Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenbyggnadsbyrån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
Wattweiler-Vaughan
1190
efter inställa sig kramp i svalg- och andnings-
musklerna, svårighet att svälja (andnöd). Snart
kommer en period med minskad retbarhet, med
svaghet och förlamning af muskler, sedan i svårare
fall förlust af medvetandet och död. I svårare akuta
fall brukar sjukdomen gå till döden på 4-8 dagar.
Förlamningen börjar i den lem, där bettet träffat,
men kan utbreda sig till andra delar af kroppen.
Rabiesinfektionen följer de perifer a nerverna till
hjärna och ryggmärg. - Terapi. Före Pasteurs
(se denne) upptäckt af vaccinering mot rabies 1885
var bränning af såren det enda skyddsmedlet, som,
om det användes tillräckligt tidigt, var i stånd att
hindra sjukdomens utbrott, mildra symtomen eller
- i värsta fall - endast fördröja sjukdomens ut-
brott. Till vaccinering använde Pasteur of ver kali-
hydrat under l-14 dagar torkade ryggmärgar af
kaniner, som infekterats med vattuskräcksvirus. Af
ryggmärg gjordes emulsion i buljong, som injicierades
i en dos af l-2 kbcm. subkutant (under huden).
Början gjordes med emulsion af 14 dagar gammal,
till sist af l dag gammal ryggmärg. Injektionen
upprepades de första dagarna af vaccinbehandlin-
gen l gång, i svårare fall ända till 3 ggr dagligen.
Vaccinationens utförande har varit olika i olika
pasteurinstitut. Den hufvudsakliga ändringen se-
dan Pasteurs tid är, att man enligt H ö g y e s ge-
nast börjar med injektion af färsk ryggmärg i min-
dre mängd och vid de följande injektionerna ökar kon-
centrationen. Under behandlingen kunna uppträda
förlamningssymtom, hårdnackad förstoppning och
urinstämma, hvilka symtom dock gå öfver och ej
efterlämna kvarstående skada. Behandlingen bru-
kar pågå 2-3 veckor. - Resultat af vaccinerin-
gen. Den vanliga dödligheten i vattuskräck bland
af hundar bitna uppgick till omkr. 16 proc. Åren
1886-95 uppgick den bland 17,337 behandlade fall
till 0,48 proc. Senare siffror ställa behandlingen i
ännu fördelaktigare dager. Serum mot vattuskräck.
Serum af får, som blifvit behandlade med stigande
doser af vattuskräcksvirus, innehåller skyddskrop-
par mot sjukdomen. Om sådant serum insprutas i
kroppen 7-14 dagar efter infektion med vattu-
skräcksvirus, kan serum hindra dödlig utgång, äfven
om symtom börjat uppträda. Särskildt i svåra fall
(många bett, bett i ansiktet samt i fråga om barn)
är önskvärdt, att pastörvaccineringen komplette-
ras med injektion af sky ddsserum. - Profylax. Per-
soner bitna af hundar, misstänkta för att lida af
vattuskräck, böra omedelbart efter bränning af så-
ren sändas till ett pasteurinstitut. Sköterskor iakt-
tage försiktighet att ej bli bitna af den sjuke eller
få saliv från den sjuke i öppna sår. - Sjukdo-
mens orsak har tillskriívits olika mikroorganismer,
men bindande bevis föreligga icke för någon af
dessa. Med ingen har man lyckats uppnå immuni-
tet mot rabies (såsom vid pastörvaccinering). Om
smittämnets natur och egenskaper vet man hufvud-
sakligen följande. Det är äfven för att tillhöra
mikroorganismernas värld mycket litet, passerar
vanliga Berkefeld- och Chamberland-filtra. Med
filtratet kunna nya djur infekteras. Det förstöres
vid l timmes behandling vid 50°, går likaså un-
der i ruttna organ (hjärna, ryggmärg m. fl.). Det
