Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Tyskland (Kolonier. Historia)
1028
ter (utom hos påfven), men de kunna låta repre-
sentera sig hos hvarandra och hos riksregerin-
gen. E- A-t.
Kolonier. Genom Versaillesfreden 1919 för-
lorade T. alla sina kolonier.
Historia (från 1920). Den kontrarevolutio-
nära omstörtning, som i mars 1920 satts i scen af
generallandschaftsdirektor Kapp och hans män,
misslyckades efter några få dagar fullständigt (se
Kapp. Suppl.). När ministären Bauer efter sin
mindre frivilliga utflykt till Stuttgart återvände
till Berlin, fann den emellertid, att den strejk i
hufvudstaden, som bidragit till segern öfver Kapp,
icke blott fortsatte, utan äfven höll på att utbreda
sig och att den af de röde togs till utgångspunkt
för en vänsterfärgad kontrarevolutionär rörelse.
Regeringens enträgna maningar till generalstrejkens
afblåsande hade icke hörsammats, och det dröjde
till 20 mars, innan en öfverenskommelse kunde
uppnås i Berlin. För att bli herre i Sachsen,
Bajern och Württemberg måste regeringen till-
gripa militära kraftåtgärder. Allvarlig blef situa-
tionen i den neutrala zonen vid Rhen, därför att
en bestämmelse i Versaillesfreden lade hinder i
vägen för att ditsända tillräckliga truppstyrkor. I
Ruhrområdet kämpade riksvärnet med väpnade
arbetarstyrkor. I Essen egde 19 mars blodiga
strider rum, och några dagar senare befann
sig hela industriområdet däromkring, främst Düs-
seldorf, Duisburg och Mülheim, i de revolutio-
näre arbetarnas våld. Planmässiga förberedelser
hade íöT3gått, delvis under rysk bolsjevikisk med-
verkan, och de strejkandes styrka var så stor, att
regeringen tvangs till stora eftergifter i en öfver-
enskommelse i Bielefeld 25 mars. Följande dag
trädde ministären Bauer tillbaka. Den nya mini-
stären, som fick dittillsvarande utrikesministern
Hermann Muller till chef, bildades af medlemmar
från samma partier som den föregående, nämligen
centern, demokraterna och socialisterna. Dess främ-
sta uppgift blef att återställa ordningen. För-
denskull inleddes förhandlingar med de allierade
angående rätt för tyskarna att sända mera trup-
per till den neutrala zonen, men de drogo ut på
tiden på grund af fransmännens bestämda motstånd
mot planen och kraf på att till gengäld få besätta
vissa tyska städer. Vid förhandlingarna med de
upproriske sökte regeringen samtidigt undvika allt,
som i onödan kunde uppreta opinionen, men då
situationen endast försämrades, ryckte riksvärnet
under befäl af general von Watter 3 april in i Ruhr-
området, där det mottogs såsom befriare af befolk-
ningen, 4 april intog de upproriskes högkvarter
Mülheim och snart blef herre öfver upproret. Följ-
den af detta steg blef, att fransmännen omedelbart
skredo till sin ofvannämnda kompensationsockupa-
tion. 6 april besattes Frankfurt am Main, den 7
Homburg, och senare utsträcktes ockupationen, hvari
äfven belgiska trupper snart deltogo. Denna frans-
männens åtgärd väckte en storm af förbittring
i hela T. I Frankfurt kom det till hotfulla
demonstrationer, som genom fransmännens ingri-
pande med vapenmakt icke aflöpte utan blodsut-
gjutelse. Men äfven bland Frankrikes allierade
väckte ockupationen ogillande. Storbritannien ha-
de, när saken först kom på tal, framhållit, att den
borde tillgripas endast som en yttersta åtffärd. När
den nu sattes i gång såsom en isolerad fransk
aktion, tillkom missnöje öfver, att solidariteten
mellan de allierade brutits. Hade T. brutit
mot Versaillesfreden, anginge detta samtliga de
allierade. Misstämningen mellan de båda alliera-
de, som dock på grund af den engelska opinio-
nens brist på enhetlighet icke kom att taga sig
några uppseendeväckande uttryck, varade någon
vecka och blef nödtorftigt häfd i lagom tid, för
att de allierade skulle kunna på nytt uppvisa
enighet vid konferensen i San Remo (se d. o.
Suppl.), som började 19 april. De engelske, fran-
ske och italienske premiärministrarna, Lloyd George,
Millerand och Nitti, afsvuro visserligen alla af sikter
att annektera tyskt område, men de enade sig om,
att besättande af tyskt område skulle efter öfver-
enskommelse mellan de allierade kunna ske för att
tvinga T. att utföra fredsfördragets bestämmel-
ser. Frankrikes aktion mot den neutrala zonen
var därigenom principiellt godkänd. Men å
andra sidan måste Frankrike erkänna sin skyl-
dighet att utrymma det ockuperade området,
när de tyska stridskrafterna reducerats till den
styrka, som fastställts i en öfverenskommelse
i aug. 1919. Sedan det konstaterats, att detta vill-
kor uppfyllts, följde 17 maj fransmännens utrym-
ning af Frankfurt och öfriga besatta städer.
Intresset kunde nu mera odeladt riktas på va-
len till tyska riksdagen, de första, som skulle hål-
las efter den republikanska författningens anta-
gande. Efter att ha slutbehandlat en mängd vik-
tiga angelägenheter, bland hvilka märkes järnvä-
garnas öfvergång till rikets stat, upplöstes national-
församlingen i slutet af maj. Riksdagsvalen höllos
6 juni och fingo till resultat en icke obetydlig
förskjutning åt höger. De tre mellanpartierna be-
varade sin majoritet, ehuru den blef starkt för-
minskad. Såväl de tysk-nationelle som tyska folk-
partiet gjorde betydande vinster, centern förlo-
rade omkr. 20 platser och demokraterna omkr.
30. Bland socialdemokraterna skedde en för-
skjutning så till vida, att majoritetssocialisterna
förlorade ungefär lika mycket, som de oafhängige
vunno. Spartakusgruppen däremot led ett för-
krossande nederlag. Med anledning af valutgån-
gen inlämnade ministären sin afskedsansökan. Mul-
ler erhöll förnyadt uppdrag såsom tillhörande det
trots nedgången vid de senaste valen största
riksdagspartiet. Hans försök att få de oaf-
hängiges stöd misslyckades, då dessa endast ville
deltaga i en rent socialistisk regering, i hvilken
de skulle ha majoritet. Efter försök inom olika
partier erhöll slutligen riksdagens talman Fehren-
bach uppdraget att bilda ministär. Då det af
utrikespolitiska skäl blef nödvändigt att snart få
en regering, utnämnde presidenten Ebert honom
till rikskansler 21 juni och lät honom först senare
välja sig ministrar. På så sätt tillkom 26 juni
en ministär, som omfattade politiker från centern,
demokraterna och tyska folkpartiet samt dessut-
om ett antal icke-parlamentariska fackministrar.
Majoritetssocialisterna lofvade den sitt stöd, och
priset därför var. att socialdemokraten Ebert med
uppskjutande af det förestående presidentvalet tills
vidare skulle fortsätta att fungera som republikens
öfverhufvud. Äfven bajerska folkpartiet ställde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
