Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lexa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D. Persson i Tällberg, R. G. Hamilton och E. Röing, synes
detta missnöje snarast ha stärkts genom Staaffs
tal i Karlskrona 21 dec. 1913, och i början af 1914
års riksdag samlade sig denna opposition till det
s. k. Rosenbadsmötet 2 febr., besökt af ett 50-tal
partimedlemmar och tillkommet i syfte att motverka
regeringens befarade planer på utsträckning af de
värnpliktiges öfningstid. Mötet uttalade sig emot
en sådan utsträckning, och en delegation framförde
dess önskemål till statsministern. Spänningen inom
partiet var stark, och det befarades, att den kunde
leda till dess sprängning eller till ministärens
afgång. "Bondetåget" 6 febr. med åtföljande händelser
svetsade ånyo ihop partiet. I det manifest "Till
Sveriges frisinnade medborgare", som med anledning af
konungens borggårdstal och ministären Staaffs däraf
föranledda afgång utfärdades af partiet 12 febr.,
förklarade det sig anse "de frisinnades första
hufvudfordran: ett parlamentariskt styrelsesätt,
med landets regering grundad på folkrepresentationens
förtroende", vara bragt i fara och manade till strid
för det svenska folkets själfstyrelse. Landshöfding
Louis De Geer, som utträdt ur partiet, erhöll i
uppdrag att bilda ny ministär, men lyckades icke
få någon anslutning inom partiet och afböjde då
uppdraget. Vid valen i mars 1914, sedan ministären
Hammarskjöld upplöst Andra kammaren, led partiet
ett svårt nederlag. Dess mandatantal sjönk med
31 till 71, hvarigenom partiet från att ha varit
kammarens största bragtes ned till dess minsta. Det
öfverväldigande intrycket af Världskrigets utbrott
förmådde Staaff och majoriteten af hans parti att
bringa fosterlandet offret af sin öfvertygelse. 8
aug. meddelade Staaff i ett bref till statsminister
Hammarskjöld, att "majoritet för regeringens förslag
beträffande infanteriets öfningstid genom medverkan
från liberala samlingspartiets ledamöter inom såväl
särskilda utskottet som kamrarna med säkerhet vore
att påräkna". Oppositionen mot ledaren synes denna
gång ha varit icke mindre stark än under våren, och
Staaff var medveten om, att han vid sin skrifvelses
aflåtande icke torde ha haft partiets majoritet
på sin sida. Vid frågans afgörande i kamrarna
12 sept. följde den honom dock, men ett 30-tal
medlemmar, utgörande partiets försvarsradikala flygel
(de s. k. "norrlandsfrisinnade"), förklarade, att
de icke kunde biträda den träffade uppgörelsen, och
vid voteringen i Andra kammaren afgåfvos 24 blanka
sedlar. Denna partiets faktiska sprängning på dagens
stora fråga motsvarades af liknande strömningar
bland dess valmanskår, hvars radikalare element
vid de s. m. följande ordinarie andrakammarvalen i
stor utsträckning öfvergingo till socialdemokratiska
partiet eller afhöllo sig från att rösta. Partiet
reducerades nu i Andra kammaren till 57 medl. Efter
Staaffs död (okt. 1915) kunde partiet icke omedelbart
ena sig om valet af ledare, utan dess ledning
anförtroddes vid de båda följande riksdagarna åt
ett femmannaråd (D. Persson i Tällberg, N. Edén,
R. G. Hamilton, S. H. Kvarnzelius och Alfred Petersson
i Påboda). Samarbetet inom detta blef öfver förväntan
godt, men Edén framträdde från början som partiets
verklige ledare. Han hade dock under hela sin ledartid
att kämpa med en tidtals rätt skarp opposition inom
partiet, hvars af Edén bestämda politik betecknades som
"professorsliberalism".
Frisinnade landsföreningen (se d. o. Suppl.) upptog
1915 — väsentligen på David Bergströms
tillskyndan — den lika kommunala rösträtten på sitt
program. Riksdagspartiet framförde motioner härom
1916 och 1917, liksom äfven om politisk rösträtt
för kvinnor, om upphäfvande af bolags och omyndigas
kommunala rösträtt och om införande af lokalt veto i
nykterhetsfrågor; samtliga föllo på Första kammarens
motstånd, medan däremot partiets arbete för en
lag om försäljning af alkoholhaltiga drycker vann
framgång. Våren 1917 bidrog partiet kraftigt till
ministären Hammarskjölds störtande. Andrakammarvalen
s. å. gåfvo ett gynnsamt resultat för partiet, som
ökade sitt mandattal till 62, medan högern gick starkt
tillbaka. Partiet samverkade i några valkretsar med
socialdemokraterna (gemensam partibeteckning). Följden
af den samlade vänsterns frammarsch vid valen blef
tillkomsten i okt. af en vänsterministär, hvars
ledninguppdrogs åt Edén. Denne upptog i ministären 6
liberaler och 4 socialdemokrater. Vid 1918 års riksdag
utsågs Ed—n till partiets ordf., med Kvarnzelius
och Hamilton som souschefer i resp. Första och Andra
kammaren och med de statsråd, som sutto i riksdagen,
såsom själfskrifna led. af förtroenderådet. Ministären
Edéns förslag 1918 om politisk rösträtt för kvinnor
och om lika kommunal rösträtt afslogos af Första
kammaren. De på hösten inträffande världshändelserna
— Världskrigets afslutning, revolutionen i Tyskland
m. m. — gåfvo upphof till en radikalt demokratisk
svallvåg öfver Europa, hvilken äfven berörde Sverige
och föranledde ministären att vid den för behandling
af en del dyrtidsfrågor i okt. sammankallade urtima
riksdagen framlägga ett genomgripande förslag till
författningsreform. Mot vissa delar af detta,
särskildt utskyldsstreckets upphäfvande, gjorde
sig nog betänkligheter gällande inom det liberala
partiet, särskildt hos dess landtmannaelement,
men det tillsatta författningsutskottet framlade
slutligen under regeringens medverkan ett af
alla partier omfattadt förslag, som ock blef
af riksdagen antaget. De i enlighet med den
stora författningsuppgörelsen förrättade extra
landstingsvalen i mars 1919 medförde en fullständig
omkastning i landstingens politiska struktur, i det
att den förut i dessa dominerande högerns mandat
nedgingo från 616 till 266 och socialdemokraternas
starkt ökades, medan det frisinnade partiet lyckades
nästan fullständigt hålla sin förra ställning. Enär
Första kammaren vid samma års riksdag afslog flera
af regeringens förslag, bl. a. om införande af
lagstadgad 8 timmars arbetsdag, upplöstes kammaren i
juni. De följande valen gåfvo det liberala partiet 41
mandat mot förut 43, socialdemokraterna 49 mot förut
17, högern 38 mot förut 88. Den urtima riksdag,
som omedelbart inkallades, biföll förslaget om
arbetstidens reglering. Detta regeringsförslag
hade i det liberala partiets landtmannaled väckt
en viss betänksamhet, hvilken dock tillfälligt
öfvervanns. Efter riksdagen döko dock betänkligheterna
ånyo upp, i förening med allt starkare tvifvel på,
att partiet gagnades af fortsatt regeringssamverkan
med det socialdemokratiska. Via ett tre dagars
sammanträde i okt. skärskådades den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
