Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uecker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukplatser). Läkarpersonalen bestod af 7,645
läkare, 8,845 fältskärer, 4,704 farmaceuter, 3,884
tandläkare, 4,350 sjuksköterskor samt 2,053
barnmorskor.
Kyrkliga förhållanden. Ortodoxa
kyrkan i U. är den äldsta i Ryssland. Man vet, att
redan under senare delen af 900-talet fanns i Kiev
S:t Elias kyrka, och kring den samlade sig de
ortodoxe. 957 begaf sig furstinnan Olga till
Konstantinopel och döptes där af patriarken. 988 antog
furst Vladimir kristendomen och lät döpa ryska
folket. Samtidigt fick Kiev det första
prästerskapet från Grekland, och metropoliten Michail blef
s. å. den förste metropoliten af Kiev och öfver
hela Ryssland. 1299 flyttades metropolitens säte
till Vladimir och 1325 till Moskva, men
metropoliterna kallades fortfarande "metropoliter af
Kiev". 1458 delades ryska kyrkan i den nordöstra
(Kiev-Moskovska) och den sydvästra
(Kiev-Litauiska) kyrkan. De metropoliter, som nu bosatte sig
i Kiev, kallade sig fortfarande "af Kiev och öfver
hela Ryssland", men de styrde blott sydvästra
delen. 1595 öfvergick Kievs kyrka till unionen med
Rom, men unionen bröts 1620, och kyrkan
återvände till grekisk-katolsk trosbekännelse, hvarvid
Jerusalems patriark Feofan anlände till U. och
invigde en metropolit och flera biskopar för U:s
kyrka. 1686 anslöt sig den ukrainska kyrkan till
Moskvas patriarkat, och därefter blef Kiev ett
vanligt metropolitsäte. Efter revolutionen i mars
1917 förblef ukrainska kyrkans läge oförändradt,
metropoliten stod under Heliga synoden, hvars
medlem han alltid varit, men i själfva U. började
man verka för kyrkans själfständighet. Efter
bolsjevikrevolutionen 1917 led ukrainska kyrkan, som
alla kristna kyrkor i Ryssland, förföljelser. 25 jan.
1918 dödades metropoliten Vladimir af Kiev, men
patriarken utnämnde biskop Michail till metropolit.
1919 var allt förberedt för proklamering af
ukrainska kyrkans oberoende af Moskva. En ukrainsk
ortodox kyrkostyrelse (rada) bildades, som
uppträdde mot episkopatet i Moskva och införde
ukrainska språket vid liturgien. 5 maj 1920 proklamerades
ukrainska kyrkans själfständighet. Intressant är att
märka, att ingen biskop öfvergick till "nya
kyrkan", som på så sätt blef utan hierarki. Då
samlades präster, medlemmar af allukrainska konsiliet
i Kiev, och 23 okt. 1921 vigde de under liturgien
med handpåläggning Vasilij Lipkovski till "ba’tko
(fader)-metropolit" af Kiev och öfver hela U., en
enastående händelse i kyrkans historia, som
framkallade energiska protester från patriarkens
representant i U. Som följd däraf förvisades hela det
Moskva-trogna prästerskapet ur U., arresterades
och deporterades. I U. finnas äfven den "lefvande
kyrkan" och andra sekter, men de ha ej sådan
utbredning som i Ryssland. Liksom i andra delar af
förbundet stängdes i U. en mängd kyrkor och alla
kloster, prästerskapet fängslades och dödades,
kyrkliga rikedomar konfiskerades. Något bättre blef
det, sedan kyrkan ukrainiserades, men så vidt man
kan döma af pressen, anklagas nu det liberala
ukrainska prästerskapet för kontrarevolution, och
förföljelser ha börjats på nytt.
Författning och förvaltning.
