Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kväfdes den af dem stödda spartakiströrelsen, och
Béla Kúns röda rådsrepublik i Ungern blef helt
kortvarig (mars–aug. 1919). Med de allierade
hade sommaren 1918 fullständig brytning inträdt,
och Pariskonferensens försök att jan. 1919 på ön
Prinkipo i Marmarasjön få till stånd en allmän rysk
uppgörelsekonferens visade sig vara ett dödfödt
projekt. — Åren 1919–20 voro i R.
inbördeskrigets år. Denikin och Koltjak hade i början
betydande framgångar vid sina offensivförsök mot
Moskva, men ingendera förstod att vinna
befolkningens förtroende. I dec. 1919 satte sig
bolsjevikerna definitivt fast i det en tid af Denikin
behärskade Kiev och nödgade honom att retirera mot
Svarta hafvet. Redan i april hade Koltjak från
Volgaområdet trängts österut, i nov. måste han
flytta sitt regeringssäte från Omsk till Irkutsk, och
8 jan. 1920 blef han i grund slagen vid
Krasnojarsk, hvarefter han i Irkutsk af där förlagda
tjecho-slovakiska trupper utlämnades till de
socialrevolutionäre och af dessa till bolsjevikerna, hvilka
7 febr. afrättade honom. Från Estland, där
engelsmännen i aug. uppsatt en "nordvästrysk"
emigrantregering under Lianozov, företog i dess namn
general Judenitj hösten 1919 med illa utrustade
trupper en frammarsch mot Petersburg, men
hejdades vid Gattjina och måste skyndsamt retirera.
Engelsmännen drogo hösten 1919 sina trupper från
Archangel och Murmansk, fransmännen hade redan
i april s. å. utrymt Odessa; de allierade började
synbarligen inse "de hvite generalernas"
oförmåga att åstadkomma en allmän och varaktig rysk
antibolsjevikisk restauration. Det sista försöket
gjordes, sedan Denikin i mars 1920 nedlagt sitt befäl,
af general P. N. Wrangel (se d. o., sp. 1141–42
och i Suppl.). Han bildade på Krim en "sydrysk"
regering med förre jordbruksministern Krivosjein
som politiskt ledande man, började i aug. en
framryckning norrut, men måste snart retirera, och i
nov. öfverfördes spillrorna af hans armé jämte
10.000-tals civila flyktingar på engelska och
franska fartyg från Sevastopol till Konstantinopel
och fingo sedan mestadels tillflykt i Jugo-Slavien;
hans flotta internerades af fransmännen i Biserta.
Polska trupper inryckte i slutet af april 1920
i Ukraina och intogo 8 maj Kiev. Anfallet följdes
snart af en stark rysk motoffensiv, som i midten
af juli nått Grodno, Vilna och trakten vid Styr
i Galizien, 3 aug. Brest-Litovski och 14 aug.
Okuniew, omkr. 2 mil från Warschau. (Om
hithörande strider och förhandlingar se Polen. Suppl.,
sp. 1103–04.) Den franske generalen Weygand
hade under ryssarnas segertåg lyckats organisera
det polska folkuppbådet. Den röda armén,
bortskämd af de första framgångarna, öfverraskades af
det 14 aug. påbörjade polska motanfallet och kunde
ej försvara de eröfrade områdena, där man redan
börjat införa sovjetstyrelse. Skyndsam reträtt följde,
särskildt sedan Budiennij 3 sept. besegrats utanför
Lemberg. Vid de i Minsk 17 aug. började
fredsförhandlingarna hade ryssarna bl. a. kräft stark
begränsning af polska armén och upprättandet af en
medborgarmilis af fackföreningsarbetare,
synbarligen i bolsjeviseringssyfte. Efter omslaget i
krigslyckan vidtogo (21 sept.) nya förhandlingar i Riga,
som ledde till preliminärfred 12 okt.; den slutliga
freden insicks i Riga 28 mars 1921. Polen erhöll
där en långt österut framskjuten gräns (intill
närheten af Minsk) samt erkände Ukraina och
Hvit-R. som oberoende sovjetrepubliker. — Med
Estland hade R. slutit fred i Dorpat 2 febr. 1920
(se Estland. Suppl., sp. 656), med Finland i
Dorpat 14 okt. s. å. (se Finland. Suppl., sp.
