Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krithia - Kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1223
Kritik
1224
rande starka turkiska ställningen, som spärrade
tillträdet från landstigningspunkterna på halföns
sydspets till den 220 m. öfver hafsytan uppskjutande
bergstoppen Achi Baba (2 km. ö. om K.), hvarifrån
hela södra delen af halfön kunde tagas under eld,
var under striderna på denna 1915 föremål för en
mängd med stor energi utförda anfall af de allierade
engelsmännen och fransmännen. Oaktadt allt större
styrkor (4-5 fördelningar) insattes och trots det,
att anfallen kraftigt understöddes af örlogsfartygens
eld, lyckades de allierade aldrig bemäktiga sig den
turkiska hufvudställningen. Jfr Yä ridskriget, sp. 200
och 201. H. J-dt. * Kritik. Den estetiska kritiken
i Sverige tog sin början under 1600-talet. Man
stod då i starkt beroende af den utländska kritiken
från föregående århundrade (Vida, Scaliger m. fl.),
som i sin ordning väsentligen byggde på klassiska
auktoriteter. Den akademiska undervisningen i Sverige
sysselsatte sig i hög grad med hithörande frågor,
och poéseos professor vid universitetet var enligt
konstitutionerna skyldig att undervisa i konsten att
riktigt sammansätta skaldestycken ("in arte recte
conscribendi versus"). Det var under detta tidehvarf
framför allt formella och språkliga synpunkter,
som lades på författarskapet, och den teoretiska
underbyggnad, som lämnades, gick icke utöfver
omfånget för en poetik. De inflytelserikaste af
1600-talets svenska lärare i ämnet voro L. Fornelius
och P. Lagerlöf, hvilkas kollegier flitigt blefvo
afskrifna och togos till mönster. Andreas Arvidis
"En kort handledning til thet svenske poeterij"
(1651) var den första svenska versläran. Beundran för
den latinska diktningen, särskildt Yergilius, ledde
till ständig imitation af bilder och uttryckssätt,
och denna osjälfständighet ansågs icke bara ytterst
förtjänstfull, utan rent af vara det mål, som borde
efter-sträfvas. Det puristiska intresse, som kom
Stiern-hielm att taga upp döda eller föråldrade ord i
det poetiska språkbruket, möttes med stark kritik af
t. ex. Lagerlöf. För S. Triewald var hufvudin-tresset
icke formens sanning och förnuft, utan innehållets,
och han bekämpade därför tillfällighetsskaldernas
tomma och bombastiska skrifverier. Detsamma är också
innehållet i 0. von Dalins kritik; han upptar ånyo
med ifver puristiska synpunkter. Påverkad dels
af fransmannen Saint Réal, dels af Pope ("Essay
ön criticism"), yrkade Dalin i "Tankar öfwer
critiquer" (1736) på en oväldig, genom grundliga
kunskaper vidsynt kritik och inlade samtidigt
moraliska synpunkter i bedömandet. Med namnet
"den svenska kritikens fader" har man betecknat
A. Sahlstedt, som både i sina estetiska arbeten
("Om tankar i witterhetsarbeten", I-IV, 1756-58)
och i sina granskningar var en nitisk förfäktare
af den fransk-klassiska smaken och som särskildt
följde Bouhours. Då Vitterhetsakademien stiftades,
vardt dess kritik typisk för tidens uppfattning. Föga
betydelse fäste man vid originalitet och fantasi,
hufvudsaken var "en ren smak, et stä-dadt tanke-
och et höfsadt skrifve-sätt". Hvardag-liga och
realistiska uttryck ogillades och förföljdes;
salongsmässig förfining och "kräslighet" utgjorde
i själfva verket hufvudfordringarna. Ansatser till
en frontförändring märkas hos K. Aurivillius, som
visserligen äfven han står på klassicistisk grund,
men som i viss mån är en anhängare af känsloeste-
tiken och kräfver, att skalden skall ge lefvande,
af fantasien till ett helt hopsmälta bilder och
väcka sinnesrörelser. Han bedömer också diktningen
med något af historisk uppfattning. Aurivillius’
lärjunge 0. Bergklint uppvisar samma vacklan;
i estetiskt hänseende beroende af Wolfs filosofi,
var han rationalist och klassicistisk dogmatiker,
framhöll visserligen, att poesien kunde göra
intryck endast genom att skapa sinnliga bilder,
men betonade på samma gång som det viktigaste,
att förnuftet vardt tillfredsställdt. Bergklints
kritik af Branders arbeten är den första verkliga,
på estetiska synpunkter grundade kritiken i Sverige,
men liksom öfriga samtida författares dogmatisk
och så till vida präglad af misströstan om att
kunna nå längre i utvecklingen, att den icke medger
vare sig mera primitiva uttryck eller några försök
att tränga vidare. Universitetsestetikerna under
1700-talet voro i allmänhet längre hunna i fråga
om moderna synpunkter och teorier och bidrogo
särskildt till kritikens utveckling genom att
uppmärksamma förgätna litteraturområden och på så
sätt vidga ämneskretsen. Särskildt anmärkningsvärd
är J. F. Neikter, professor i Uppsala, som visar
eklekticism i sina teorier, men sätter Homeros och
Shakspere som de stora originalgenierna, medan han
frånkänner Pope och Boileau snille. Han förfäktade
smakens relativitet, framhöll bibelns poesi och gaf
uttryck åt en naturalistisk antikuppfattning. Ännu
större inflytande fick J. H. Kellgren, som var
1700-talets verksammaste utöfvande kritiker. Han
utgick ej från bestämd doktrin, och det finns icke
konsekvens i hans uttalanden. Han är känsloestetiker
("känna hastigt och känna djupt: se där hela grunden
till Skaldens, Oratorns, Artistens snille"), och hans
opposition mot det språkliga och metriska regeltvånget
var från början mycket energisk, samtidigt med att
han ansåg formens skönhet, konceptionens harmoni
oundgängliga, om känsloinnehållet skulle kunna bli
fullt återgifvet. Hans lidelsefulla kärlek till den
svenska litteraturen kom honom att med brinnande ifver
angripa en mängd rimmare, och under den tidigare delen
af hans verksamhet var denna negativa sida af hans
kritik mycket framträdande. Sedan gaf han uttryck
åt en mer utprägladt förromantisk uppfattning, och
det har sagts, att han genom företalet till "Fredmans
epistlar", "Den nya skapelsen" m. fl. stycken beredde
väg för idealestetiken. Hans motståndare Thorild
representerade en ganska ytterlig naturalism och en
hänsynslös individualism. Hans arbete "En critik
öfver critiker" var med alla sina paradoxer och
sin obillighet mot kritikerna af stor betydelse,
emedan den bidrog att undergräfva smakdoktrinerna
och bana väg för en kritik, som satte sin uppgift i
att klargöra författarindividualiteter och intränga
i diktverkens väsen. Han bekämpade den franska
litteraturen, som han fann sakna allvar och storhet,
och var en fiende till den formella förfiningen. I
fråga om den svenska litteraturen beundrade han just
de författare, som nyromantiken framdeles skulle
komma att framhålla. Det var genom sin uppskattning
af originaliteten och sin böjelse för det patetiska,
som han gjorde en så viktig insats. Den obevekligt
klassicistiska smakens företrädare under 1700-talets
senare hälft voro Leopold, som snarast vardt mer och
mer ensidig med åren, Rosenstein och i ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
