Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manmyrsloken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
divisionen, general R. v. der Goltz (se d. o. Suppl.),
slutförde M. sedan kriget, hvars afgörande händelse,
Tammerfors fall, inträffade samtidigt med tyskarnas
landstigning.
Som strateg utmärkte sig M. för både djärfva uppslag
och försiktighet vid planläggningen samt för en
orubblig konsekvens i utförandet. Vid skapandet af den
segerrika folkhären midt under brinnande krig lade han
i dagen en enastående organisationsförmåga. Öfver de
stridiga viljorna och de politiserande klickarna reste
sig öfverbefälhafvarens personlighet, imponerande
och sammanhållande. När den "hvite generalen" 16 maj
gjorde sitt intåg i Helsingfors, var det långt mer
än den segrande fältherren, som i honom hyllades af
ett befriadt folk.
Knappt var emellertid striden afslutad, innan det
redan under kriget florerande intrigspelet började
visa sina ödesdigra verkningar. I viktiga frågor,
sådana som härens framtida organisation, syntes
det ej möjligt att uppnå samstämmighet mellan
öfverbefälhafvaren och den tyskt orienterade
regeringen. Under sådana omständigheter beslöt
M. afgå, och 31 maj bifölls hans afskedsansökan. Än
en gång skulle dock M. på ett afgörande sätt ingripa
i händelsernas utveckling. När valet af prins
Fredrik Karl af Hessen till Finlands konung vållade
komplikationer med västmakterna, sändes M. till
Paris och London för att återknyta de diplomatiska
förbindelserna med Frankrike och utverka Englands
erkännande af Finlands själfständighet. Han hade
väsentligen framgång, men erhöll i den aktuella
kungafrågan ett besked, som framtvang dess slutliga
afveckling. Då dessutom innehafvaren af högsta makten
i Finland, Svinhufvud, på grund af de förändrade
förhållandena nedlade sitt mandat, utsågs M. 12
dec. 1918 till riksföreståndare.
Som statschef sökte M. följa den politik, hvars
förnämsta drag tydligt framträdt redan under
kriget. Förhållandet till det bolsjevikiska
Ryssland var, naturligt nog, ej det bästa. De
ryska kontrarevolutionära sträfvandena kunde,
lika väl som frihetskampen i Öst-Karelen och
Estland, påräkna riksföreståndarens sympati. De
vänskapliga förbindelserna med de skandinaviska
länderna befästes. På inbjudan af resp. monarker
gästade M. i febr. 1919 Stockholm och Köpenhamn;
ett i samma syfte planeradt besök i Kristiania
måste emellertid inställas. M:s välvilliga hållning
till de segrande västmakterna, hvilken innebar en
plötslig strömkantring i finländsk utrikespolitik,
medförde som viktigaste resultat, att England,
Förenta staterna samt en del andra ententeländer
erkände Finlands oafhängighet, som därefter
kunde anses fullt tryggad. Under sin resa till
Väst-Europa hösten 1918 hade M. lyckats utverka
rätt till införsel af betydande mängder spannmål
från Amerika, och endast tack vare detta tillskott
i lifsmedelsförrådet kunde en allmän hungersnöd med
alla dess konsekvenser förebyggas. För öfrigt gick M:s
politik ut på att stabilisera de efter kriget ännu
rätt vacklande förhållandena. Arméns organisation
fullbordades, hvarvid inhemska krafter mer än förut
togos till heders. Skyddskårerna organiserades som en
bestående institution till samhällets värn. Stående
öfver partierna, sökte M. verka samlande för allmänt
fosterländska mål. Den riksdag, hvilken framgick ur
de af M. vid regeringstillträdet utlysta nyvalen,
fick en sammansättning, som föranledde ministerkris. En af den nya
ministären utarbetad proposition till regeringsform
på republikansk grund antogs i hufvudsak af
folkrepresentationen, och den nya regeringsformen
stadfästes 17 juli af riksföreståndaren. Dock
reserverade sig denne i diktamen till protokollet
emot riksdagens beslut att med frångående af det
grundlagsenliga förfarandet — val genom elektorer —
själf utse den förste presidenten. Vid af riksdagen
förrättadt presidentval 25 juli erhöll M. finska
samlingspartiets och svenska folkpartiets 50 röster,
medan 143 röster tillföllo presidenten i högsta
förvaltningsdomstolen K. J. Ståhlberg. Efter denna
valutgång drog sig M. tillbaka till privatlifvet.
M:s namn är det afgjordt dominerande under det korta,
men betydelsefulla tidsskede, hvarunder Finlands
själfständighet grundlades. För hejdandet af den
samhällsupplösande bolsjevismens spridning västerut
gjorde han då en insats, som är af betydelse äfven
ur allmäneuropeisk synvinkel.
Under kriget befordrad till general af kavalleriet,
fick M. 1920 för befrielseverket mottaga en
nationalgåfva af omkr. 7,5 mill. mark. Han är
bl. a. hederschef för Finlands skyddskårer och
hedersdoktor vid Helsingfors universitet. 1920
stiftade han General Mannerheims barnskyddsförbund
(se d. o. Suppl.), till hvars genom frivilliga
bidrag hopbragta fonder han lämnade en grundplåt
af 50,000 mk. I Centralstyrelsen för Finlands Röda
kors är han president sedan 1922. Etnografiska,
antropologiska och språkliga iakttagelser under en
färd genom Central-Asien har han framlagt i uppsatsen
A visit to the Sarö and Shera Yögurs (i "Journal
de la Société finno-ougrienne", XXVII). — Litt.:
H. Ignatius, "Carl Gustaf M." (1918), "Finlands
frihetskrig år 1918", utgifvet af Kommittén för
frihetskrigets historia (1921 ff.), "Finlands
frihetskrig, skildrat av deltagare" (1921 ff.),
M. G. Schybergson, "Finlands politiska historia 1809—1919"
(1923), och G. M. Törngren, "Några minnen från
general M:s högkvarter" (i "Det nya Sverige", 1919).
2 o. 5. T. C. 6. B. Lesch.
*Mannesmannsrör. R[einhard] Mannesmann dog 20
febr. 1922 i Remscheid och M[ax] Mannesmann 2 mars
1915 i Aachen.
*Mannheim. — 2. Under Världskriget bombarderades
M. af de allierades flygare 3 ggr 1916—17 och 19 ggr under 1918.
L. W:son M.
Mannheimer, Otto Salomon, jurist, kommunal- och
riksdagsman, f. 12 sept. 1860 i Göteborg, d. 10
dec. 1924 på Mössebergs sanatorium, var son till
den framstående bankmannen Teodor M. (f. 3
nov. 1833 i Köpenhamn, bosatt i Göteborg sedan 1855,
d. där 6 mars 1900), Skandinaviska kredit-a.-b:s
förste direktör. Han blef juris kandidat i
Uppsala 1887, vice häradshöfding 1890, delegare i
Ph. Lemans advokatbyrå i Göteborg 1896, vann namn
som affärsjurist och var 1912—20 ordf. i Sveriges
advokatsamfund. Under sin Uppsalatid ifrig verdandist,
blef han en af de ledande männen inom den frisinnade
valagitationen i Göteborg, var verksam medlem
af stadsfullmäktige (1902—19), ordf. i styrelsen
för arbetsförmedlingen m. m. och tillhörde 1911—lagtima
riksdagen 1919 Första kammaren. Där slöt han
sig till liberala samlingspartiet samt hade plats
i konstitutionsutskottet (sedan 1914; ordf. 1918)
och särskildt utskott ang. försäkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
