Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjecho-Slovakien ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och nationella fri- och rättigheter inskränktes, och
landets förvaltning anförtroddes åt främlingar.
Befolkningen nödgades öfvergifva sin protestantiska
tro och blef i stor utsträckning underlydande
under den nya högadel, ofta af utländsk härkomst,
hvilken bemäktigade sig de från den gamla
tjechiska adeln indragna jordagodsen. Konungariket
Böhmen kom för lång tid framåt att styras som en
koloni från Wien. Fruktlösa blefvo de
ansträngningar, som gjordes af tjechiska emigranter –
hvilkas andlige ledare var den berömde pedagogen
Johann Amos Comenius –, att frigöra Böhmen från
habsburgarnas välde. Det tjechiska språket, förr
det enda lagliga i Böhmen, försvann från
ämbetsverk, skolor och kyrkor, adeln och borgerskapet
denationaliserades. På 1700-talet kulminerade den
systematiska förtyskningen och den byråkratiska
centralisationen; Böhmen blef blott och bart en
provins inom den nya habsburgska monarkien.
Ungefär samtidigt började emellertid gryningen
till en ny dag skönjas i Böhmen. Den gamla
nationalandan väcktes till nytt lif, kampen för
oberoende och nationell kultur återupptogs, till en
början dock endast på det intellektuella området, där
"de tjechiske väckarna", med stöd af några
upplysta adelsmän, sträfvade att höja folkets
nationalmedvetande. Under den reaktionära
Metternich-eran undertrycktes emellertid inom monarkien
hvarje nationell rörelse, som i någon mån röjde
frisinnad läggning. Först revolutionsåret 1848
aflägsnades de hinder en föråldrad absolutism lagt i den
nationella utvecklingens väg. Österrikiska
regeringen nödgades då åt de underkufvade folken medge
ett visst mått af konstitutionell frihet. Tjecherna
drogo stor fördel däraf; deras nationella kamp
öfverfördes från det intellektuella till det politiska
området, och förhoppningar om att återvinna det
nationella oberoendet började spridas bland det
tjechiska folket.
Den tjechiska politikens ledande män med
historikern Frans Palacký i spetsen sökte ännu trygga
sin nations utveckling inom ramen af en habsburgsk
monarki, förvandlad till en federativ
sammanslutning af autonoma nationella delstater. I stället
för att söka samförstånd med tjecherna bildade
tyskar och magyarer en dualistisk monarki och
delade därefter sinsemellan för en tid herraväldet
öfver de öfriga nationerna inom dubbelmonarkien.
Särskildt gjordes därvid slovakerna till föremål för
magyariseringssträfvanden. Tjecherna fortsatte
emellertid under 1800-talets senare hälft sin
frigörelsekamp, stärkte sig intellektuellt och sökte
inom vetenskaper och konst samt på de tekniska och
ekonomiska områdena återvinna hvad som förlorats
efter nederlaget på Hvita berget. Genom dessa
ansträngningar ville de bl. a. väcka utlandets intresse
för den alltjämt pågående frihetskampen.
Världskriget gaf omsider den tjecho-slovakiska
nationen tillfälle att upptaga en afgörande strid
mot habsburgarna. De tjechiske soldaterna inom
österrikiska armén deserterade massvis för att sedan
bilda "legioner", som upptogos i de allierades
arméer. En kraftig tjecho-slovakisk revolutionär
organisation bildades under ledning af professor T.
G. Masaryk (se d. o., äfven i Suppl.), hvilken flytt
från österrikiskt område. Med stöd af de
allierades militära framgångar kunde 28 okt. 1918 utan
blodsutgjutelse de österrikiska hindren för
frigörelseverket undanröjas. Efter att nämnda dag ha
proklamerat sitt fullständiga politiska oberoende
inträdde den tjecho-slovakiska nationen i en ny
fas af sin historia.
Om de tjechiska frigörelsesträfvandena under
Världskriget se närmare Masaryk, T. G. Suppl.
och Tjecher, sp. 175–176. De allierade hade
i det längsta tvekat att fullt ut stödja Masaryks
planer på upprättandet af en suverän
tjecho-slovakisk stat, detta enär de hoppades förmå
österrikisk-ungerska regeringen till affall från Tyskland
och separatfred samt därför ej ville binda sig för
dubbelmonarkiens styckning som öppet
proklameradt krigsmål, utan tänkte sig möjligheten af en
monarkisk federation af autonoma nationalstater.
Sommaren och hösten 1918 gaf emellertid den ena
allierade stormakten efter den andra sitt
erkännande åt den tjecho-slovakiska nationalkommittén i
Paris såsom (enligt det amerikanska erkännandet
af 2 sept.) "en de facto krigförande regering,
beklädd med behörig myndighet att leda
tjecho-slovakernas militära och politiska angelägenheter".
Sedan den nya staten 28 okt. 1918 i Prag
proklamerats som oberoende och 14 nov. valt T. G. Masaryk
till republikens president, erkändes den
fullständigt af de allierade, blef företrädd på
fredskonferensen i Paris och fick sina nya gränser definitivt
bestämda genom fredstraktaterna i Versailles med
Tyskland, i Saint-Germain med Österrike och i
Grand Trianon med Ungern.
Den i nov. 1918 sammanträdda
tjecho-slovakiska, genom de olika partierna (utom de tyska)
utan val utsedda nationalförsamlingen bekräftade
den nya regeringen, i hvilken Karl Kramař (se
d. o., äfven i Suppl.) var ministerpresident och
Masaryks närmaste medhjälpare Eduard Beneš (se
d. o. Suppl.) utrikesminister. De öfvervägande af
tyskar befolkade områdena i det nuvarande T. hade
vid Österrike-Ungerns sönderfallande sökt
organisera sig som autonoma "länder" inom
Tysk-Österrike med egna landsregeringar för Deutsch-Böhmen
och Sudetenland, men tjechiska trupper hindrade
dem att fungera och nödgade dem att flytta till
Wien, där de upplöstes, sedan frederna i S:t
Germain och Grand Trianon tillerkänt T. dess "gamla
historiska" gränser. Dessa ansågos omfatta hela
Böhmen, Mähren och (österrikiska) Schlesien samt
Ungerns slovakiska och ukrainska (rutenska) komitat
jämte några angränsande, öfvervägande af
magyarer bebodda områden. Från Tyskland afträddes i
Versaillesfreden området Hultschin (tjech.
Hlučínsko), en landremsa i sydvästra delen af den
oberschlesiska kretsen Ratibor med omkr. 50,000
inv. Koalitionsministären Kramař genomförde
medelst kompromisser mellan partierna en rad
betydelsefulla lagar, t. ex. om åtta timmars
arbetsdag och en genom expropriation af större
jordegendomar åvägabragt agrarreform. Trots de
framgångar utrikesministern Beneš vunnit i Paris i
fråga om bestämmandet af den nya statens
gränser, nödgades ministären juli 1919 ge rum för en
af socialdemokrater och bonderadikaler bestående
ny ministär under ledning af Vlastimil Tusar, i
hvilken emellertid Beneš kvarstod som
utrikesminister. Den nya ministären genomförde febr. 1920
författningens antagande, och parlamentsvalen egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
