklotet, särsk. dess
nordligaste delar. De flyga snabbt samt simma
och dyka förträffligt. Födan utgöres av fisk,
kräftor och blötdjur. De häcka vanligen i
kolonier och lägga ett el. högst två ägg på
klippavsatser el. i skrevor.
Ordningen omfattar en enda familj, a 1 k o r,
Alcidae. Hit höra tordmulen, grisslorna,
alkekungen och den utdöda garfågeln,
samt lunnefåge 1-släktet.
Alkibi’ades (lat. Alcibdades), f. i Aten omkr.
450 f. Kr., tillhörde alkmaionidernas gamla
frejdade ätt och var befryndad med Perikles, som
var hans förmyndare. A:s ädla börd, stora
rikedomar, ovanliga skönhet och tjusande
personlighet gjorde honom till Atens bortskämda barn.
Från tiden omkr. 420 uppträdde han som det
demokratiska partiets ledare. Som sådan
lyckades han förmå atenarna till det stora krigståget
mot Syrakusa på Sicilien 415. Själv var han
dess inflytelserikaste befälhavare. Strax före
flottans avsegling fann man emellertid på
morgonen 11 maj en stor mängd hermesstoder på
Atens gator och offentliga platser stympade. En
storm av ovilja uppstod; även A. misstänktes,
sannolikt med orätt, för delaktighet häri. A.
fordrade själv omedelbar undersökning; denna
uppsköts dock, och flottan avgick till Sicilien.
Men icke långt efter sin ankomst dit blev han
återkallad för att rättfärdiga sig. Han flydde
då till Sparta, Atens främsta medtävlare om
makten, och förmådde det till krig mot sin
fädernestad. Atenarnas här på Sicilien
tillintetgjordes, och A. tillfogade genom råd och dåd
sina landsmän svåra förluster. Sedan A.
emellertid ådragit sig den spartanske konungens
fiendskap, flydde han till den persiske satrapen
Tissa-fernes i Mindre Asien. Efter åtskilliga intriger
lyckades han dock återvända till sitt hemland,
och i spetsen för Atens krigsmakt vann han
sedan stora framgångar över stadens fiender,
spartanerna och perserna, framför allt en lysande
seger vid Kyzikos (vid Marmarasjön) 410. År 408
höll han under folkets ändlösa jubel sitt intåg
i Aten. Men då kort därefter Atens flotta led
ett nederlag, vände sig folkets stämning. A.
vågade icke återvända till Aten utan lämnade
krigshären och drog sig undan till Trakien,
där han levde i frivillig landsflykt. Kort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
