Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredsfördraget i Sèvres 10 ang. 1920, hvilket för T:s
del underskrefs af Riza Tevfik bej; öfriga kontrahenter
voro England, Frankrike, Italien, Japan,
Rumänien, Bulgarien, Polen, Tjecho-Slovakien,
Armenien och Portugal (Hedjas höll sig undan
af missnöje öfver Frankrikes nya maktställning i
Syrien, och Jugo-Slavien vägrade underteckna, enär
det ej ville påtaga sig någon andel i den turkiska
statsskulden). Om fredsvillkoren se närmare art.
Sèvres. Suppl.; utom större delen af Tracien
med Gallipolihalfön och de T. förut tillhöriga
bland Egeiska öarna fick Grekland förvaltningsrätt
öfver Smyrna, hvars slutliga öde skulle efter 5 år
afgöras genom folkomröstning. De allierade förbehöllo
sig mycket omfattande kontroll öîver T:s
försvarsväsen och finanser, Armenien skulle vidgas
söderut, Mosul förbehölls åt Irak, och för kurderna
ställdes autonomi i utsikt. Mot Sèvresfreden
och öfver hufvud mot Konstantinopelregeringens
befogenhet att af sluta fredsfördrag inlade
nationalförsamlingen i Angora en eftertrycklig gensaga.
Tevfik pascha, som i okt. som storvesir aflöst Damad
Ferid, sökte pliktskyldigast genom underhandlingar
förmå Angoraregeringen att foga sig, men
utan resultat.
I Angora hade under tiden Mustafa Kemal
konsoliderat nationalistregeringen i hvilken 30 jan. 1921
lät notificera, att den betraktade sig som T:s
enda lagliga regering. Den närmade sig alltmer
Ryssland och samverkade med bolsjevikerna för
sprängande af den transkaukasiska randstatsbarriären.
Kemals vapenbroder Kiasim Karabekir anföll
(sept. 1920) den armeniska republiken Erivan och
tog (okt.) Kars. I de tre transkaukasiska republikerna
upprättades genom ryskt ingripande sovjetstyrelse
(de sammanslötos senare, 1922, till en
federativ transkaukasisk sovjetrepublik, som 1923
formligen ingick i det nya systemet af sovjetstater;
se Ryssland. Suppl., sp. 113 och 125). Medan
Angoras utrikesminister, Bekir Sami bej, sändes att
förhandla med västmakterna i London och Paris,
ingick en annan Angora-diplomat, Jussuf Kemal (se
Kemal bej. Suppl.), i Moskva 16 mars 1921 ett
formligt alliansfördrag med Sovjet-Ryssland. Enligt
detta förbundo sig T. och Ryssland att ej
erkänna någon medkontrahenten påtvungen fred;
särskildt skulle Ryssland ej erkänna någon i T:s
namn ingången fred, som ej godtagits af
nationalförsamlingen i Angora, och med T. förstods i
fördraget det område, som nationalpakten af 1920
gjort anspråk på. T., som en kort tid efter den
brittiska garnisonens hemkallande (juli 1920) hållit
Batum besatt, afträdde denna hamnstad med
omnejd till Sovjet-Georgien. Frågan om genomfarten
genom Sunden skulle afgöras på en konferens
mellan Svarta hafvets strandstater med garanti för,
att T. finge behålla Konstantinopel. Ryssland
medgaf för sin del kapitulationernas upphäfvande;
T. utfäste sig att ej stödja några mot sovjetmakten
fientliga motregeringar. Kort förut (1 mars
1921) hade Jussuf Kemal i Moskva äfven ingått ett
fördrag med Afganistan, liksom rysk-afganska
fördraget af 28 febr. s. å. med tydlig spets mot
England, och gränsförhållandena i n. ö. ordnades
genom turkiska fördrag (i Kars okt. 1921) med
Erivan, Georgien och Aserbeidjan. Det nya allianssystemet
fulländades genom ett fördrag (i Angora
2 jan. 1922) mellan T. och Sovjet-Ukraina; där
erkände T. Ukrainas oberoende, och fjolårets
fördrag i Moskva med Sovjet-Ryssland bekräftades.
