Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenbyggnadsbyrån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1195
Vega-Vegetationsskikt
1196
skruvas V e f s n, Vefsnelven, Vefsnfjor-
d en.
*Vega. - 2. Eic ar d o de l a V., f. 1839 i
Madrid, dog 1910. Ad. H-n.
*Vegaarselven, Vegaarshei, V eg a ar s-
v a n d skruvas nu officiellt Vegårselven, V e-
gårshei, Yegårsvatn.
Yegagrundet, grund i Norra Kvarken, med en
1913 uppförd blixtfyr med agaljus, på 63° 31’ 49"
n. hr. och 20° 27’ ö. Igd fr. Gr.
*Vegard, Lars. Se Norrsken. Suppl.
.Wegelius. - 3. M a r t i n W. Se Karl Flodin,
"Martin Wegelius" (1922).
*Wegener, Georg, är sedan 1919 professor
vid handelshögskolan i Berlin. Han var under
Världskriget 1914-18 krigskorrespondent vid väst-
fronten och utgaf ett urval af sina korrespondent-
skildringar, Der wall von eisen und feuer (3 bd,
1915-20). W. har äfven skrifvit Die geographì-
schen ursachen des weltkrieges (1920).
We’gener, Paul, tysk skådespelare, f. 1874, blef
student i Freiburg, debuterade på scenen 1895, var
sedan anställd bl. a. vid k. teatern i Wiesbaden, ett
tiotal år vid Max Keinhardts teatrar i Berlin och har
slutligen helt egnat sig åt gästspel. W. deltog i
Deutsches theaters föreställningar i Stockholm 1915
och 1917 efter att med utmärkelse ha tjänstgjort vid
fronten under Världskrigets första år. Bland hans
roller märkas Jago i "Othello", Mefistofeles i
"Faust", Franz Moor i "Eöfvarbandet", Holofernes
i "Judit", Wurm i "Kabal och kärlek", Narcisse
Rameau, kaptenen i "Dödsdansen" och gubben i
"Spöksonaten". - W. är en af den tyska scenens
starkaste och manligaste personligheter, som med
djärf fantasi och frodig humor förenar smidig för-
vandlingskonst samt must och natur i framställ-
ningen. G. K-g.
We7gener, Alfred Lothar, tysk meteorolog
och geofysiker, f. l nov. 1880 i Berlin, deltog 1906
-08 som meteorolog i Danmarksexpeditionen till
Nordöst-Grönland och blef 1909 privatdocent i me-
teorologi i Marburg. 1912-13 gjorde han tills.
med dåv. kaptenen J. P. Koch en forskningsresa tvärs
öfver inlandsisen, hvilken gaf viktiga glaciologiska
resultat, och 1919 blef han professor i geofysik och
meteorologi i Hamburg samt afdelningschef vid
"Deutsche seewarte". Hvad som framför allt ledt
uppmärksamheten på W., är hans teori om konti-
nenternas och oceanernas uppkomst i Die entstehung
der kontinente und ozeane (1915; 3:e uppl. 1923;
sv. öfv. af W. Wråk, genomsedd af förf., "Konti-
nenternas och oceanernas uppkomst", 1926). Ut-
gående från det faktum, att fastlanden bestå af
lättare material, sal (se Jorden. Suppl., sp. 791
-792) och bottnen af djuphafven af tyngre sådant,
sirøa, betraktar W. kontinentalmassorna som rester
af ett omkr. 100 km. mäktigt skal,.som urspr. om-
gett hela jorden. De lättare kontinentalflaken flyta
på de underliggande massorna af sima och besitta
en viss rörlighet, så att de kunna spaltas isär och
förflyttas längre sträckor, väsentligen i västlig rikt-
ning. Dessa förskjutningar i horisontal riktning
skulle också förorsaka, att framsidan af de vand-
rande flaken skjutas samman till veckade bergsked-
jor. Bildningen af oceaner och kontinenter skulle
sålunda icke åstadkommas genom inbrott af jord-
skorpan och sänkningar, utan genom sprickbildning
och därpå följande bortglidning af större flak aí det
lättare skalet. Atlantiska oceanen anföres som ett
af de förnämsta exemplen härpå, och parallellis-
men mellan kusterna äfvensom analog geologisk
byggnad på bägge sidorna af Atlanten framdras som
stöd för teorien. W :s teori har redan framkallat en
ganska stor litteratur för och emot, mest emot, och
såväl från geologisk och paleontologisk som geogra-
fisk sida ha mycket viktiga invändningar gjorts mot
densamma, trots det stora allmänna intresse, som
den djärfva teorien tilldragit sig. K. A. G.