Allryska sovjets centrala exekutivkommitté fastställde
1 juni 1919 genom dekret en förening mellan Ryska
socialistiska federativa sovjetrepubliken och U. i
fråga om 1) militärorganisation och kommando,
2) högsta råd för folkekonomien (Vyssjij sovet
narodnogo hoziajstva, förk. VSNH), 3) järnvägar,
4) finanser och 5) arbete. 28 dec. 1920 beslöt
Allryska sovjetkongressens 8:e möte en ny
öfverenskommelse med U., hvilken fastställde mera
detaljerade juridiska former för dessa republikers
förbund. Därigenom blefvo gemensamma för dem
bägge följande folkkommissariat: 1) komm. för
krigs- och sjöärenden, 2) högsta råd för
folkekonomi, 3) komm. för utrikeshandel, 4) komm. för
finanser, 5) komm. för arbetsärenden, 6) komm. för
kommunikationer, 7) komm. för post och telegraf.
Representanter för U. inträdde samtidigt i Sovjets
centrala exekutivkommitté. U. hade t. o. m. 1922
sitt eget själfständiga folkkommissariat för
utrikesärenden och egna representanter i utlandet. Efter
detta år representeras U. i utlandet af Socialistiska
sovjetrepublikernas förbunds (förk. SSSR)
diplomatiska organ. Alla andra kommissariat äro
själfständiga för U. Ukrainska medborgare äro
samtidigt SSSR:s medborgare. Riksspråket är
ukrainska och ryska, i förbindelserna med SSSR:s organ
används ryska språket. Efter revolutionen (1918)
t. o. m. 1920 indelades U. i 9 guv., 86 distrikt
och 1,652 "vo’lost" (närmast fögderier). Fr. o.
m. 1920 ökades antalet guv. till 12; 3 guv.
(Nikolajevskaja, Krementjug och Zaporog) indrogos 1923,
då en ny indelning egde rum, enligt hvilken U.
uppdelades i 9 guv.: Volynien, Donets,
Jekaterinoslav, Kiev, Odessa, Podolien, Poltava, Charkov och
Tjernigov. 1925 beslöt den 9:e Allukrainska
sovjetkongressen att upphäfva alla guv. och öfvergå
till "tregrads"-indelning i: "okrug" (krets), rayon
och "selsovjet" (byråd). Dessutom bildades i
slutet af 1924 af guv. Odessas och Podoliens områden
en autonom republik Moldavien med
hufvudstaden Balta. F. n. (aug. 1926) består U. af 41
"okrug", 1 republik, 632 rayoner samt 10,254
"selsovjet". Kretsarna äro följande: Charkov,
Artemovsk, Bjelaja Tserkov, Berditjev, Cherson, Gluchov,
Jekaterinoslav, Izium, Kamenets, Kiev, Konotop,
Korostenj, Krementjug, Krivoj Rog, Kupjansk, Lubny,
Lugansk, Mariupol, Melitopol, Mogiljov, Nezjin,
Nikolajevsk, Odessa, Pavlograd, Pervomajsk,
Poltava, Priluki, Proskurov, Romny, Sjepetovsk,
Stalin, Starobelsk, Sumy, Tultja, Umanj, Tjerkassy,
Tjernigov, Volynj, Vinnitsa, Zaporog, Zinovjevsk.
U:s hufvudstad är Cha’rkov.
Rättskipning. Enligt Sovjets centrala
exekutivkommittés mening måste utfärdandet af civil-
och strafflag och processordning tillhöra förbundets
centrala makt; rättskipningen måste vara enhetlig
för alla förbundets delar. Men detta betyder ej,
att straff- och civillagen i alla republiker, som ingå
i förbundet, måste vara ordagrant lika. Det
existerar i de olika delarna så många rättssedvänjor,
att hvarje lag måste ha sina karakteristiska drag.
Därför har äfven U. sina speciella lagar, som
principiellt öfverensstämma med förbundets lagar; i
U. gälla strafflagen, som trädde i kraft 1922, och
andra lagar med många förklaringar och
supplement, hvilka dock ej erbjuda större olikheter med
förbundets lagar. U:s rättsorgan äro desamma
som i förbundets andra delar (se Ryssland,
Suppl., sp. 113).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
