Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rundradio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(frekvens 750,000). I en närbelägen
mottagningsapparat, inställd för lyssning på rundradiostationen,
alstras då en interferenssvängning med frekvensen
1,000, hvilken ger upphof till en motsvarande, för
rundradiomottagningen störande ton. Förändras så
den svängningsalstrande mottagarens
våglängdsinställning genom kontinuerlig variation af dess
afstämningsanordning, uppstå i andra apparater i
närheten mycket störande tjut och hvisslingar.
Sådana störningar ha varit och äro ännu
mångenstädes rundradions gissel. Det har gått så långt, att
man i vissa länder af denna orsak helt kategoriskt
förbjudit all användning af återkoppling. Ett
dylikt förbud är dock omöjligt att upprätthålla, då
många lyssnare själfva konstruera sina apparater
och återkopplingen har en mycket viktig uppgift att
fylla i förstärkningshänseende. Därför ha dylika
förbud småningom fått vika och förbättring sökts
genom ökad upplysningsverksamhet beträffande
återkopplingens natur och rätta handhafvande. En för
långt drifven återkoppling försämrar äfven
afsevärdt den egna mottagningen. Man har konstruerat
mottagningsapparater, där faran för, att
svängningar, som alstras af röret, skola utstråla från
antennen, helt eller delvis eliminerats. Stor hjälp har
man därvid af att i mottagaren använda två
afstämbara svängningskretsar, en antennkrets och en till
denna löst kopplad mellankrets, hvarigenom äfven
stor störningsfrihet (selektivitet) erhålles (se
Telegraf, sp. 752). Förstärkningen medelst
vakuumrör kan gå ut antingen på högfrekvens- eller
på lågfrekvensförstärkning eller ock på bägge i
förening. Högfrekvensförstärkningen finner
användning, då mottagaren befinner sig på långt afstånd
från sändarstationen och de inkommande vågorna
följaktligen äro mycket svaga. De af dem alstrade
högfrekventa svängningarna i mottagaren behöfva
då erhålla en styrkeökning, innan de utsättas för
detektorverkan. En dylik högfrekvensförstärkning
kräfves alltid, då som antenn vid mottagningen
används en ramantenn (se d. o. Suppl.). Den
vanligaste antennformen är dock en eller ett par
trådar, spända ofvan hustaket, men väl isolerade från
detta (luftledning), hvarifrån en nedledning göres
till mottagaren. Ofta förekommer det, särskildt på
kortare afstånd från en rundradiostation, att
antennen förlägges inomhus. De fördelar, som därigenom
vinnas, erhållas dock på bekostnad af effektiviteten.
En förstärkning på mottagarens lågfrekvenssida
har till uppgift att öka ljudstyrkan i hörtelefonen.
Ej sällan går denna förstärkning ut på att erhålla
en ström, tillräckligt kraftig att kunna manövrera
en högtalare, hvarmed afses en högtalande
hörtelefon, oftast utrustad med anordningar (tratt e. d.)
för akustisk förstärkning. Högtalaren är försedd
med elektromagneter och membran såsom
hörtelefonen, ehuru af större mått för att kunna ge
kraftigare ljudvolym. Fig. 11 visar ett tvärsnitt genom
en högtalare af större proportioner. Den
korrugerade membranen A manövreras medelst en
häfstångsarm B af den i elektromagneten E vridbara
järnkärnan. N–S är den permanenta magneten.
Högtalartratten är ej angifven till sin fulla längd. Det
yttre utseendet af en högtalare visas i fig. 18.
Vid mottagningsapparaten gäller såsom vid
sändaren, att distorsionen skall vara den minsta möjliga
(se Telefon, sp. 710). Transformationen från
elektrisk energi till akustisk skall försiggå med
minsta möjliga förvrängning. De före rundradions
tillkomst använda rörmottagarna för trådlös telefoni
tillgodosågo i allmänhet ej tillfyllest detta kraf. I
den mån rundradiorörelsen växte och fordringarna
på kvalitativt goda apparater blefvo mera utbredda,
tvungos radiofabrikanterna att utexperimentera
speciellt för rundradio afsedda, effektiva
mottagningsapparater äfven för lyssning på längre afstånd från
rundradiostationerna. I denna sträfvan förenade sig
äfven flera intresserade radioamatörer (se d. o.
Suppl.) i olika länder. Därvid gjordes rön, af
hvilka en del gifvetvis också kom de
kommersiella radioförbindelserna till godo. Bland de
främste konstruktörerna pä detta område märkas
amerikanerna Hazeltine och Armstrong, den förre
känd för sin neutrodynemottagare och den senare
för sina superheterodyne- och superregenerativa
mottagare. Neutrodynemottagaren löser problemet
effektiv högfrekvensförstärkning utan risk för störande
själfsvängningar hos mottagaren. Den har funnit
vidsträckt spridning i Amerika (omkr. 50,000
beräknades där vara i bruk i juni 1925) och har äfven
införts på den europeiska marknaden.
Superheterodynemottagaren angriper samma problem från ett
annat håll: i stället för att förstärka de inom
rundradio använda höga frekvenserna, som just på grund
af sin höga frekvens (upp till omkr. 2 mill.
svängningar per sek.) äro synnerligen besvärliga att
handskas med, transformerar
superheterodynemottagaren först om den höga frekvensen till en ej fullt så
hög (i allmänhet 50,000–100,000 svängningar per
sek.), innan den utsattes för förstärkning. Detta sker
genom en interferens med i mottagaren själf alstrade
högfrekventa svängningar. Den superregenerativa
mottagaren, som är synnerligen effektiv, men till
skillnad från föregående mottagartyper svårskött,
utnyttjar återkoppling till det yttersta, men hindrar
apparaten att börja alstra svängningar genom att
periodiskt göra den oduglig därför. Genom s. k.
reflexkoppling kan i en mottagare samma
vakuumrör användas för såväl högfrekvens- som
lågfrekvensförstärkning, hvarigenom antalet rör i
mottagaren nedbringas, utan att effektiviteten därför i
större mån eftersättes.
Fig. 12–18 visa några bilder af för rundradio
afsedda mottagningsapparater. Fig. 12 återger en
för mottagning med ramantenn afsedd apparat, som
nyttjar såväl högfrekvens- som
lågfrekvensförstärkning. Dess kopplingsschema framgår af fig. 13.
Längst till vänster märkes ramen L med
afstämningskondensatorn C, därefter följa två rör (1 o.
2) för högfrekvensförstärkning, försedda med
afstämbara anodkretsar L1 C1 och L2 C2 och
hoplänkade medelst kondensatorn C2’ med tillhörande
urladdningsmotstånd R2, för att ej anodspänningen i rör
1 skall komma in på gallret i rör 2; det tredje
röret (3) tjänstgör som detektor med
gallerkondensatorn C3 och gallerläckan R3 (jfr Telegraf, sp.
753, och i Suppl.). Det sista röret (4) är afsedt för
lågfrekvensförstärkning och koppladt till
detektorröret medelst transformatorn T. Motstånden R1,
R3’ och R4 reglera de olika rörens glödströmmar.
C4 är telefonkondensatorn, A glödströmsbatteriet
och B anodbatteriet. Motståndet (potentiometern)
P har till uppgift att reglera högfrekvensrörens
gallerspänning. Fig. 14–18 visa till skillnad från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
