Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metallografförbundet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I samtliga nybildade stater ha meteorologiska
centralanstalter upprättats. I en del äldre,
såsom Japan och Portugal, ha sidoordnade
anstalter med begränsade uppgifter nyinrättats.
B. Rolf.
Meteorologiska kommissionen. Se Meteorologiska
centralanstalten i Finland. Suppl.
*Meteorologiska kongresser. Sedan 1912 ha hållits
meteorologiska direktörskonferenser i Paris 1919 och i
Utrecht 1923. Vid den sistnämnda beslöts, att endast
direktörer för själfständiga statsinstitut, hvilka
kontrollera stationsnät, skulle ega säte och stämma i
konferenserna, under det att observatoriedirektörerna
skulle tillkallas blott som rådgifvande eller inväljas
i kommissionerna. Anledningen var tillkomsten
af Internationella vetenskapliga rådet (Conseil
international des recherches scientifiques l. The
International research council; se Akademi.
Suppl.) med dess meteorologiska afd. för frågor
af vetenskaplig natur på så tidigt stadium, att de ej
resulterat i permanenta statsåtgärder. Internationella
meteorologiska kommittén har sammanträdt i Rom (1913),
London (1919 och 1921) och Utrecht (1923). Följande
internationella kommissioner ha tillsatts under
senare år: Polarkommissionen (1913), nu sammanslagen
med Världsnätskommissionen (Réseau mondial),
Jordbruksmeteorologiska kommissionen (s. å.),
Kommissionen för explosionsljuds utforskande (1921),
för luftfartsmeteorologi (1919) och Molnkommissionen
(1921). — Det internationella arbetet har genom
centralmakternas utestängning från deltagande lidit
betydande afbräck; till Utrecht hade representanter
inbjudits, men på ett undantag när afböjt att deltaga
B. Rolf.
*Meteorologiska stationer. I Sverige har genom
öfverdirektör Walléns initiativ samarbete inledts
med landt- och skogsbruksintressena, hvilket
resulterat i inrättandet af speciella meteorologiska
stationer af ny typ, jordbruksmeteorologiska
resp. skogsmeteorologiska stationer. Bergsstationer:
Stationen på Pårte-tjåkko upphörde af materiella
svårigheter 1918. Af Vassijaure naturvetenskapliga
station hölls 1906—12 en termograf i gång på
Vassitjåkko (1,370 m. ö. h.); i dec. 1912 flyttades
hela stationen till Abisko. Där har utförts 1913—15
samt fr. o. m. 1919 beräkning af vinden i olika
höjdskikt efter iakttagelser på pilotballonger. Sådana
uppsändas och iakttagas numera regelbundet jämväl
från Stockholm, Östersund och Malmslätt. Sedan
1920 uppsändas från Abisko ballons-sondes. De tre
kommunala registreringsstationerna i Stockholm, under
Stockholms högskolas inseende, ha numera, med undantag
af två nederbördsmätare, sammanförts till en enda,
på vattentornet i Vanadislunden. — Hufvudparten af
det svenska observationsmaterialet offentliggöres
sedan 1919 i Statens meteorologisk-hydrografiska
anstalts "Årsbok", delarna I, II och IV. — För
samarbete med Amundsens polarexpeditioner och allmän
väderlekstjänst ha under senare år inrättats mer
eller mindre permanenta polarstationer, hvarvid
Det norske meteorologiske instituts insats genom
stationerna Mygbugten i nordöstra Grönland
och Jan Mayen är särskildt anmärkningsvärd.
B. Rolf.
*Meteorsten. — Utom de arter af meteorstenar,
om hvilkas natur man redan länge varit enig,
stenmeteoriter och järnmeteoriter, ha på senare tider
också räknats hit tektiter l. glasmeteoriter (se
d. o. Suppl.). Af dessa voro moldaviterna (se
d. o. Suppl.) kända redan på 1700-talet. Därigenom
att så tungt vägande skäl blifvit förebragta för
tektiternas meteoritnatur, har man fått ytterligare
ett led i kedjan af bergarterna hos de himlakroppar,
från hvilka meteoriterna böra tänkas härstamma
(se Meteorsten, sp. 288). Tektiterna äro kali-
och lerjordhaltiga, starkt sura (65—80 proc. Si O2)
glas af låg eg. v. (2,3—2,5), och de andra
meteoriterna bilda en ganska sammanhängande serie
från de rena stenmeteoriterna med eg. v. 3—3,4
till järnmeteoriterna med eg. v. 7,5—7,8, hvilka
inbördes förenas af öfvergångar med så godt som alla
blandningsförhållanden. Det torde ej vara för djärft
att föra glasmeteoriterna samman med denna serie,
hvarigenom en ännu mera slående analogi erhålles
mellan de bergarter, af hvilka man måste tänka sig
den eller de himlakroppar uppbyggda, från hvilka
meteoriterna leda sitt ursprung, och bergarterna i
vår jord, sådan vi nu tänka oss den uppbyggd (se
Jorden. Suppl., sp. 792). Glasmeteoriterna
representera då de saliska, stenmeteoriterna de
femiska (om bägge slagen se Femiska mineral och
bergarter. Suppl.) bergarterna i jordskorpan
och meteorjärnen den inre metalliska kärnan,
medan mellanzonen i jorden representeras af de
omtalade mellanformerna. — Efter meteoriternas
olika halt af metalliskt järn ger man dem olika
namn. Glasmeteoriterna och de rena stenmeteoriterna
kallas asideriter (af grek. nekande a och sideros,
järn); sådana meteorstenar, som utgöra mellanformer
mellan stenmeteoriterna och järnmeteoriterna,
kallas mesosideriter l. sideroliter
och de rena järnmeteoriterna holosideriter. —
Genom metallografiska undersökningar har frågan
om meteorjärnens sammansättning och bildning förts
betydligt framåt. Särskildt torde böra framhållas,
att dylika undersökningar förde K. Benedicks
(se denne. Suppl.) till syntes af järn med
identiskt samma textur och sammansättning som
meteorjärnet. Teoretiska skäl talade för, att dylik
textur (de Widmannstättenska figurerna) skulle vara
betingad af långsam afkylning vid temperaturer på
omkr. 360°. Genom därtill syftande försöksanordningar
lyckades ock syntesen.
K. A. G.
*Meteorstensfall. 20 april 1922, kl. 7,45 e. m., egde
ett meteorstensfall rum i en gård i Hedeskoga strax
n. om Ystad. Meteoren iakttogs som en eldkula såväl
i omedelbar närhet af fyndstället som i nordöstra
Skåne, vid Klampenborg i Nord-Själland och på
Bornholm; dess riktning var från n. v. till s. ö. Af
gårdsfolket hördes fallet tydligt, och man fick
genast den tanken, att bullret härrörde däraf, att en
flygmaskin störtat ned vid gården eller en automobil
tvärstannat där. Någon meteorsten fanns ej då, utan
först påföljande morgon; den hade trängt ned i den
makadamiserade gårdsplanen med hela sin tjocklek,
omkr. 12 cm. Endast 1 sten fanns, fullkomligt oskadad,
vägande 3,150 kg. Stenen förvärfvades af Lunds univ:s
Geol. mineral. institution och beskrefs af Hadding i
"Geol. fören:s förhandl." 1924. Den är en grå ådrig
kondrit.
K. A. G.
Metergraf (af längdmåttet meter och grek. grafein,
skrifva), en 1920 från Amerika införd och i Sverige
af myndigheterna godkänd apparat, som snabbt och
noggrant uppmäter tyglängder och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