837) och med Lettland i Vilna 11 aug. 1920;
fredsfördrag med Litauen ingicks i Moskva 12 juli 1922
(se Litauen. Suppl., sp. 247). Däremot har ej
någon uppgörelse kunnat träffas med Rumänien om
Bessarabien. Under år 1920 återförvärfvades i
Kaukasien de från R. frigjorda republikerna
Armenien och Aserbeidjan och våren 1921 Georgien
(se dessa ord. Suppl.), i det att i dem
sovjetstyrelse infördes, hvarefter deras formliga återgång
till det ryska statssystemet snart följde.
Experimenten under bolsjevikväldets första år
med strängt kommunistisk hushållning hade slagit
klent ut inom jordbruk, handel och industri.
Särskildt visade det sig svårt att få fram landsbygdens
lifsmedel till industristäderna samt att hålla
industrien i gång. En ny ekonomisk kurs började
därför hösten 1920 inslås genom dekret af 23 nov. om
beviljande af koncessioner åt utländska kapitalister
för återupprättande af den ryska industrien och
jordlagen af 14 dec. s. å., som inskränkte böndernas
skyldigheter till att ge staten öfverskottet öfver
hvad de for sig och sina hushåll behöfde. På 10:e
kommunistkongressen i febr. 1921 skisserade Lenin
närmare den "nya ekonomiska politiken" (se Nep,
Suppl.). Konfiskeringen af böndernas öfverflödiga
spannmål (som alltid gått dåligt) skulle ersättas af
inbetalning af skatter in natura, och för återstoden
skulle bönderna af de kooperativa föreningarna få
köpa hvad de kunde behöfva (lag om naturaskatter
21 mars och agrarlag s. å., enligt hvilken ny
jordindelning förbjöds för 9 år). Härmed hade bönderna
i praktiken kommit att på ett egendomsliknande sätt
besitta den jord de brukade, hvilket ock varit syftet
med Stolypins af revolutionen af brutna jordreform.
Äfven på andra områden närmade man sig
kapitalismen, enligt Lenins ord i syfte att "söka utveckla
den till rysk statskapitalism". Fabriker i mängd
öfverlätos från statsdrift till fackföreningar,
kooperativa sammanslutningar och enskilda, i hvilket
sistnämnda fall de forne egarna i stor utsträckning
fingo under statskontroll arrendera sina gamla
fabriker. På ekonomiska konferensen 1921 klagades
öfver kapitalbrist, ovana vid förvaltningen,
byråkratiska försäljningsmetoder och brist på
handelserfarenhet i de nationaliserade företagen, och
regeringen anmodades att fortsätta denationaliseringen.
Till den nya ekonomiska politiken hörde ock ökad
ifver för handelsfördrag med utlandet, och de
allierade stormakterna började från 1920 lätta på sin
blockadpolitik. Med England slöts ett handelsaftal
16 mars 1921, med Tyskland 6 maj s. å. Den
svåra missväxten och hungersnöden i Volgaområdet
1921 framkallade en internationell hjälpaktion. Nya
handelsaftal följde t. ex. med Norge (sept. s, å.),
Italien (dec.), Österrike (dec.), hvaremot
förhandlingar med Frankrike, Förenta staterna och Sverige
till en början ej ledde till resultat (med Sverige
och Danmark ingingos handelsaftal 1923). På
Genuakonferensen (se d. o. Suppl.) 1922 och
konferensen i Haag s. å. gjordes fruktlösa försök till
allmän ekonomisk uppgörelse med Väst-Europa. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
