Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koppar eller zink — Nyare litt.: Guilleminot,
"Electrologie et radiologie" (1922), "Die
röntgenbehandlung innerer krankheiten" (utg. af F.
Salzmann, 1923), S. Hirsch, "Principles and practice
of roentgen therapy" (1923) och "Lehrbuch der
strahlentherapie" (utg. af H. Meyer, 1925).
G. F–ll.
*Röntgendiagnostik. — (Sp. 174–175) Genom
att med tillhjälp af ett s. k. cystoscop i
urinledaren ingjuta ett kontrastmedel, t. ex. "umbrinal",
som utgör en lösning af bromlitium, kan man göra
urinledare och njurbäcken synliga på röntgenbilden
och på så sätt bedöma många sjukliga tillstånd hos
njuren. Under det senaste årtiondet har
röntgendiagnostiken funnit en alltmer vidsträckt
användning äfven för bedömande af förändringar i
gallblåsan. Vissa former af gallstenar innehålla
oorganiska ämnen, såsom bilirubinkalk, som göra det
möjligt att med en speciell teknik i ungefär en
fjärdedel af fallen framställa bilder af gallstenarna på
röntgenplåten. Dessutom har under senaste åren
den tekniken kommit till användning, att patienten
erhåller ett kemiskt preparat, tetrabromfenolftalein,
som intas i form af piller eller ock sprutas in i
blodbanan och därefter afsöndras genom gallan, som,
då den samlas i gallblåsan, blir synlig på
röntgenbilden på grund af jodhalten. På detta sätt blir det
möjligt att erhålla en afgjutning af gallblåsans inre,
som visar, om formförändringar inträdt, och äfven
låter annars osynliga gallstenar framträda som
tunnare partier, aftecknande sig mot
kontrastinnehållet. — Med tillhjälp af sinnrikt konstruerade
apparater har man numera lyckats att genom
användande af en viss form af telefotografi eller
ortodiagrafi direkt efter genomlysningsbilden utföra en
modell i lera af det lefvande hjärtat, hvilken
undersökningsmetod lofvar att väsentligen utvidga vår
förmåga att studera hjärtats formförändringar vid olika
lidanden. — Vid magsår kan man ej sällan direkt
iaktta själfva magsåret som en nischliknande
utbuktning af magsilhuetten, hvarjämte magsåret
framkallar vissa typiska förändringar af magsäckens
form och rörelse. — Vid sjukdomstillstånd inom
tolftumstarmen är röntgendiagnostiken den mest
betydelsefulla undersökningsmetod, som vi f. n. ega.
Det är i många fall möjligt att direkt iaktta ett sår
å tolftumstarmen på liknande sätt som i
magsäcken, hvarjämte ärrbildningar och förändringar i
rörelsen hos denna del af tarmkanalen ofta ge bilder,
som tillåta diagnosen af ett sår, äfven om ej själfva
sårkratern är synlig. Jämväl vid sjukdomar i
tunntarmen spelar röntgendiagnostiken en viktig
roll, särskildt för fastställandet af hinder i
tarmpassagen. Vid studiet af groftarmen kan man
använda antingen en kontrastmåltid, såsom vid
undersökningen af magsäcken och tunntarmen, och
studerar då groftarmens olika delar, allteftersom
kontrastinnehållet passerar vidare. På så sätt iakttar
man t. ex. groftarmens rörelse- och
tömningsförmåga, hvilket i synnerhet vid de olika formerna af
förstoppning är af vikt att lära känna. Eller också
ser man patienten ett kontrastlavemang, som lämnar
en afgjutning af hela groftarmens och ändtarmens
inre yta, hvarigenom man erhåller kunskap om
sårbildning eller svulstbildning. Genom
röntgenundersökningen har man lyckats påvisa en synnerligen
fin och invecklad rörelsemekanism hos
matsmältningskanalens slemhinna, som genom en olika
formning af slemhinnevecken reglerar innehållets
passage. — Af de å Litt. nämnda verken ha nya
upplagor utkommit på senaste åren.
G. F–ll.
Röntgenkinematografi. För att erhålla
kinematografiska röntgenbilder har man försökt att med den
vid vanlig kinematografi använda metoden
fotografera de på genomlysningsskärmen framträdande
rörelserna hos inre organ, såsom hjärta och magsäck,
eller rörelserna hos leder. Man har emellertid icke
hittills lyckats erhålla tillräckligt ljusstarka bilder
för detta ändamål. Sannolikt är dock detta den väg,
på hvilken röntgenkinematografien en gång kommer
att utveckla sig. De s. k. röntgenkinematografiska
bilder, som funnit praktisk användning, äro
åstadkomna på sådant sätt, att serier af röntgenfilm med
förstärkningsskärmar automatiskt passera framför
det i rörelse stadda organet och exponeras i
röntgenljuset. På detta sätt lyckas man exponera
inemot 16 bilder i sekunden och erhåller sålunda
seriebilder af rörelsen, men kan icke
åstadkomma någon verklig kinematografisk effekt. För
studiet af t. ex. magsäckens och hjärtats rörelser
ha dessa bildserier varit af stor nytta.
G. F–ll.
*Röntgenografi. (Sp. 176–177) I st. f.
fotografisk plåt kan ock film användas till att anbringa
undersökningsföremålet på. Äfven "dubbelgjutna"
filmer med ljuskänslig hinna på båda sidor brukas
för att åstadkomma en ökad kontrast och minskad
expositionstid. — För dubbelgjutna filmer används en
förstärkningsskärm mot hvardera sidan af filmen. —
För att af blända den sekundära strålningen, som
uppstår inom den exponerade kroppsdelen,
använder man s. k. sekundärbländare, som anbringas
mellan den fotograferade kroppsdelen och
röntgenfilmen. Dessa sekundärbländare ha antingen formen
af tunna, raka blylameller, som äro anbragta inom
en skifva af för röntgenljuset relativt genomskinligt
material och ställda i riktning af de från
röntgenfokus utgående radierna, eller också har bländaren
formen af en tunn blyspiral, som äfven är
anordnad så, att blylamellen står i riktning af radierna
från fokus i lampan. Dessa sekundärbländare kunna
göras rörliga omkring fokus, så att de icke
framträda på röntgenbilden, men likväl afblända
hufvudmassan af sekundärljuset. — Flertalet af de å
Litt. nämnda verken har på senaste årtiondet
utkommit i nya upplagor. Tilläggas må G. Holzknecht,
"Röntgenologie" (I–II, 1918–24), och
Guilleminot, "Electrologie et radiologie" (1922).
G. F–ll.
Röntgenspektrograf, fys., apparat för
upptagning af röntgenspektra (se nedan). Fig. 1 ger en
schematisk bild af en dylik, där A är antikatod i
ett utanför själfva spektrografen placeradt
röntgenrör, S1 S2 beteckna röntgenstrålarnas gång genom
ett blyrör, Kr är en på ett vridbart bord placerad
reflekterande kristall. Om en fotografisk film (FF)
uppsättes på samma afstånd från kristallen som
spalten S1, komma vid kristallens vridning alla
röntgenstrålar af en och samma våglängd att
samlas på filmen till en skarp linje, P, som ligger desto
längre från P1, ju större våglängden är.
Strålningsintensiteten i olika riktningar kan också
uppmätas därigenom, att strålarna få inträda i en
ionisationskammare, Bragffs
röntgenstrålspektrometer (se Bragg, W. H. "Suppl.).
Då röntgenstrålar af längre våglängder starkt
absorberas af gaser, har Siegbahn konstruerat den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
