Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Lettiska språket och litteraturen - Lettland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ortografien har grundligt reformerats. Den nya
ortografien är obligatorisk för alla officiella böcker,
tidskrifter, lagar, förordningar o. s. v. samt för den
af myndigheterna förda korrespondensen. I
vetenskapliga afhandlingar tages i allmänhet hänsyn till
den nya ortografien; blott i tidningarna och
skönlitteraturen använder man ännu frakturstil och
gammal ortografi.
Lettiska språkets nya utveckling började
samtidigt med uppsvinget i den nationella rörelsen vid
1800-talets midt. Bland lettiska språkforskare må
nämnas K. Mühlenbach (1853—1916) och
professor J. Endzelins (f. 1873). Den förre
har utarbetat bl. a. en grundläggande lettisk-tysk
ordbok, den sistnämnde en stor "Lettische
grammatik" (1923) och jämte Mühlenbach utgett en
grammatik på lettiska, hvilken ligger till grund för
skolornas språkläror (en engelsk bearbetning,
"Lettish grammar", 1924, har verkställts af J.
Duneley-Prince).
Bland skönlitterära författare må ytterligare
nämnas bröderna Reinis (1839—1920) och
Matiss (f. 1848) Kaudzit, som gemensamt
skrifvit den realistiska folkromanen "Mērnieki
laiki" (1879; Landtmätaretiden). — R.
Blaumans (ej Blaumann), f. 1862, dog 1908. —
Vidare märkas den produktive realistiske
romanförfattaren Andrejs Upits (f. 1877), dramatikern
Ed. Wulfs samt bland den yngsta generationen
af lyriker och epiker A. Erss (f. 1885), J.
Ezerin (f. 1891) och Ed. Wirza (god öfversättare
af fransk och belgisk lyrik). Äfven skandinavisk
vitterhet har öfversatts.
Den i hufvudarbetet (sp. 272) omtalade
samlingen af lettiska folkvisor Latvju dainas af
Kristian Barons (1835—1923) utkom 1894—1915
och i 2:a uppl. 1923 (8 bd och ett supplement). De
upptecknade folkvisornas antal uppgår till 35,000
(med varianter 218,000). Sagor och sägner ha
utgetts af A. Lerchis-Puschkaitis, f. 1859,
d. 1903 (7 bd, 1891—1903; ny uppl. 1924 af
professor P. Schmidts, som äfven företagit
omfattande forskningar i lettisk mytologi).
Bland lettiska historieskrifvare märkas
Krodsniek-Krüger, den ofvan omtalade A.
Schwabe och J. Zàlitź. Lettlands nyaste historia har
skildrats af doktor K. Walters (i "Lettland,
seine entwicklung zum staat und die baltischen
fragen", 1923). En grundläggande lettisk
litteraturhistoria har författats af Teodor Seifert,
en allsidig beskrifning af Lettland med historisk
öfversikt ("Latvija", 1920) af M. Skujenieks,
direktör för Lettlands statistiska departement.
Utgifningen af ett lettiskt konversationslexikon har
pågått många år; en reviderad upplaga förberedes.
Bland bibliografier märkas J. Missin, Lettiska
litteraturens bibliografi; första delen omfattar åren
1585—1910; nästa band skall omfatta
skönlitteratur, periodiska publikationer och
bokproduktionen efter 1910. M. Arons har sammanställt en
bibliografi öfver lettiska öfversättningar af utländsk
skönlitteratur. 1923 utgåfvos på lettiska 772
böcker, 78 tidskrifter och 47 tidningar (1920 var
tidskrifternas antal 45 och tidningarnas 22).
K. Duzmans.
Lettland (lett. Latvija), republik vid östra kusten
af Östersjön kring Rigaviken och floden Düna (lett.