Den ryssvänliga politikens ledare, Jussuf Kemal,
aflöste mars 1921 Bekir Sami som utrikesminister,
men något intimare samgående mellan Angoraregeringen
och Ryssland kom sedermera ej till stånd,
bl. a. till följd af turkarnas misstänksamhet mot
bolsjevikernas försök att i Mindre Asien bedrifva
kommunistisk propaganda. Angoraregeringen hade
emellertid de första svåra åren af sin tillvaro haft
stor nytta af Ryssland som motvikt mot västmakterna
och bl. a. kunnat anlita den ryska vägen för
vapentillförsel under kampen mot grekerna.
Västmakternas orientpolitik var långt ifrån enig.
Medan England (särskildt Lloyd George) gynnade
de panhellenska expansionssträfvandena, var man
däremot i Frankrike osympatiskt stämd mot Grekland,
i all synnerhet efter Venizelos’ störtande
(nov. 1920) och konung Konstantins återkomst (dec.
s. å.), samt röjde allt tydligare benägenhet för ett
närmande till T., egnadt att återställa Frankrikes
gamla popularitet och stora kulturella
inflytande i detta land. Den radikale deputeraden
Franklin-Bouillon företog 1921 två resor till
Angora och undertecknade där (20 okt.) ett aftal,
enligt hvilket Frankrike skulle utrymma Cilicien
och en landremsa ö. därom invid Bagdadjärnvägen
samt i gengäld erhålla en del handelsförmåner,
skyddsgaranti för franska skolor m. m. Franklin-Bouillon
torde äfven ha ställt i utsikt franskt stöd
åt de turkiska krafven på Smyrna och Tracien vid
en blifvande revision af Sèvrestraktaten, som alltjämt
var oratificerad. Mot årets slut utrymdes
också Cilicien, hvarvid där boende greker och armenier,
fruktande nya massakrer, i panikartad
flykt lämnade landet. Jussuf Kemal besökte febr.
1922 Paris och London för att förhandla om en ny
fredstraktat på basis af den nationella pakten af
1920. Dessa vidtgående ändringskraf afvisades
(april), men de allierade ställde dock i utsikt en
ny fredskonferens, närmast för att åstadkomma
en uppgörelse mellan Grekland och T. Uppmuntrade
af Lloyd George igångsatte grekerna i aug.
s. å. en stor offensiv, men blefvo i grund slagna
af Mustafa Kemal vid Afium-kara-hisar.
Reträtten urartade till panikartad flykt, och de grekiska
trupperna, hvilkas framfart mot den civila befolkningen
redan tidigare varit mycket brutal, gjorde
sig under återtåget skyldiga till de mest upprörande
våldsdåd. Turkiska armén förföljde energiskt;
redan 9 sept. besatte turkarna Smyrna, och
få dagar därefter var hela Anatolien rensadt från
grekiska trupper. De segrande turkarna närmade
sig nu hotfullt området kring Sunden, och i
Konstantinopel tog sig en främlingsfientligt
nationalistisk rörelse allt mer oroväckande uttryck. Inom
armén höjdes starka röster för befrielseverkets fulländande
genom frammarsch mot Konstantinopel,
men måttfullare rådslag fingo öfverhanden, och 3
okt. började i Mudania (se d. o., äfven i Suppl.)
en stilleståndskonferens mellan ombud för turkarna,
grekerna och de allierade. Ledande underhandlare
på de allierades sida var general Harington (se
d. o. Suppl.), på turkisk sida general Ismet
pascha. Förhandlingarna ledde (11 okt.) till ett
grekisk-turkiskt stilleståndsfördrag, i hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
