Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trans-Sahara-banan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
943
Trippelallians
944
år från dagen för ratifikationernas utväxlande (30
maj 1882). Det innehöll ömsesidiga utfästelser om
fred och vänskap samt löften att ej ingå någon alli-
ans eller utfästelse, som vore riktad mot någon af
kontrahenterna (art. 1). Om Italien utsattes för
oprovoceradt anfall af Frankrike, utfäste sig de
båda öfriga kontrahenterna att lämna bistånd med
alla sina krafter (art. 2). Artiklarna 3-4 hade
den lydelse, som återges i hufvudarbetet, sp. 771.
I öfrigt innehöll fördraget endast allmänt hållna
löften om, att kontrahenterna i händelse af fara
skulle öfverlägga om militära åtgärder, hvarjämte
utfästelse gafs om, att fördragets såväl tillvaro som
innehåll skulle strängt hemlighållas. Balkanpoliti-
ken berördes ej alls i fördraget. - Andra trip-
pel allians-fördraget ingicks 20 febr. 1887
och innehöll endast, att 1882 års fördrag i hela sin
èvidd förlängdes på 5 år, till 30 maj 1892. För-
längningen skedde efter långa och besvärliga
förhandlingar; den åstadkoms endast för priset af
en rad eftergifter för italienska regeringens önske-
mål att kunna påvisa tydliga och påtagliga förde-
lar af det i och för sig i Italien mycket impopu-
lära fördraget. De nya tyska och österrikiska efter-
gifterna sammanfattades i ett österrikisk-italienskt
och ett tysk-italienskt separatfördrag, bägge af 20
febr. 1887. I det förra erkände Österrike-Ungern
Italiens likaberättigande i fråga om intressen på
Balkanhalfön och på "de ottomanska kusterna och
öarna i Adriatiska och Egeiska hafven". De båda
makterna skulle där arbeta för upprätthållande af
status quo; skulle likväl endera makten nödgas
skrida till någon tillfällig eller stadigvarande ocku-
pation, så finge en sådan företagas endast efter
föregående ömsesidig öfverenskommelse mellan båda
makterna, och denna öfverenskommelse skulle vara
byggd på grundsatsen om ömsesidig kompensa-
tion för vunna territoriella eller andra fördelar.
Från Wien hade begärts, att Italien i gengäld
skulle förplikta sig att deltaga i eventuella krig
mellan Österrike och Ryssland (för sådana stad-
gade 1882 års fördrag allenast italiensk välvillig
neutralitet). Det tysk-italienska separatfördraget
handlade äfven om ömsesidiga bemödanden att
upprätthålla status quo i Orienten. Därvid talades
emellertid blott om Turkiets kuster och öar vid
Adriatiska och Egeiska haiven, hvarigenom Italien
indirekt fick fria händer i Tripolis, liksom fördra-
get uttryckligen fastslog sådan handlingsfrihet i
frågor rörande Egypten. Tyskland utfäste sig dess-
utom (art. 3) att på begäran med alla krafter bi-
stå Italien, om Frankrike i Nord-Afrika vidgat sina
suveränitetsområden, ockupationer eller protektorat
(Marokko eller Tripolis) och Italien därför till
skydd för sin ställning i Medelhafvet ansåge sig
nödsakadt att företaga en aktion mot Nord-Afrika
eller mot franskt område i Europa samt krigstill-
stånd mellan Frankrike och Italien sålunda upp-
stode. Om Italien i ett krig med Frankrike af
krigslyckan skulle föranledas att "söka territoriella
garantier för rikets gränsers trygghet och sin mari-
tima ställning" (Nizza och Corsica torde ha åsyf-
tats), så utfäste sig Tyskland att ej lägga hinder
i vägen därför, utan tväi-tom underlätta ett sådant
måls uppnående. I ett gemensamt protokoll beto-
nades fördragens samhörighet och fredliga syfte.
