Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
360 tons-kanonbåtar, 2 jagare à 1,400 ton och 6
torpedbåtar å 250 ton, samtliga moderna.
Dessutom finnas några äldre kanonbåtar, öfningsfartyg,
motortorpedbåtar och patrullfartyg. Personalen
utgöres (enligt äldre uppgifter) af omkr. 150
officerare och mariningenjörer, 75 kadetter, 100
civilmilitära tjänstemän och 2,600 underofficerare och
menige. Örlogsstationer finnas i Sulina och
Mangalia, sjökrigsskola i Constanza och fackskolor i
Galați.
D. L–t.
Historia. Ministären Bratianu hade redan
i sept. 1914 af de allierade mottagit en förklaring
om, att R. som lön för mot dem visad "välvillig
neutralitet" skulle tillåtas besätta de
österrikisk-ungerska områden, som "med nationalitetens rätt"
borde tillhöra R. Nästa steg mot R:s inträde i
Världskriget togs i juli 1915 genom ett fördrag,
som närmare preciserade de territoriella vinster
(Siebenbürgen, Bukovina, Banatet) R., om det, trots
sitt förbund med Tyskland och Österrike-Ungern,
grep till vapen på de allierades sida, kunde
påräkna i händelse af dessas seger i kriget. Dock
var rumänska regeringen alltjämt tveksam,
befarande anfall i ryggen från Bulgarien och
påyrkande starka garantier för omfattande militär hjälp
mot denna makt (genom en offensiv af
Salonikiarmén och ingripande af en stark rysk här i
Dobrudscha). Hemliga försök att vinna försäkran om
bulgarisk neutralitet gjordes äfven, och under
tiden uppsköts gång på gång afgörandet trots alla
påtryckningar från de allierades sida, där man
öppet började håna R:s taktik att endast vilja "ila
segraren till hjälp". Under hot om att återtaga
alla löften om rumänsk landutvidgning
frampressade de allierade omsider 17 aug. 1916 ett
fördrag, hvari R. utfäste sig att ingripa senast om
11 dagar. Rumänska regeringen utfärdade 27 aug.
krigsförklaring mot Österrike-Ungern, motiverande
sitt fördragsbrott med en förklaring, att R. "för
att påskynda krigets slut och trygga sina nationella
intressen såge sig nödsakadt att ställa sig på deras
sida, som förmå trygga förverkligandet af dess
nationella enhet". Om krigshändelserna se
Världskriget, sp. 209–213 och 225–226.
Rumänernas första lättvunna framgångar i Siebenbürgen
(sept. 1916) följdes mycket snart af ett
fruktansvärdt bakslag. Under tysk ledning skyndade tyska,
bulgariska och turkiska trupper österrikarna till
hjälp, Mackensen eröfrade Dobrudscha, och en
tysk-österrikisk elitarmé under Falkenhayn jagade ut
rumänerna ur Siebenbürgen och förföljde dem genom
bergpassen ned på Valakiets slätter. Mackensen
öfvergick Donau, förenade sig med Falkenhayn, slog
rumänska armén vid Arges (30 nov.–5 dec.) och
besatte hufvudstaden Bukarest (6 dec.). Hvarken
ryssarna eller Salonikiarmén hade varit i stånd att
i tid företaga några lättnadsoffensiver af betydenhet
till R:s förmån. Återstoden af dess armé
reorganiserades bakom Sereth i Moldau, där regeringen
tog sitt säte i Jassy. Den förut helt liberala
ministären Bratianu rekonstruerades med bl a. Take
Ionescu, det konservativt demokratiska partiets
ledare (som minister utan portfölj; sedan juli 1917
vice konseljpresident). Kamrarna antogo en rad
reformförslag om införande af allmän rösträtt med
proportionella val, en vidtgående jordreform m. m.
Då Ryssland 5 dec. 1917 slöt vapenhvila med
centralmakterna, måste det alldeles isolerade R. följa
exemplet (9 dec ). Inför fredsförhandlingarna
afgick Bratianu (febr. 1918), och en ministär Averescu
slöt på hårda villkor preliminärfreden i Buftea 5
mars, hvilken 7 maj följdes af freden i Bukarest,
afsluten af en ny ministär (sedan mars) under den
centralmaktsvänlige Marghiloman. Om
fredsvillkoren se närmare Bukarest. Suppl., sp. 893;
afträdandet af Dobrudscha samt af strategiskt
viktiga områden vid passvägarna öfver Karpaterna
jämte inrymmandet åt centralmakterna af
vidtgående ekonomiska företrädesrättigheter i R. voro
hufvudpunkterna. I Bessarabien hade en nationell
reaktion mot den ryska bolsjevismen ledt till
upprättandet af en moldavisk republik, hvars
nationalråd 28 mars 1918 beslöt union med R. och
senare, med tyskt och österrikiskt medgifvande,
formligen införlifvades med denna stat. I R. hade man
förhalat den i Bukarestfreden aftalade
demobiliseringen, och när på senhösten centralmakternas
militära katastrof nalkades, slog R. in på ny kurs.
Marghiloman ersattes med general Coanda, och krig
förklarades mot Tyskland 10 nov., dagen före
inträdet af vapenstillestånd mellan Tyskland och de
allierade. Enligt detta utrymdes R. af de tyska
trupperna, och 1 dec. höll kungaparet sitt
högtidliga intåg i Bukarest. Bratianu blef ånyo (dec.)
ministerpresident med åstadkommande af ett
Stor-Rumänien som diplomatisk arbetsuppgift och
sändes i detta syfte som förste delegerad för R. till
fredskonferensen i Paris. Under kriget hade omkr.
325,000 rumäner stupat och 117,000 tagits till
fånga; sjukdomar och umbäranden beräknades ha
vållat öfver 200,000 civila medborgares död.
I samband med monarkiens sammanstörtande i
Österrike och Ungern hade 28 nov. 1918 i
Czernowitz rumänerna i Bukovina proklamerat anslutning
till R. och Siebenbürgens rumäner i Karlsburg 1
dec. fattat samma beslut; äfven den sachsiska
befolkningen i Siebenbürgen uttalade sig för
anslutning till R. På Pariskonferensen framställde
Bratianu först rätt öfverdrifna anspråk på rumänsk
landutvidgning i Ungern i enlighet med 1916 års
hemliga aftal, mot hvilka Serbien energiskt
protesterade. Slutet blef, att det lifligt omstridda
Banatet delades, så att Serbien erhöll västra delen,
Torontal, och R. fick nöja sig med den östra.
Rumänska trupper hade i Ungern öfverskridit den
af franske generalen Franchet d’Esperey bestämda
demarkationslinjen; de kommo sedan i strid med
den ungerska bolsjevikregeringen under Béla Kún
och besatte i aug., trots de allierades förbud,
Budapest. Ministären Bratianu afgick (sept.) hellre än
att godtaga minoritetsskyddsbestämmelserna i
fredstraktaten i S:t Germain, och nya val höllos i okt.
under öfvervakande af en ministär af generaler
med general Vaitoianu i spetsen. Det liberala
partiet, som främst stöder sig på ämbetsmän,
industrimagnater och bankmän i "gamla R.", gick
tillbaka, och nya partier framträdde, främst
"nationalpartiet" i Transsylvanien (det forna
Siebenbürgen) och bondepartiet, ett klasskampsparti af
småbönder, som ytterligare radikaliserats genom
socialrevolutionära inslag från Bessarabien.
Ministerpresident blef (nov.) nationalpartiets ledare,
Alexander Vaida-Voevod, som begaf sig till Paris och
London för att utverka de allierades bekräftelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