* Vegetation. Se vidare Växtgeografi, där
ock en karta öfver fördelningen af de viktigaste
vegetationstyperna på jordytan meddelas, Växt-
regioner och, i Suppl., Vegetations-
skikt.
Vegetationsregioner. Se Växtregioner.
Vegetationsskikt, de mer eller mindre tydligt
af gränsade våningar, hvari ett växtsamhälle vanli-
gen låter uppdela sig. I synnerhet inom den
svenska växtgeografien ha dessa skikt alltid till-
mätts stor betydelse vid växtsamhällenas studium.
Kagnar Hult urskilde 1881 7 skikt i den nordi-
ska vegetationen, nämligen bottenskiktet
(0-0,s dm.), lägsta fältskiktet (O,s-l
dm.), mellersta fältskiktet (1-3 dm.),
högsta fältskiktet (3-8 dm.), snår-
skiktet (0,8-2 m.), lågskogskiktet (2
-6 m.) och högskogskiktet (6-15 m.).
Denna indelning återfinnes i många svenska af h.
från de senaste årtiondena, speciellt af R. Ser-
nander och en rad af hans lärjungar. De tre fält-
skikten kunna emellertid i många fall knappast
åtskiljas i praktiken; detsamma gäller ofta de båda
skogsskikten. Många svenska växtgeografer ha
därför numera öfvergått till att utskilja endast l
bottenskikt, l fältskikt, l snårskikt
och l skogsskikt och att endast i sådana
fall, där detta synes nödvändigt, genomföra en
längre gående uppdelning af fält- och skogsskikten.
Man har också alltmer öfvergått från att dra grän-
sen mellan skikten vid en gång för alla fastställda
höjder till att söka så smidigt som möjligt anpassa
skiktindelningen efter naturens egen anordning,
hvarigenom t. ex. snårskiktet kommer att ligga
vida högre upp i en sydsvensk löíäng än i ett grå-
videsnår i fjällen. Bottenskiktet består af markens
möss- och laftäcke jämte basaldelarna af öfriga
växter, fältskiktet af gräs, örter och ris samt de
nedre stampartierna af träd och buskar, snårskik-
tet af buskar och lägre trädkronor och skogs-
skiktet af de egentliga trädkronorna. I tropikernas
skogar torde en ytterligare skiktindelning bli nöd-
vändig. Efter Sernanders föredöme urskiljer man
äfven ett m a r k s k i k t, bestående af multnande
växtdelar (forna), rötter och öíriga underjordiska
växtdelar, svampmycel, bakterier m. m. I vatten-
växtsamhällena kan man lämpligen skilja mellan
ett vattenskikt (under vattnet, i vissa fall
upp delbart i ett lägre skikt närmast bottnen och ett
högre Närmare ytan), ett ytskikt (af flytblad)
och ett f ä 11 s k i k t (af vattenöf verståndare). Vid
vegetationsanalyser behandla åtminstone svenska
växtgeografer vanligen hvarje skikt för sig, hvar-
igenom en bättre öfverblick vinnes öfver vegetatio-
nen. Ofta använder man därvid schematiska fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