- Tredje trippelallians-fördraget af-
slöts 6 maj 1891 och gällde 6 år från ratifikationer-
nas utväxling (17 maj s. å.). Där voro bestämmel-
serna i separataftalen af 1887 inarbetade i det ge-
mensamma fördraget. Därvid preciserades Tysk-
lands löften att stödja en eventuell italiensk aktion
i Nord-Afrika till att gälla ej blott Tripolis och
Cyrenaica, utan äfven Tunisien, hvarvid samverkan
med England skulle sökas. Om fördraget ej upp-
sagts ett år före sitt utlöpande, skulle det anses
förnyadt för ytterligare 6 år. Kontrahenterna till-
försäkrade i ett slutprotokoll hvarandra i allmänna
ordalag vissa ekonomiska förmåner. Detta 1891 års
fördrag uppsades ej 1896 och blef sålunda automa-
tiskt förnyadt att gälla till 17 maj 1903. - Fjärde
trippelallians-fördraget afslöts efter
långvariga förhandlingar 28 juni 1902 (ratifika-
tionerna utväxlades 8 juli s. å.). Dess form blef
oförändrad, och det gällde sålunda i 6 år från 8
juli 1902 med eventuell automatisk förlängning på
ytterligare 6 år. Det åtföljdes af en österrikisk
förklaring af 30 juni 1902, att Österrike-Ungern ej
skulle motarbeta någon italiensk aktion i Tripolis
och Cyrenaica, ifall omständigheterna nödgade Ita-
lien att där "tillgripa de medel, som dikteras af
dess egna intressen". Då uppsägning uteblef, kom
fördraget att gälla till 8 juli 1914. Italien erkän-
de 1908, att den österrikisk-ungerska annekterin-
gen af Bosnien och Hercegovina, såsom endast berö-
rande långt förut ockuperadt område, ej berättigade
Italien att framställa kompensationskraf enligt för-
dragets 7:e art. Om denna artikels tolkning träf-
fade Italien och Österrike 30 nov. 1909 ett hem-
ligt af tal, enligt hvilket en österrikisk förnyad öf-
vergående eller ständig ockupation af sandjaket
Novibazar finge ske endast enligt föregående kompen-
sationsaftal mellan Italien och Österrike-Ungern.
Då öfverenskoms jämväl, att ingendera regeringen
skulle i Balkanf rågan ingå af tal med tredje part,
utan att den andra finge deltaga i dessa på fullt
jämlik fot. - Samtidigt med Tripoliskrigets bör-
jan (sept. 1911) gaf Italien i Berlin och Wien med-
delande om sin benägenhet att omedelbart ingå i
förhandlingar om alliansens förnyande, ehuru den
utlöpte först 1914. Förhandlingarna drogo ut på
tiden till följd af nya italienska kraf. - Femte
(och sista) trippel al lians-af tal et underteckna-
des 5 dec. 1912, men skulle träda i kraft först vid
det föregåendes utlöpande, 8 juli 1914, och då
gälla i 6 år, till 8 juli 1920, med automatisk förläng-
ning till 1926, om det ej uppsades 1919. Äfven nu var
själíva fördraget oförändradt, men i ett tilläggspro-
tokoll konstaterades, att status quo i Nord-Afrika
bl. a. innebure italiensk suveränitet öfver Tripolis
och Cyrenaica (som kort förut afträdts af Turkiet)
samt att äldre italiensk-österrikiska öfverenskom-
melser om Albanien, Novibazar m. m. skulle förbli
oförändradt gällande.
I trippelalliansfördragen funnes aldrig intagna
några preciserade militära överenskommelser. I
detta hänseende supplerades de genom en tysk-
italiensk militärkonvention af l febr. 1888 om
eventuell användning af italienska trupper väster
om Ehen mot Frankrike samt af gemensamma ma-
rinkonventioner af 1900 och 1913, den sistnämnda
om operationer för att nå sjöherravälde i Medel-
hafvet och hindra transport af franska kolonial-
trupper till den europeiska krigsskådeplatsen. Åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