försvagas genom torka och genom behandling med
kemiska medel, om man undantar glycerin, i h vilket
ämne virus (gift) länge konserveras; det motstår
äfven länge låga köldgrader (- 10° à -20°). Den
bildar ett starkt gift. Yirulensen tyckes växla:
genomsnittsdödligheten bland människor, som blif-
vit bitna af galna hundar utan vaccinbehandling,
uppgår till 16 proc., medan den bland personer bitna
af vargar uppgår till icke mindre än 80 proc. Redan
Negri (1903) ansåg de af honom upptäckta krop-
parna (se Vattuskräck i hufvudarb.) vara ett
slags protozoer, som voro sjukdomens orsak: de för-
modade parasiterna kallades af C a l k i n s neuro-
ryctes hydrophobio. En motsägelse fanns emeller-
tid mellan dessa kroppars afsevärda storlek och de
minimala måtten hos vattuskräcksvirus, som ju
passerar igenom bakterietäta filtra. Längre fram
(1913) trodde sig Noguchi ha lyckats kultivera
vattuskräcksmikroben ur hjärna och ryggmärg från
sjuka djur, som dödats längre eller kortare tid,
innan den naturliga döden väntades. Hjärn- eller
ryggmärgsubstans öfverfördes i ascites, till hvil-
ken sattes färsk steril kaninnjure och placerades
i termostat vid 37°. För blotta ögat inträdde in-
gen kultur; mikroskopiskt kunde däremot iakttagas
en mängd korn, somliga knappast synliga, andra
0,2-0,3 p. stora, hvilka senare med metylenblå-
azureosin antogo en rödblå färgnyans. De nämnda
kropparna kunde öíverföras och växa i nya ascites-
meotier. Om de ympades på djur, sjuknade dessa
i rabies. Upptäckten har ännu icke vunnit allmän
bekräftelse. Detsamma gäller en upptäckt, som
1924 publicerades i "Comptes rendus d’Académie
des sciences" (Paris) af Y. Manouélian och
J. Vi al a vid Pasteurinstitutet. Dessa forskare
funno hos vattuskräcksjuka kaniner ett virus, som
de benämnde encephalitozoon rabiei och som skulle
vara vattuskräckens smittämne. Det förekommer
icke blott i nervsystemet, utan äfven i spottkört-
larna; det har en långsträckt form, mäter l-2 fi,
synes innesluta kromatinkorn och vara omgifvet af
en membraji. Parasiten är möjligen besläktad med
det virus, som svensken Carl Kling iakttagit hos
kaniner, ympade med svenskt encefalitvirus, äf-
vensom med ett annat smittämne, som enligt Le-
vaditi och Nicolau skulle förorsaka naturlig ence-
íalit hos kaniner (encephalitozoon cuniculi). En-
ligt Manouélian och Viala skulle de förutnämnda
Negri-kropparna vara agglutinerade anhopningar af
deras virus. G. Wrgn.
’Wattweiler (officiellt W att vi 11 er) tillhör
numera franska dep. Haut-Rhin.
*Vauban, Sébastien le Prestre. Se
Daniel Halévy, "V." (1923).
*Vaucaire, Maurice, dog 1918.
*Vaudoyer, Leo n. - Äfven sonen Alfred
V. är nu afliden. Hans son Georges V., f. l
febr. 1866 i Paris, är staden Paris’ arkitekt. Bland
hans verk märkas många villor och landtslott, af-
färsbyggnader (Librairie Hachette m. fl.), sanato-
riet Bligny i dep. Seine-et-Oise m. m.
Vaughan [vå;n], Diana, miss, en fingerad per-
sonlighet, i hvilkens namn den beryktade franske
skriftställaren Leo T a x i l (se denne) i många
år med bl. a. romerska kyrkans spetsar underhöll
liflig korrespondens, innehållande uppenbarelser
och angifvelser rörande tidens djäfvulskult och fri-
murarna. Diana V., hvars erfarenheter jämte sina
egna Taxil framlade bl. a. i ett stort verk i 2 bd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