Daugava), mellan 55° 46′ 30″ och 58° 5′ 22″ n.
br. samt inom 20° 58′ 4″ och 28° 14′ 30″ ö. lgd
fr. Gr. (se den till art. hörande kartan). Den
lettiska staten omfattar hela det af letter bebodda
etnografiska lettiska området och består af 3 historiska
provinser: Kurland (lett. Kurzeme) i s. ö.,
Livland (lett. Vidzeme) i n. ö. och Lettgallen
(lett. Latgale) i ö. På sista tiden har förutvarande
ryska guv. Kurland återfått sin gamla historiska
indelning (från hertigdömet Kurlands tid) i
Kurland och Semgallen (lett. Semgale), så att
provinserna bli 4. Af ryska guv. Livland
införlifvades vid grundandet af de själfständiga staterna
Estland och L. norra delen (22,702,8 kvkm.) med
Estland, medan södra delen (22,814,5 kvkm.)
tillföll L. och behöll det historiska namnet Livland.
Här afses med "Livland" det gamla Livlands
sydliga, lettiska hälft. Lettgallen omfattar 3 kretsar
af forna ryska guv. Vitebsk: Dünaburg (lett.
Daugavpils; ry. Dvinsk), Rositten (lett. Rēzekne; ry.
Rjesjitsa) och Lutzin (lett. Ludze). — L:s hela
gränslinje är 1,690 km. I v. och delvis i n.
gränsar det till Östersjön och Rigaviken (29,2 proc. af
hela gränslinjen), vidare i n. mot Estland, i ö. mot
Ryssland, i s. ö. mot Polen (den polska
"korridoren" mellan Litauen och Ryssland) och i s. mot
Litauen (ungefär den forna administrativa gränsen
mellan ryska guv. Kurland och Kovno). — Hela
L:s areal är 65,791,4 kvkm., insjöarna inräknade.
Ytförhållanden och geologisk
byggnad. L. är till största delen lågland, men
genomdrages dock af flera höjdstråk, af hvilka det
förnämsta är beläget mellan floderna Aiviekste (Ewst)
och Gauja (Livländska Aa) och når 314 m. ö. h. i
Gaising-kaln. — Vid nedre loppet af floderna Venta
(Windau) och Lielupe (Kurländska Aa) finnas
juralager. Hela L. täckes af glaciala och postglaciala
aflagringar, hvilka i regel ge upphof till bördig
jordmån eller för skogsväxt lämplig terräng.
Några större mineralförekomster äro ej kända. Jfr
i öfrigt Kurland, sp. 315—316, och
Livland 2, sp. 835—836.
Floder och sjöar. L. är rikt på floder och
åar (öfver 500); alla större floder i landet flyta till
Östersjön. Störst är Düna (lett. Daugava), som i
hela sitt nedre lopp, 340 km., flyter genom L. Den
är segelbar 23 km. uppåt från mynningen; sedan
hindras sjöfarten på en sträcka af 156 km. genom
forsar och vattenfall, hvarefter den åter blir
segelbar 640 km. Under nästan hela sitt lopp (omkr.
1,030 km.) är den användbar för flottning. Af
öfriga segelbara floder må nämnas Aiviekste (ty.
Ewst), biflod fr. h. till Düna i Livland, Lielupe
(Kurländska Aa), segelbar 100 km genom landets
mest bördiga slätt, Venta (ty. Windau) i södra
Kurland, segelbar 75 km., Bàrte i södra Kurland,
utfallande vid Libau. Mycket använd för
flottning är Gauja (Livländska Aa), 380 km. lång, som
genomflyter Livlands vackraste trakter, bl. a. det
s. k. "Livländska Schweiz". — L. har 1,200 sjöar
med en totalyta af 897 kvkm., men deras
ekonomiska betydelse är ringa, enär de ej ha gynnsamma
förbindelser med de segelbara floderna och hafvet.
Till användning för sjöfarten komma blott sjöarna
Kisch och Juglas vid Riga och Libausjön (Liepajas)
vid Libau.
Befolkning. L:s folkmängd uppgick 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
