Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökrigshistoriska samlingar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skadeståndsförpliktelsen omfatta "all skada, som
tillfogats hvar och en af de allierade och
associerade regeringarnas civilbefolkning och dess
egendom under den tid, som vederbörande makt befann
sig i krigstillstånd med Tyskland, genom dess
angrepp till lands, till sjöss och från luften".
Omedelbart före vapenstilleståndet 11 nov. 1918 hade
Tyskland godtagit denna utsträckning af de 14
Wilsonpunkternas kraf på "återställande"
(restoration) af Belgien och de ockuperade områdena i
Frankrike. Under Parisförhandlingarna 1919 hade
England och Frankrike förgäfves sökt få med äfven
de direkta krigskostnaderna, men detta försök
strandade på amerikanskt motstånd. Dock medtogos
bland de i fredsfördraget (del VIII, annex I)
uppräknade skadeståndskategorierna äfven de
allierades utgifter för understöd åt krigsdeltagares
anhöriga samt för pensioner åt krigsinvalider. I annex
III–VII gåfvos detaljbestämmelser om en mängd
naturaprestationer (fartyg, maskiner, kol, kreatur
m. m.), men den totala skadeståndssummans
fastställande öfverläts åt den af makterna utsedda
skadeståndskommissionen (se d. o.
Suppl.), som efter pröfning af anmälda
skadeståndskraf och Tysklands hörande skulle senast 1 maj
1921 fixera summan och förelägga Tyskland en
plan för totalskuldens betalning inom 30 år
därefter. I det längsta hade Förenta staterna
påyrkat summans omedelbara fixering och dess
nedbringande därhän, att den ej öfverstege rimliga
beräkningar af Tysklands prestationsförmåga.
Förslagsberäkningar af skuldsumman ända upp till 480
milliarder guldmark hade förekommit under
förhandlingarna, och Tysklands eget anbud, 100
milliarder, var betingadt af en mängd villkor, som
de allierade funno oantagliga. Utöfver annat
skadestånd förpliktades Tyskland i fredstraktaten att
senast 1 maj 1926 ersätta Belgien dess krigslån af
andra makter (omkr. 5 1/2 milliarder guldmark). I
afräkning på totalskulden skulle till 1 maj 1921
betalas 20 milliarder guldmark. För
skadeståndsbeloppets gäldande svarade Tyskland med alla
rikets och förbundsstaternas förmögenhetsvärden
och inkomstkällor. Om Tyskland afsiktligt
underlät att fylla sina förpliktelser, förbehöllo sig
segrarna att vidtaga straffåtgärder ("sanktioner");
dessa kunde (enligt annex II § 18) bestå i
"införselförbud samt ekonomiska och finansiella
tvångsåtgärder och öfver hufvud i alla åtgärder, som
vederbörande regeringar kunde finna påkallas af
omständigheterna". – Enär Förenta staterna ej
ratificerade Versaillestraktaten och därför ej aktivt
deltog i de allierades konferenser eller i
skadeståndskommissionens förhandlingar, blef vid dessa
tillfällen Frankrikes inflytande vida större än
traktattexten ursprungligen förutsatte.
Versaillestraktaten trädde i kraft 10 jan. 1920,
och 24 jan. höll skadeståndskommissionen (se
d. o. Suppl., om kommissionens sammansättning
och befogenhet) sitt första sammanträde. Inre
oroligheter i Tyskland ("Kapp-kuppen",
kommunistuppror i Ruhrområdet), öfversvämningar m. m.
bragte redan våren 1920 oreda i kolleveranserna.
De allierade öfverlade om läget på en
konferens i San Remo (april) och inbjödo därpå
tyska ombud till en konferens, som hölls i Spa
(juli) och bl. a. resulterade i en uppgörelse om
kolleveranserna (2 mill. ton i månaden från 1 aug.
1920). Där enades de allierade om fördelningen af
skadeståndsbetalningarna, (52 proc. till Frankrike,
22 till Brittiska riket, 10 till Italien, 8 till
Belgien, 8 till öfriga allierade). Bestämmandet af
skadeståndets totalsumma och betalningsplan
förbereddes vid ett möte mellan premiärministrarna
Lloyd George och Millerand i Hythe samt en
interallierad konferens i Boulogne (juni),
hvarpå frågan upptogs till afgörande vid en
konferens i Paris (24–29 jan. 1921). Där
anslogs preliminärt Tysklands betalningsskyldighet
till 226 milliarder guldmark (från 2 till 5
milliarder stigande årliga annuiteter till 1932, därpå
årligen 6 milliarder till 1963 samt därjämte årliga
annuiteter 1921–63 till ett belopp, motsvarande
12 proc. af värdet af Tysklands export). På en
konferens i London 1–7 mars 1921, där
äfven tyska ombud voro tillstädes, afvisades de
tyska motförslagen såsom alldeles
otillfredsställande, och man hotade med ockupationer, om ej
Parisbesluten omedelbart antoges. Tyskarna
vägrade, och 8 mars besatte allierade trupper
Duisburg, Ruhrort och Düsseldorf, hvilket tyska
regeringen i en protest betecknade som
fördragsbrott. Sedan skadeståndskommissionen (april)
formligen fixerat totalskulden till 132 milliarder
guldmark, tillställde de allierade Tyskland ett
Londonultimatum af 5 maj med betalningsplan:
fast årlig annuitet 2 milliarder guldmark, rörlig
annuitet 26 proc. af tyska exportens värde. När
Tyskland på detta sätt med årlig annuitet af 6
proc. förräntat och amorterat 50 milliarder
(obligationsserierna A och B), skulle förräntning och
amortering af serien C (återstående 82 milliarder)
vidtaga. Första inbetalningen (1 milliard i guld
eller utländska värdepapper) skulle ske senast 31
maj. I händelse af tysk vägran hotades med
ockupation af Ruhrområdet m. m. Tyska regeringen
hade förgäfves sökt amerikansk medling. Då
sådan afböjdes, afgick ministären Fehrenbach, och J.
Wirth bildade ny ministär med antagande af de
allierades ultimatum ("uppfyllelsepolitiken") på
sitt program. Detta antogs 10 maj, och
inbetalningen af den första guldmilliarden var afslutad 31
aug. För underlättande af skadeståndsbetalning i
varor träffades 6–7 okt. 1921 aftalen i
Wiesbaden mellan Frankrike och Tyskland (af
Frankrikes årsandel, 1,750 mill. guldmark, skulle åren
1921–26 1,000 mill årligen få gäldas i varor på
närmare angifna villkor).
Det starka fallet i markvalutan föranledde tyska
regeringen att redan 15 nov. 1921 begära revision
af betalningsplanen, och anstånd begärdes 14 dec.
med de inbetalningar, som förföllo 15 jan. och
15 febr. 1922. Därom öfverlade de allierades
högsta råd vid en konferens i Cannes
(6–12 jan.), i samband hvarmed en tysk
delegation under W. Rathenaus ledning 13 jan. inför
skadeståndskommissionen redogjorde för Tysklands
ekonomiska läge. Kommissionen beviljade s. d.
anståndet mot att Tyskland bl. a. från 18 jan.
åtog sig provisoriska inbetalningar af 31 mill.
guldmark hvar tionde dag. Lloyd Georges försök
att sätta skadeståndsfrågan i samband med
omfattande åtgärder för hela Europas
"återuppbyggande" och därvid vinna Frankrike för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
